Jack Kirby är en av seriehistoriens giganter. Johan recenserade nyligen en biografi om Kirby. Kamandi- The Last Boy on Earth är faktiskt det första jag läser av Jack Kirby. Men garanterat inte det sista. Jag läste först om Kamandi i en intervju med Dave Gibbons om hans och Ryan Sooks version av Kamandi i DC:s Wednesday Comics och blev då sugen på originalet. Kamandi är en rip-off på Apornas planet vilket kommer sig av att en av DC-bossarna var sur över de missade rättigheterna till Apornas planet och gav helt sonika Kirby i uppdrag att skapa något liknande. Apornas planet är ett av de bästa koncepten någonsin och jag är helt såld på det. En rip-off gör mig ingenting. Speciellt inte en underhållande sådan. Vem kan dessutom motstå frasen: Beasts that act like men! Men who act like beasts! See the world of Kamandi: The Last Boy on Earth! Serien har samlats inom ramen för DC Archives, det finns hittills två samlingar och tyvärr verkar det inte bli fler. Det toksnygga omslaget ovan, också det rippat från Apornas planet, är från första numret. Samlingens omslag är betydligt tristare.
Inlägg taggade ‘DC’
Kamandi Archives Volume 1
Flash: Rebirth#6
Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.
För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.
Fortsätt läsa Flash: Rebirth#6
Illustration: Ethan Van Sciver
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Joe the Barbarian #1-2
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvÃ¥ning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom Ã¥tminstone sen Animal Man och Invisibles och framÃ¥t. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren pÃ¥ att blanda berättartrÃ¥dar och att driva en historia framÃ¥t genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonÃ¥ringen Joe Manson frÃ¥n det att han skjutsas till kyrkogÃ¥rden av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag frÃ¥n Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; sÃ¥ ocksÃ¥ här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller nÃ¥got annat?) pÃ¥ s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bÃ¥dadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Superman #697
Jag vet att jag inte varit direkt snäll mot James Robinson den senaste tiden och det med goda skäl. De flesta av hans arbeten den senaste tiden som t.ex. Justice League of America, Justice League: Cry for Justice och Superman: World of New Krypton (skriven tillsammans med Greg Rucka) har inte varit några lysande uppvisningar i författarskap. Men tydligen ett undantag och det är Superman som faktiskt har varit helt ok trots att titels huvudkaraktär lyst med sin frånvaro i ett års tid och ersatts av Mon-El från Legion of Super-Heroes. Hur underligt det än kan låta så funkar det betydligt bättre än vad jag hade trott till en början och Superman #697 är, enligt mig, ett av det starkaste numren hittills.
Jag kan väl på en gång erkänna att den här recensionen är lite färgad av jag är ett fan av Legion of Super-Heroes och redan undertiteln till Superman #697 är
”Man of Valor: The Espionage Squad Part 1” ger en god föraning om att Legion-medlemmar kommer att dyka upp, vilket det ocksÃ¥ gör. Legion-medlemmar som Chameleon Boy, Sensor Girl, Quislet och Matter-Eating Lad dyker upp här. Men vad gör de här, i forntiden sÃ¥ att säga? Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan fÃ¥r inte sin lösning i det här numret utan hänger i luften när numret tar slut och lovas besvaras i nästa nummer, men inte av Superman utan i Adventure Comics.
Illustration: Bernard Chang & Javier Pina
Tusch: Bernard Chang & Javier Pina
Färgläggning: Blond
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Scalped #35
Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Previewstips: The Underwater Welder & I, Zombie
Kommer ni ihÃ¥g vÃ¥r Jeff Lemire-intervju? Där Jeff sa att hans nästa projekt var en längre serieroman pÃ¥ Top Shelf? Well, nu har Top Shelf offentliggjort projektet: The Underwater Welder. LÃ¥ter som en helskön blandning av vardagsrealism, exotiska miljöer och lite skräck/SF med. Dessutom hintade ju Jeff i intervjun att det ocksÃ¥ skulle handla om faderskapets vÃ¥ndor, och som alla fans av Essex County vet är Lemire i sitt esse när han tar sig an smÃ¥skaliga, personliga familjedraman. Orkar vi vänta till 2012? Det tar tid att producera ett 250-sidors album… men om ni frÃ¥gar mej sÃ¥ är The Abyss-meets-Jeff-Lemire värt att vänta pÃ¥.
Nästa mÃ¥ste-köp (som vi dock inte behöver vänta längre än till maj pÃ¥) är Vertigo-serien I, Zombie. ”Gwen Eats Brains” är taglinen och konceptet är att Gwen arbetar pÃ¥ en ekologiskt driven kyrkogÃ¥rd (!) och försöker dölja att hon i själva verket är en zombie som mÃ¥ste äta en hjärna ungefär en gÃ¥ng i mÃ¥naden för att inte tappa förstÃ¥ndet helt. Lite förhandstittar frÃ¥n förra Ã¥rets Vertigo Halloween Special finns här. Författandet stÃ¥r rutinerade Chris Roberson för och serien tecknas av Mike Allred. Läs en intervju med Roberson om det hela här. Eftersom det handlar om zombies och allt som Mike Allred gör är automatiskt köpvärt sÃ¥ kommer jag definitivt lägga denna nya ongoing till min pull list.
DC Showcase Presents: Justice League of America Vol 4
Jag har tidigare nämnt DC:s Showcase-utgÃ¥vor av gamla serier. Showcase-utgÃ¥vorna av DC:s gamla flaggskepp Justice League of America är nu framme vid vol 4 vilket betyder Ã¥ren 1969-70. Klassiska historier av Gardner Fox och Denny O’Neill alltsÃ¥, företrädelsevis illustrerade av Mike Sekowsky och Dick Dillin (med än mer bemärkta omslagsillustratörer, bl a Neal Adams, Joe Kubert och Gil Kane). Precis den sortens historier som jag växte upp med i gamla Gigant m a o.
60-talets tidiga Justice League-serier bibehÃ¥ller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrÃ¥nvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dÃ¥liga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dÃ¥liga rakt av, trots att volymen innehÃ¥ller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltsÃ¥) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten hÃ¥ller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord TvÃ¥! Hörde jag Jord Tre?) över de mÃ¥nga äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt nÃ¥gra Ã¥r senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med nÃ¥got tokigt skurkpÃ¥hitt – trots att hjälteskaran själv innehÃ¥ller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men sÃ¥ icke JLA. Den charm som trots allt Ã¥terstÃ¥r ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svÃ¥r att hÃ¥lla stÃ¥ngen, men man fÃ¥r kanske trots allt tolka de här serierna i förhÃ¥llande till sin egen tid – och som sÃ¥dana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Dessa senare volymer av JLA har åldrats med mindre värdighet än de tidigare. Endast för nostalgiker med tålamod inför lökig dialog.
Illustration: Mike Sekowsky, Dick Dillin
Tusch: George Roussos, Sid Greene, Joe Giella
Förlag: DC
Betyg: 2-/5
Demo + Demo Vol 2 #1
När nu Rikard uppmärksammat Brian Woods DMZ passar jag på att göra en dubbelrecension av ett annat Brian Wood-verk: i dagarna släpptes Demo Vol 2 #1, första delen av en sexdelars miniserie och en uppföljare till Brian Wood och Becky Cloonans stora genombrott Demo från 2003 (en 12-delars miniserie). Demo Vol 1 finns utgiven i billig mjukpärm-samlingsutgåva från Vertigo så man kan med fördel repetitionsläsa den innan man ger sig in på första numret av Demo Vol 2.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Fortsätt läsa Demo + Demo Vol 2 #1
Illustration: Becky Cloonan
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4-/5
DMZ: On the Ground
Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.
DMZ handlar om fotojournalisten Matty Roth som blir strandsatt på Manhattan sedan helikoptern han kommit dit med beskjutits och kraschat. Manhattan är dock inte vad ön en gång var, numera kallas den DMZ, De-Militarized Zone, en sönderskjuten skugga av sitt forna jag. De kvarvarande invånarna är klämda mellan The Free States som består av ett antal miliser som överraskat USA:s armé, som försvagats av krig i andra delar av världen, och tagit över det som var USA fram till Jersey. På andra sidan Manhattan finns USA:s armé. Matty vill först ta sig från Manhattan till varje pris men ändrar sig efter att ha bevittnat militärens hänsynslöshet mot de boende på Manhattan. Han bestämmer sig istället för att dokumentera livet i DMZ och nyansera bilden av vad som finns där. Ett livsfarligt uppdrag då DMZ styrs av olika beväpnade grupper men om han lyckas är hans framtida karriär utstakad.
Fortsätt läsa DMZ: On the Ground
Illustration: Riccardo Burchielli & Brian Wood
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Vertigo
Betyg: 4/5
Sweet Tooth #6
Efter vÃ¥r Jeff Lemire-intervju (läs här och här) är det hög tid att kolla in hans Sweet Tooth igen; serien är nu framme vid #6 och här börjar en ny arc, In Captivity. Fokuset skiftar här frÃ¥n Gus (vars perspektiv tidigare varit det styrande för läsaren) till hans reskamrat, den väldige vÃ¥ldsverkaren Jeppard. Utan att spoila alltför mycket (avslöjas redan pÃ¥ s 2 i tidningen) kan jag säga att han tydligen har ett förflutet som hockeyspelare…
Lemire fortsätter gÃ¥ frÃ¥n klarhet till klarhet i Sweet Tooth. Utan att egentligen avslöja för mycket av bakgrundshistorien i serien utvecklar Lemire Jeppard som person i en serie fragmentariska, impressionistiska tillbakablickar. Visuellt använder Lemire seriemediet mycket medvetet för att understryka poängerna i historieberättandet: se bara pÃ¥ spegelvändningen av Jeppard i skiftet mellan dÃ¥- och nutid i de fina helsidesillustrationerna pÃ¥ s 4-5, eller det identiska perspektivet men förändrade landskapet (Ã¥terigen i ett skifte mellan dÃ¥- och nutid) pÃ¥ s 29. Den starka integreringen av text och bild gör detta till ett mycket vackert och gripande nummer – allt flödar sÃ¥ naturligt frÃ¥n Lemires penna att man knappt märker att man läser en serie, man bara sjunker in i Gus och Jeppards postapokalyptiska värld.
Illustration: Jeff Lemire
Färgläggning: José Villarrubia
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4+/5
