I Austin, Texas finns ett (serie)författarkollektiv som heter Clockwork Storybook: det mest kända namnet är antagligen Bill Willingham (vars serie Fables varit sorgligt eftersatt här på Shazam.se, något vi planerar att ändra på inom en snar framtid). Matthew Sturges (som samarbetat med Willingham på Jack of Fables och House of Mystery) är ett annat namn; och nu är det alltså dags för ännu en kollektivmedlem att få en ongoing på Vertigo – Chris Roberson, författare till flera alternativhistoriska SF-romaner, bl a Here, There and Everywhere och Book of Secrets. Som illustratörsparhäst har Roberson ingen annan än popkonstkungen Mike ”Madman” Allred, något som i sig är tillräckligt för att signalera högintressant för alla rättänkande seriekonnässörer.
Så långt stamtavlan. Vad är då själva projektet? Roberson har slagit sig på vad som verkar vara en helskön modern skräck-pastisch: I, Zombie är berättelsen om Gwen Dylan, gravgrävare på en miljövänlig kyrkogård som har ådragit sig en släng av zombieinfektion: en gång i månaden måste hon käka lite människohjärna, annars blir hon… konstig. En ytterligare komplikation är att hon absorberar minnen från de hjärnor hon käkar upp, vilket medför att hon också ser sig tvungen att agera ofrivillig detektiv å de avlidnas vägnar.
I första numret presenteras också resten av persongalleriet – föredömligt fragmentariskt, kan tilläggas; I, Zombie faller inte i den sedvanliga förstanummerfällan där alla konceptets minsta detaljer måste presenteras i storbild. I kretsen kring Gwen fladdrar det förbi spöken, vampyrer, vampyrjägare och en var-terrier… plus att det utlovas mumier och snart sagt varenda övernaturlig varelse man kan tänka sig i framtida nummer. Redan i första numret visar Roberson tydligt att han ämnar driva med hela Twilight/True Blood/Vampire Diaries-vågen, något som i min bok känns väldigt välkommet (OK för att dörren står på vid gavel, men ändå). B-skräckishumorn flödar, men med betydligt tyngre karaktärsfokus än vad som är gängse i genren.
Och precis som väntat visar sig Allreds rena, sparsmakade stil med sina ständiga 50- och 60-talsreferenser passa alldeles utmärkt till Robersons skräckmischmasch: vampyrscenerna i paintballarenan är rent Allred-geni, och jag måste säga att en av de saker jag ser fram mest emot under 2010 är att se Madman Mike rita en bärsärkagående var-terrier… Robersons blandning av psykologisk närgångenhet i personskildringarna och ren lättköpt slapstickhumor ligger nära den tematiska mix Mike Allred redan gjort till sin egen i Madman och annorstädes – man kan se vad som drog honom till projektet.
Det här är, kort sagt, en av de mer lovande ongoing-starterna såhär fem månader in på 2010. Efter att ha läst nr 2 av Brian Azzarellos rätt trötta First Wave och nr 2 av Paul Malmonts snabbt mer och mer besvikelseframkallande Doc Savage måste jag säga att Roberson och Allreds I, Zombie är den sanna pulpkänslans arvtagare hos DC just nu. Rekommenderas.
Illustration: Michael Allred
Färgläggning: Laura Allred
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Gillade verkligen I, Zombie. Håller helt med din recension.
Men varför 4? Vad anser du håller tillbaka? 🙂
Haha, innan jag delar ut en femma till en ongoing vill jag gärna se lite hur intrig och karaktärer utvecklar sig… men fortsätter I, Zombie i samma still kommer den snart att hamna i samma kategori (”Helt essentiella ongoings”) som Sweet Tooth, Scalped, Batman & Robin och Chew…
Eftersom jag tycker att Mike Allred är den bästa tecknaren som någonsin levat (kanske överträffad av Jaimé Hernandez) lade min seriehandlare til I, Zombie i min beställning sist.
Jag tyckte inte om den. Teckningarna var väldigt bra, såklart, men vad har hänt med (min rival om Mikes gunst) Laura Allreds tidigare så stilrena färger? Från och med Dead-Girl–miniserien har de varit som slabbiga som diskvatten, jag blir nästan lite illamående.
Var-terriern, ja. Hur många gånger har vi inte sett var-pudlar och var-rackor och var-alltmöjligt i humoristisk fantasy?
Berättandet var delvis bra—gillar att de inte avslöjar så mycket detaljer men ändå låter ganska mycket hända—men delvis trött, med de så typiska för post-Träskmannen Vertigo berättarplattorna med voice-over.
Tre, fyra rutor per sida här och där känns också lite sparsamt. Hade det här varit gamla Deadman (känns som en klar förebild) hade vi fått se lite uppstyrning redan i första numret.
Jag gillar Ellie och Gwen och jag gillar också paintballvampyrerna och Horatio/Diogenes kan också funka (om bara Robertson kan få igång lite bra dialog istället för bara typ »svara på retoriska frågor för att få exposition«-knepet.
Känns lite orättvist att jämföra med _First Wave_ №2 eftersom det här är №1 och den är väl ungefär lika haltande som _First Wave_ №1 (som jag tyckte mer om).
Slutbetyg för min del: En del bra inslag, men helheten fungerar inte och för en gångs skull gillade jag Vertigo-preview–delen i slutet mer än tidningen i sig.
Så frågan blir: Ska jag fortsätta med serien bara för att jag avgudar Mike Allred?
Disclaimer: Jag har inte gillat något alls från Fables-gänget, inte heller Cinderella, och jag tyckte nya House of Mystery var en av de största seriebesvikelserna jag haft (drömde om något i stil med Seagles version av House of Secrets).
Batman & Robin essentiell? Visst är den bra, men jag droppade den efter Flamingo-fiaskot. (Vad då gay panic?)
På tal om First Wave, DC har gjort en ny Spirit-tidning där huvudserien är väldigt dålig men det finns en jättekort fantastisk biserie av O’Neill och Sienkiewicz. Helt ovärt att köpa serien bara för den biserien, hoppas den kommer i samling.
Intressanta iakttagelser, även om jag inte håller med. Jag tycker Laura A:s palett är lika skarp som vanligt, särskilt är hennes färgsättning av Gwen på pricken. Och jag tyckte att First Wave #1 haltade betydligt mer i berättandet än den här – men för att förtydliga så menade jag alltså att det är mer fart och fläkt och oväntade grejer i nr 1 av I, Zombie än i nr 1 och 2 av First Wave och Doc Savage.
Jag är heller ingen stor Fables-fan och av just den anledningen var jag först inte så sugen på I, Zombie, men jag är glad att jag ändå gav den en chans.
Ang Batman & Robin: känns lite orättvist att skälla Morrison för gay panic, med tanke på att karln t o m vunnit priser för sina porträtt av LGBT-personer. Batman & Robin har bara varit fräscht nytänk kring ett av serievärldens tröttaste radarpar och knallhård action från ruta ett; själv ryser jag lite när jag tänker på slutrutan i #12 nu senast…
Har inte velat/vågat prova nya Spirit-versionen, känns lite som en kandidat för Mest Onödiga Serieremake…
Håller med om Spirit.
Ja, jag gillar också Dick och Damian och jag tycker B&R är en OK serie, men jag tycker att det är lite suspekt att Morrison ofta vill göra sina bad guys så flaming. C.f. Madonna-Jokern i hans egen version (utan McKean) av Arkham Asylum. Hur han har fått de där priserna… kanske för att ingen annan halvmainstream-serieförfattare skrev om de ämnena på den tiden.
När jag upptäckte hur otroligt bra Ruckas grejer borta på Detective var så ville jag sparka mig själv för att jag hade köpt B&R istället.
Ett pris fick han främst för Lord Fanny i The Invisibles, om jag minns rätt (vilket jag säkert inte gör, kommentarfälten här på shazam.se är fullt av bevis för hur dåligt det går när jag bestämmer mig för att lita på mitt minne).
Ruckas run på Detective är mycket riktigt en av de bästa på senare tid. Och varför låta det goda bli det bästas fiende? Man kan ju köpa både Batman & Robon och Batwoman in Detective Comics… (det gör jag).
Jag hade inte råd. Jag går back varje månad och jag behöver få min ekonomiska situation ovanför vattenytan.
Jag lånläser B&R varje nummer, och det mesta från Marvel också.
De jag köper är Hellblazer, Greek Street, Demo, New Mutants, allt Second Coming. Jag har droppat Streets of Gotham och Gotham City Sirens (har börjat hata Dini, gjorde en 180°), Spider-Woman, Detective Comics och Young Liars (för att de lade ner (äntligen i fallet den första och snyft! i fallet den andra och tredje)), Batman (för att de dumpade min älskning Winnick och började med sopan Daniel) och Batman & Robin vilket var det svåraste valet. Men jag hade börjat tänka: Varför har jag en massa Bat-skräp (som jag började med i ren förtjusning över den underbara och väl genomförda idén att göra Dick till Läderlappen) och nästan inga X-tidningar, trots att alla X-gruppböckerna[*] och en del av soloböckerna har varit genomgående guldbra i flera år? Varför har jag inte mer indie? Eller halv-indie som typ Dark Horse och Oni? Jag hade lite skev prio och det kändes läge att rensa i gotham-halvan av plocklistan.
Funderar på att göra Legacy permanent eller lägga till X-Men Forever men egentligen skulle jag vilja ha ner de jag köper till 0 tills jag vet att jag har mat på bordet. X-Men är visserligen det näst bästa i livet efter min familj men att läsa X-Men till havregrynsgröt känns lite osunt, även om jag hellre gör det än att läsa typ inget till någon god mat.
[*]: Undantag: Jag hatar Victor Gischler och allt vad han står för så hur tufft jag än tycker att det verkar med vampyr-storyn så ska jag vänta rejält innan jag ens kollar in nya adjektivlösa.
[…] titlarna finns American Vampire #1-5, Sweet Tooth #1-5, Cinderella: From Fabletown With Love #1-6, I, Zombie #1-5, The Unwritten #1-18, DMZ #1-5, The Other Side #1-5 […]
[…] Lettering Todd Klein, Fables, The Unwritten, Joe the Barbarian, iZombie (Vertigo/DC); Tom Strong and the Robots of Doom (WildStorm/DC); SHIELD (Marvel); Driver for the […]
[…] en form hämtad från 60-talets TV-äventyrsserier är The Mysterious Strangers av Chris Roberson (I, Zombie) och Scott Kowalchuk definitivt värd att kolla […]