Recensioner
Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk Vandal Savage och hans allt annat än smarta hantlangare. Den klassiska westernhämndhistoria Morrison här ger en Batfernissa känns tyvärr oengagerad. Seriens MacGuffin, en Batemblemsförsedd låda med mystiskt innehåll som olika anförvanter till huset Wayne förvarat genom århundradena, dyker återigen upp och tillskrivs egenskaper av samma slag som Pandoras ask: allt går käpprätt åt helvete om den öppnas. Visst undrar man vad lådan innehåller, men efter det här fruktar man att luften kommer att gå ur avslöjandet mycket snabbt.
Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne # 4
Manus: Grant Morrison
Illustration: Andy Kubert (omslag), Georges Jeanty, Walden Wong
Förlag: DC
Betyg: 2+/5
Recensioner
Jag hypade denna Atom-one shot av Jeff Lemire rätt hårt när den utannonserades (se också vår intervju med Jeff Lemire om hans Atom-version här) och nu är den alltså här. Sedan projektet offentliggjordes har vi fått veta mer detaljer: denna one-shot är egentligen inledningen till en längre Atom-arc signerad Jeff Lemire som kommer gå som backupserie i Adventure Comics. Därför ska man inte förvänta sig att få en avslutad historia här (även om det är en ”one-shot”), men väl en klassisk origin story.
Jeff Lemire har ansträngt sig för att ge den annars ganska intetsägande hjälten Atom en egen personlighet och bakgrundshistoria. I denna one-shot får vi veta mer om såväl Ray Palmers familj som om omständigheterna som ledde fram till att han uppfann sin krymputrustning och antog Atom-identiteten. Överlag funkar det men jag måste säga att det är lite klyschvarning här och där, ofta kommer jag (lite otippat) att tänka på Harry Potter, som väl idag är den givna jämförelsepunkten (och inte på ett bra sätt) för ”det-förflutna-kastar-skuggor-över-nuet”-tematik och sub-Freudianska intriger om trasiga familjer. Jeff Lemire presenterar Ray Palmers bror, far och farbror, som naturligtvis alla visar sig ha en viktig roll att spela i det hämnddrama som vi ser inledningen på här – jag har ingenting att klaga på rent hantverksmässigt, Lemire skriver bra och hans indievana av att skildra komplexa familjerelationer märks tydligt här. Men när han översätter detta till superhjältegenren går en del av originaliteten förlorad.
Fortsätt läsa The Atom Special: Brightest Day One-Shot
Manus: Jeff Lemire
Illustration: Mahmud Asrar
Tusch: John Dell
Färgläggning: Peter Pantazis
Förlag: DC
Betyg: 3++/5
Recensioner
SPOILERVARNING UTFÄRDAS!
I samband med att Frazer ”puritanen” Irving tar över tecknandet av Grant Morrisons storsäljare vrids seriens grad av mystifikation upp ytterligare ett par snäpp. ”Batman and Robin Must Die! Part 1: The Garden of Death” sätts igång med en bisarr vridning av Batmans urtext, mordet på föräldrarna. Scenerna som spelas upp visar hur doktor Thomas Wayne betalar Joe Chill för att mörda familjen så att han kan fortsätta ett liv i The Hellfire Clubs anda. Inte X-Menskurkarna då utan Sir Francis Dashwood et cohortes. I ett riktigt spark-i-skrevet-ögonblick får vi sedan bevittna Dr Waynes återkomst till Gotham efter år av frånvaro och hur han till synes kallblodigt avrättar en demaskerad Dick Grayson inför Robins ögon.
Hur Morrison ska få ihop det här undrar jag verkligen, men att pulsen dunkar i tinningarna efter öppningssekvensen går inte att förneka. Kanske får vi en nyckel genom diskussionen Batman och Commissioner Gordon har kring ”viral narcotics”? Som jag tidigare påtalat i min text om Batman: The Return of Bruce Wayne # 2 är jag ett stort fan av Irvings teckningar. Hans expressionistiska stil med skarpa kontraster och kärlek till extrema färger som giftgrönt och purpur passar det mardrömslika materialet som hand i handske. Upplägget av sidorna orsakar emellanåt svindel med sina bisarra vinklar.
Fortsätt läsa Batman & Robin #13
Manus: Grant Morrison
Illustration: Frazer Irving
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Recensioner
Så var det dags för en ny crossover mellan DC Comics två största team, Justice League och Justice Society. Senast teamen hade äventyr tillsammans var i Geoff Johns och Brad Meltzers The Lightning Saga (Justice Leauge of America #8-10 och Justice Society of America #5-6). Den här gången är det James Robinson och Justice Society-författaren och gamle Fables-giganten Bill Willingham som håller i taktpinnen i nya crossovern The Dark Things. Spontant så känns det som att Willinghams delar av denna arc kommer att vara de mest intressanta och läsvärda eftersom Robinson tydligt visat att han numera inte längre kan komma upp i den klass han presterat i till exempel Starman.
Jag har ju i tidigare recensioner klagat på att Robinson numera är långt ifrån sina forna glansdagar vad gäller skrivandet, men i jämförelse med tidigare nummer så tycker jag Justice League of America #46 är ett litet steg i rätt riktning. Robinsons skrivande är något bättre här även om flera av karaktärerna snackar lite väl mycket exposition och ett par andra är grovt felskrivna. Till exempel så går Wildcat helt ur karaktär och mer eller mindre elakt ifrågasätter Jade om de kan lita på henne och om hon verkligen är den hon utger sig för att vara. Vilket i min bok är så långt man kan komma från Wildcat.
Att Robinson har en soft spot för en stor talande gorilla vid namn Congorilla lärde vi oss i miniserien Justice League: Cry for Justice och inget ont om Congorilla, men som en väldigt obskyr karaktär med plats långt ned på E-listan (eller var det F-listan…) så är han långt ifrån en hjälte som platsar i DC:s främsta superhjälte-team.
Fortsätt läsa Justice League of America #46
Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter & Norm Rapmund
Färgläggning: Ulises Arreola
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Recensioner
s:CD atsem rugifib, åf nege gnindit! Så föreställer vi oss gärna att någon DC-redaktör mumlade när beslutet togs att ge trollkvinnan i hög hatt och nätstrumpor en egen tidning. Zatanna har alltid varit en sån där figur som kan funka i en team book men som har alldeles för lite personlighet och oomph för att kunna bära upp en egen blaska under någon längre tid (se vidare Martian Manhunter) – så det är vågat av DC att försöka.
Men det blir som befarat: lättviktigt, klyschigt och inte så lite 80-talstöntigt, trots försöken att tuffa till Zatanna med bildskön snut-sidekick och splattermördande vandöda magikerrivaler. För hur kan man post-Sandman (och post-en hel massa andra bra skräck- och ockultserier, Hellboy inte minst) egentligen göra något coolt av en figur vars superkraft består i att hon pratar baklänges? Zatanna hör en annan era till och det är inte så mycket att göra åt – om man inte som Grant Morrison i Seven Soldiers of Victory låter henne tappa krafterna och brottas med identitetskris, men det lär inte hända i Paul Dinis version. Han håller sig tätt till standardmallarna, med andra ord vanlig superhjälteaction fast med demoner, helt utan att dra nytta av de många tematiska möjligheter som magi, mytologi och illusionism erbjuder (som sagt, se vidare Sandman).
Fortsätt läsa Zatanna #1
Manus: Paul Dini
Illustration: Stephane Roux
Tusch: Karl Story
Färgläggning: John Kalisz
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Recensioner
Nu har jag gjort det. Lyssnat på ”sea shanties” och läst piratnumret av Grant Morrisons senaste ambitiösa Batmanprojekt. Det var en mäktig upplevelse som höjdes av såväl ett intrikat manus som fina teckningar av Yanick Paquette. Den som läst min text om tidigare nummer känner till bakgrundshistorien. Bruce Wayne börjar här få tillbaka delar av sitt minne i samma veva som han spolats upp i Bristol Bay rätt i famnen på piraten Blackbeard och hans salta sällar. I vanlig ordning är gänget på jakt efter en skatt som ska finnas gömd i, du har gissat rätt, Läderlappsgrottan
Genom att fokusera sina vitt skilda historier på samma plats under olika epoker för Morrison mina tankar till Richard McGuire’s klassiska serie Here, som medelst tidshopp och kluriga bildlösningar (som kraftigt influerat Chris Ware) visar upp samma fläck på jorden under ett par miljoner år. Att Morrison är ute i ett ärende ganska väsensskilt McGuires är dock tydligt även när han låter piratkonventionerna sammansmälta med DC-superhjältar och tidsresor. Följaktligen blir det såväl fäktning på en bro byggd av ben som inhopp av JLA. Sin vana trogen ser Morrison till att klämma in så många obskyra figurer som möjligt i samma ruta.
Serien upprättar en omedelbar koppling till de där delarna av hjärnan som gjorde att man en gång började uppskatta den här sortens historier. På ett svårgripbart sätt lyckas den även fungera på en rad andra plan. Förutom det direkta tilltalet fascinerar superhjältehistorier mig då de, i likhet med den bästa science fiction, i sina mest inspirerande stunder lyckas beröra på djupet. Detta trots, eller kanske tack vare, att de har skapats i en hyperkommersiell miljö med hårda deadlines och försäljningssiffror att tänka på. Det kan tyckas vara tunga ord i en recension av en serie som genom en viss ärrad prisjägares uppdykande knyter an till en av sommarens storfilmer på den amerikanska biorepertoaren, men för det lämnar jag inga ursäkter.
Manus: Grant Morrison
Illustration: Yanick Paquette, Michael Lacombe, Andy Kubert (omslag)
Förlag: DC
Betyg: 4/5
Nyheter och tips
Wonder Woman har fått en ny outfit som är… sådär. Jag har inte läst något med Wonder Woman vad jag kan minnas, mitt trikåintag är nästan uteslutande från Marvel. Jag tycker iaf att Wonder Womans klassiska outfit är snygg men ack så daterad. Den nya känns inte så… ny. Jag tycker att stjärnorna fått en väl undanskymd plats och Witchblade-accessoaren känns inte så fantasifull. The Beat har generöst med Wonder Woman-omslag från olika perioder där man kan se tidigare outfits.
Recensioner
Det som diskuteras nedan har knappast undgått någon med intresse för DC men jag vill likväl utfärda en spoilervarning innan jag kör igång.
Mot slutet av det jättomvälvande (!?!) evenemanget Final Crisis, där Grant Morrison lekte hårt med DC-universat i allmänhet och Jack Kirbys bidrag till detsamma i synnerhet, skickade Darkseid ”the Omega Sanction” på Batman. Enkelt uttryckt en extrem form av onda ögat som endast lämnade kvar ett utmärglat skelett i dräkten och gav Superman tillfälle att upprepa posen från det klassiska Crisis On Infinite Earths-omslaget. Batman är död, länge leve Batman kunde vi konstatera då Dick Grayson gick segrande ur The Battle for the Cowl och iklädde sig den förpliktigande dräkten i eminenta serien Batman & Robin. Om Bruce Wayne verkligen var död behövde man knappt ens fundera över, utan frågan på fansens läppar var istället vad man skulle hitta på för att få honom tillbaka? När Ed Brubaker tacklade samma problem i Captain America Reborn lånade han grundidén från Kurt Vonneguts science fictionklassiker Slaughter House Five och lät Steve Rogers hamna på drift i tiden. Intressant att notera är också hur Caps sidekick Bucky Barnes i likhet med den ursprunglige Robin fick ta upp manteln i mentorns frånvaro. Grant Morrison låter å sin sida Batmans pulprötter träda fram i öppen dager när vår hjälte slungas mellan olika tidsepoker i The Return of Bruce Wayne.
Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne #1 & 2
Manus: Grant Morrison
Illustration: Chris Sprouse, Karl Story/Frazer Irving
Förlag: DC
Betyg: 3+, 4/5
Nyheter och tips
Stora nyheter för oss som läser serier på iPhone och på iPad (jag kanske borde skriva ihop något om ups och downs med serieläsande på de mobila plattformarna?):
DC Comics släppte idag sin applikation för digitala serier. Det här innebär att Marvel och övriga utgivare av digitalt utbud nu inte bara får konkurrens av DC:s klassiker som Superman och Batman, utan även av Vertigo och Wildstorm. Goda nyheter om du frågar mig. Vad tycker du?
Recensioner
Brightest Day fortsätter att imponera på mig. Serien har så här långt varit riktigt bra, kanske inte någon fullpoängare men väl en riktigt bra och välskriven serie. Efter actionrökaren Blackest Night så känns det riktigt skönt att se en event-serie där karaktärerna står i fokus, och inte en hel massa action (dock inte sagt att Brightest Day saknar tung, schysst action) och när nu serien kommit en bit och vissa frågetecken börjar rätas ut så börjar jag se tydliga favoriter bland de olika inblandade karaktärernas historier.
Den klart mest intressanta är Firestorm-storyn där Ronnie Raymond och Jason Rouch försöker komma till greps med att efter Blackest Night nu blivit ihopkastade med varandra som varsin del av Firestorm, något som också verkar (av än så länge okända anledningar) vara direkt farligt för dem. Inte blir det bättre av att Ronnie och Jason inte direkt är de bästa av polare sedan Ronnie, då han återuppstod som Black Lantern-Firestrom, dödade Jasons flickvän. Som ni märker finns det gott om motsättningar här.
Fortsätt läsa Brightest Day #3
Manus: Geoff Johns & Peter Tomasi
Illustration: Scott Clark, Ivan Reis, Pat Gleason, Joe Prado & Ardian Syaf
Tusch: Dave Beaty, Vicente Cifuentes & Mark Irwin
Färgläggning: Beth Sotelo, John Starr & Peter Steigerwald
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
