Arkiv för december 2009

Allmänt

Gott Nytt År!

torsdag 31 december, kl 18:15 av 6 kommentarer

BatmanAdventuresHolidaySpecial-531

Shazam-redaktionen önskar alla läsare ett Gott Nytt År!

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Shazams årskrönika 2009, del 6

torsdag 31 december, kl 10:10 av 5 kommentarer

Halloj! Dags då för mitt retrospektiv över serieåret 2009 (kan man säga så? Jag gör det hur som helst). Vi har ju tidigare publicerat årskrönikorna på söndagar, men för att jag ska kunna hålla mig på rätt sida av 2009 så blir det nu publicering på själva nyårsafton. Helt perfekt för högläsning under nyårsmiddagen med andra ord. Men nog om nyårsafton och vidare till serierna. För den som inte redan märkt det så gillar jag superhjältar, så det är främst det jag har skrivit om och kommer att lyfta fram här. Utöver superhjältar så är naturligtvis den allra bästa seriegrejen med 2009 att vi drog igång Shazam.se och att det verkar finnas folk där ute som gillar att läsa vårt kludd här. Grymt kul. Nu kör vi:

Årets positiva vändning

newmutants4Mina förväntningar på nystarten av New Mutants och dess inledande story Return of Legion var minst sagt höga. Ett av mina absoluta favoritteam från tonårstiden vs en av de mer fascinerande och kraftfulla karaktärerna från Marvels X-galleri. På papperet en given succé, men i praktiken så var New Mutants #1-4 från början till slut en rätt medioker start på en serie som jag verkligen ville och trodde skulle vara en av årets starkaste titlar. Jag tänkte säga upp min prenumeration efter #4, men det blev aldrig av, och när #5 damp ned så visade det sig att New Mutants hux flux fått luft under vingarna. Om det berodde på att Zeb Wells plötsligt fått mer känsla för karaktärerna eller om det var tack vare Zachary Baldus korta inhopp som tecknare vet jag inte, men sedan #5 så har New Mutants varit en av de allra bästa titlarna på prenumerationslistan, trots att jag fortfarande inte är helt såld på Diogenes Neves illustrationer.

Årets negativa vändning

warmachine22009 års sorgebarn är tyvärr Greg Paks War Machine. Första arc:en (nu samlad i TPB:n Iron Heart) som löpte genom #1-5 var en fartfylld pangpangstory där Leonardo Mancos rätt så smutsiga och mörka illustrationer passade Greg Paks manus och War Machines framtoning väldigt bra. Efter #5 så tvärvände dock allt. Vändningen berodde till stor del troligen på att Manco var helt perfekt som tecknare av War Machine och att alla hans efterträdare var fruktansvärt opassande och rent dåliga. En serie som till stor del handlar om modern krigföring, högteknologiska vapen och explosiv action kräver i min mening en särskild look, men det som Wellington Alves, Francesco Mattina, Allan Jefferson med flera presterat i #6, 7 och 9-12 är inte ens i närheten av att kunna leva upp till det. Utöver de rent visuella tillkortakommandena så blev även Greg Paks manus minst sagt spretigt efter #5, och för min del så lyckades jag aldrig riktigt engagera mig i storyn fram till och med det avslutande numret. Riktigt trist.

Årets karaktär

gladiatorEn av mina personliga favoritkaraktärer, som fram tills i år främst varit en relativt anonym bifigur, är Marvels Gladiator. Gladiator har tidigare i princip bara figurerat som ledare för Shi’ar-imperiets Imperial Guard där han främst framstått som en mohikanprydd regelryttare som utan tvekan följt order från imperiet, men jag har av någon anledning alltid tyckt att han känts intressant (så till den milda grad att jag för ett par år sedan gjorde en kort karaktärsstudie över honom i min numera nedlagda/vilande blogg). Extra kul därför att Marvel i rymdeposet War of Kings och de nummer som ledde upp till det lyfte upp Gladiator till att bli en av huvudkaraktärerna, och även att de placerade honom i flera scenarion där hans tidigare så cementerade lojalitet ställdes på sin spets. Det var helt enkelt ett rent och spänningsfyllt nöje att få följa Gladiator aka Kallark genom hans resa från trofast regelföljare till möjlig galaktisk regent, och under 2010 kan vi fortsätta följa honom i Realm of Kings.

Bästa enskilda nummer

Väldigt svår kategori, men jag drar till med Ultimate Comics: Avengers #2. Sjukt tight, brutalt och snyggt från första till sista sidan. Läs recensionen här.

Bästa ongoing
Bästa serieförfattare

guardians-of-the-galaxyJag slår helt sonika ihop två kategorier här då mina bästa serieförfattare skriver bästa ongoing. Andy Lanning och Dan Abnett utför storverk med sin intergalaktiska actionsåpa Guardians of The Galaxy där de lyckats hitta en nära nog perfekt balans mellan storskalig scifi-intrig och humoristiskt samspel mellan verkligt unika karaktärer. GoTG är även mer eller mindre fristående från Marvels jordiska och inte sällan rätt komplexa kontinuitet vilket är ett stort plus. En konstant väldigt bra titel helt enkelt. Lanning och Abnett är ju (bland annat) även författare av det sjukt maffiga rymdeposet War of Kings som om du frågar mig var bland det allra bästa som Marvel fick ur sig under 2009. Det krävs fingertoppskänsla i berättandet för att lyckas sy ihop en galaxomspännande historia med så pass många raser, kejsar- och kungadömen, faktioner, grupper och karaktärer som War of Kings innehåller, och Lanning/Abnett får det att se nästan löjligt enkelt ut. Som god tvåa så skulle jag säga att författarskap och ongoing går till DC:s Geoff Johns med Green Lantern, även det ett rymdepos som heter duga.

Bästa samling

Jag hade först tänkt ha Guardians of The Galaxy även här, men efter lite närmare eftertanke så måste det nog ändå bli Geoff Johns Green Lantern som får ta hem den här kategorin i år. Samlingen Rage of The Red Lanterns bjöd utan tvekan på en av årets tightaste och från början till slut välproducerade läsupplevelser, tätt följd av Agent Orange. Moderna klassiker som helt klart lever upp till sitt positiva rykte. Andra hedervärda omnämnanden går till Secret Warriors vol 1: Nick Fury, Agent of Nothing, Chew vol 1: Taster’s Choice, I Kill Giants, X-Force: Angels and Demons, War of Kings och Unknown Soldier.

Bästa illustratör

archangelLåt oss börja med att konstatera att jag är av åsikten att dålig illustratör = dålig serie. Jag gillar yta helt enkelt, och tycker att det är en viktig del i seriemediet. Med det sagt så tycker jag att 2009 bjöd på en hel massa snygga grejer, och att det är lurigt att försöka plocka ut en illustratör som den allra bästa. Clayton Crain (X-Force), Paul Pelletier (War of Kings mm), Ivan Reis (Green Lantern), Mike Deodato Jr. (Dark Avengers), Frank Quietly (Batman & Robin) och Marc Silvestri (blandat) är ett axplock av favoriter som sällan levererar något dåligt, men om jag ska välja någon som verkligen levererade så skulle jag nog säga Clayton Crain som verkligen kompletterade och tillförde den rätta atmosfären till Christopher Yosts och Craig Kyles X-Force och X-Necrosha. Nice när en illustratör verkligen ger en extra dimension till berättandet på det sätt som Crains lyckades göra i X-Force. Mer sådant under 2010, tack på förhand.

Sämst under 2009

Trots en stark start så måste jag ändå säga War Machine. Riktigt trist att behöva bli så besviken gång på gång. Andra serier som jag faktiskt varit rätt besviken på är Geoff Johns och Ethan Van Scivers Flash: Rebirth samt Warren Ellis Ignition City som inte alls levt upp till mina (uppenbarligen alltför höga) förväntningar. I övrigt så var 2009 ett positivt serieår för min del, och merparten av mina köp är jag helt klart nöjd med.

2010

battle_angelNågot som jag av outgrundlig anledning helt och hållet har förbisett att skriva om här på Shazam under 2009 är mitt mangaläsande, men det har jag tänkt att ändra på under nästa år. Problemet är antagligen att jag läst manga sedan mitten av 90-talet och att det liksom är lite svårt att veta var man ska börja skriva om serier som är uppe i 25-30 volymer vid det här laget. Hur som helst, 2010 så ska jag ge det ett försök. Gällande kommande serier så har jag ärligt talat rätt dålig koll på vad som är på gång framöver, men av det lilla jag vet så känns väl Marvels Siege rätt lovande (även om jag ärligt talat är lite trött på events med en massa tie-ins etc), och det ska bli kul att läsa DC:s Blackest Night och Marvels War of Kings-uppföljare Realm of Kings i samlad form. I övrigt så kommer jag att fortsätta beta av min serier-jag-måste-läsa-lista som bara verkar bli längre och längre. 2010 känns överlag som ett väldigt lovande serieår, och det känns lite som om att serieläsande är en uppåtgående trend.

Gott nytt år, tack för 2009, och tack framförallt för att du läser!

Skriv en kommentar
Recensioner

Bild & Bubbla 181

onsdag 30 december, kl 19:38 av 1 kommentar

bildobubbla181181:an har ett visst fokus på strippserier och omslaget pryds av Elvis. Numret börjar med en pliktskyldig genomgång av vilka som vann Urhunden och Adamson i år, därefter ett meningslöst uppslag med Fredrik Strömbergs inköp på Mocca. Paul Gravetts artikel om Asterios Polyp har jag inte läst eftersom jag inte läst albumet än. Artikeln om Dansk tegneserieråd är intressant eftersom man får höra hur de inblandade vill stärka seriekonsten i Danmark. Artikeln om germanska serieromaner ger en kort men intressant inblick i serieromanens utveckling i Tyskland. Här hade jag gärna sett lite fördjupning och lite jämförelser mellan Tyskland och andra länder och teorier om varför det kommit relativt få serier från Tyskland tidigare. Jag antar att presentationen av de nya stjärnorna som följer också publicerats i Strip! även om det står som att Bubblan gjort den. Urvalet är okej men jag tycker man kunde uppdaterat vad gäller alla tecknare och inte bara vissa. Arne Bellstorfs serie Baby´s in black om Stuart Suthcliffe borde t.ex. nämnts. Jag tycker även att Reinhard Kleist, Uli Oesterle och Ulli Lust skulle varit med. Nåja, det är iaf trevligt när andra länder än de tre stora lyfts fram och det här var ju andra gången på rätt kort tid som Bubblan fokuserade på tyska serier. Mawils  serie Hitmän 2 är kul om dataspelsberoende och jag blir sugen på att införskaffa någon serie av Mawil.

Fortsätt läsa Bild & Bubbla 181

Förlag: Seriefrämjandet
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

DC Showcase Presents: Jonah Hex vol 1

onsdag 30 december, kl 10:00 av 8 kommentarer

DC Showcase Presents är samma koncept som Marvel Essentials: tjocka mjukpärm-samlingsvolymer av tidiga serier från förlaget, tryckta på billigare papper och i svartvitt. Ett lågbudgetalternativ till DC Archive Editions/Marvel Masterworks med andra ord: för nästan inga pengar alls får man över 500 sidor serier. Både DC och Marvel har publicerat en hel del i dessa serier, inklusive en del udda saker som tidigare har varit svårt att få tag på i samlingsvolym (och varit för obskyrt för att meritera en Archive/Masterwork Edition). Westernserienovellerna om den vanställde och yrkesmässigt sure prisjägaren Jonah Hex (inom kort filmaktuell) är ett sådant exempel (vol 1 och 2 finns ute). För en billig penning kan man alltså repetitionsläsa ursprungliga Jonah Hex innan man kollar filmen eller ger sig in på Jimmy Palmiottis och Justin Grays revamp som startade 2005 (och som fortfarande pågår).

jonah-hexDe Jonah Hex-serier som presenteras här är av en typ man numera sällan ser från de stora förlagen, men som en gång var väldigt vanliga: korta novellserier om 10-15 sidor med en twist ending, och som sällan hänger ihop från avsnitt till avsnitt. Dock kan man i Jonah Hex vol 1 tydligt se att inslaget av fortsättningsserie och kontinuitet ökar över tid, allteftersom Jonah Hex på 70-talet blev populärare – först som en av flera serier i antologititeln Weird Western Tales, och senare i sin egen tidning. Fokuset på kortare berättelser gör också att det är svårt att sträckläsa den här volymen (sträckläser man är det svårt att undgå upprepningarna i serien och man hinner tröttna på Jonahs stundtals tillkämpade faux-Westerndialekt…) – liksom alla Showcase-volymer är det bäst att läsa ett par serier och sedan vänta ett tag innan man återvänder.

Fortsätt läsa DC Showcase Presents: Jonah Hex vol 1

Manus: John Albano, Michael Fleisher, m fl
Illustration: Tony DeZuniga, Jose Luis Garcia-Lopez, m fl
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #1/2010

tisdag 29 december, kl 19:54 av 1 kommentar

fantomen120102010 fyller Fantomen-tidningen 60 år. Imponerande minst sagt och som vanligt markeras detta med en logga på omslaget. Dessutom utlovas flera nya serier och lite återseenden med klassiska serier som gått i Fantomen. Jag ser inte fram emot repriser av serier som King vid gränspolisen, Tyste riddaren eller Rick O´Shay, däremot hoppas jag att de nya serierna som kommer är bra.

Fantomenäventyret Kaye och Hawa i Djungelpatrullen är författat av Tony De Paul och tecknat av Paul Ryan och är riktigt uselt. Att det är ett amerikanskt dagsstrippäventyr kan ha något med det att göra. Ryan tecknar iaf äventyret stelt, helt utan känsla och flyt. Det här är nog en av hans sämre insatser som Fantomen-tecknare. Förvåningen över kvinnor i Djungelpatrullen känns ungefär lika fräsch som att de båda i slutet drömmer om att hänga i famnen på den okände befälhavaren till deras vän Dianas förtret. De mer än lovligt självgoda och dumdristiga Kaye och Hawa är två irriterande karaktärer som tyvärr återkommer i nästa nummer. De Paul har försökt föra in en hel del humor i handlingen men det blir mest platt fall. Ingen bra början på året alltså.

Fortsätt läsa Fantomen #1/2010

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Shazams årskrönika 2009, del 5

måndag 28 december, kl 00:54 av 0 kommentarer

Efter en dag med internetstrul är det dags för min årskrönika. Dags för mig att summera året 2009. Ett grymt år! Ett år som för mig i stort sett bara betytt äta och leva på serier och seriekonst. Tyvärr räcker tiden inte alltid till då tecknandet och lärandet tar mycket av den, vilket betyder att högen med olästa serier blivit högre och högre. Har spenderat mycket tid på äldre serier då jag haft tid. Jag satsar på att komma djupare in i DC’s universum, då jag som liten kotte spenderade mest tid med Marvels mutanter, Spindelmän och så vidare. Det finns så mycket outforskat på andra sidan förutom Batman och Superman. Mycket JSA, Hawkman, Aquaman m.m. blir det nu istället.

Jag har dock följt ett antal serier troget detta år, så som Batman, Green Lantern, X-Men, Dark Avengers, Invincible Iron Man, Thor, Ultimate Avengers och Wolverine. Även eventen och mini-serierna Blackest Night, Reborn, och Marvels Project. Jag är en superhjältekille helt enkelt. Har dock läst mycket utanför mainstream detta året också. Alla är inte släppta i år dock. Irredeemable, Supergod, Young Liars, Stray Bullets, och Bad Dog var några utav dessa. Ser fram emot att läsa första traden av Chew som nästa läsupplevelse. Sweet Tooth är också en serie jag är sugen på.

Fortsätt läsa Shazams årskrönika 2009, del 5

Skriv en kommentar
Recensioner

Criminal: The Deluxe Edition

söndag 27 december, kl 21:57 av 3 kommentarer

criminalEd Brubakers och Sean Phillips Criminal har hyllats lite överallt och hårdkokta kriminalserier finns det inget överflöd av. Sedan ett tag finns de tre första tradesen samlade i en inbunden utgåva. De tre historierna som nu samlats är betitlade Coward, Lawless och The Dead and the Dying. Huvudpersonerna är olika men historierna hänger ihop, en biperson i en är huvudperson i nästa osv. Coward handlar om Leo som är ett skickligt krimmo men också en fegis. Han övertalas mot bättre vetande att organisera en stöt tillsammans med en korrupt snut och drar med sig lite bekanta. Det hela barkar givetvis åt h-e. Lawless handlar om en ärrad arméveteran, Tracy Lawless, som återvänder till hemstaden för att ta reda på varför och vem som dödade hans yngre bror och nästlar sig in i broderns gamla gäng. På vägen hem mördar han dock en snubbe vilket får konsekvenser längre fram. The Dead and the Dying utspelar sig ett trettiotal år innan de andra och berättar om den unga Dannica som utnyttjas och återvänder för att hämnas men allt går inte som hon tänkt sig och händelseförloppet som satts igång får stora konsekvenser inte bara för henne.

Så vad finns då att säga om Criminal. En hel del. För det är en suverän kriminalserie. Criminal känns äkta, Brubaker lyckas få både karaktärer och miljöer att kännas just så. Det är dessutom spännande och man sugs in i historierna. Huvudpersonerna står ofta inför svåra val där utgången av de olika valen står rätt klar men ändå kastar de sig rakt in i det och man köper att de agerar så. För gemensamt för huvudpersonerna är att de som alla vill kontrollera utgången men till slut inte kan de inte kontrollera något utan dinglar som marionetter. Sean Phillips teckningar bidrar till känslan av en skitig och kall värld där valmöjligheterna är få och värdelösa. Happy Ending finns inte på kartan. Brubaker skriver om att han ville fånga känslan hos riktigt bra kriminalfilmer och det lyckas han väl med. Vilken som helst av historierna skulle hålla bra för en film.

Den bästa delen är The Dead and the Dying som berättar om samma händelse och hur den påverkar olika personer. Det som händer i denna har sedan följder som förklarar en del av Coward och framförallt Lawless. Den är grisigare än de andra och personerna trasigare. Slutscenen med Teeg Lawless där han tvingas att jobba för Sebastian Hyde har en vidrig slutkläm. Han har ångest över vad som kan hända barnen och känner sig beskyddande. Hans kärlek till sönerna gör ont. Sedan de avslutande meningarna: Eventually, he´ll learn to hate them for that. But it´ll take a few years. Så vidrigt och än vidrigare eftersom om man redan läst Lawless. Så avslutningsvis: Köp och läs Criminal. Den är suverän.

Manus: Ed Brubaker
Illustration: Sean Phillips
Färgläggning: Val Staples
Förlag: Icon
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

babian.se nr 15

lördag 26 december, kl 20:29 av 0 kommentarer

babian15Babian är Sveriges mest långlivade och enda? webbantologi med tecknade serier, utgivningstakten är fyra nr per år. Temat i nr 15 är Personligt. Medverkande: Berit Viklund (omslaget här intill), Mikael Sol (även redaktör tillsammans med Adam Boman), Johannes Torstensson, Maja Zetterberg, Mika Lietzén, Daniela Wilks, Marcus Ivarsson, Sara Hansson, Tom Waldton och Tinet Elmgren.

Berit Viklund har tecknat Dr Spex på semester som skildrar ett möte mellan den som jag förmodar gett namn åt titeln och en kvinna. Dr Spex upplevde jag först som en man och blev därför förvånad när det var en kvinna, Dr Spex är dock inledningsvis mest könlös jag blev alltså överraskad. Lite trist att jag förutsatte att Dr Spex var en man, jag är lite besviken på mig själv.

Fortsätt läsa babian.se nr 15

Illustration: Diverse
Förlag: babian.se
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Daytripper #1

lördag 26 december, kl 19:06 av 2 kommentarer

Brasilianska serieskaparna och tvillingbröderna Gabriel Bá och Fábio Moon har en ny miniserie (10 delar) på Vertigo med titlen Daytripper. Gabriel Bá har som ni kanske vet tidigare blivit känd som illustratör för popstjärnan Gerard Ways serie Umbrella Academy (en samlingsvolym tidigare recenserad av oss på shazam.se här), men bröderna har varit aktiva länge och publicerat sig flitigt i hemlandet såväl som i USA.

Daytripper1Daytripper är en serie med ambitioner. Vi följer historien om dödsruneförfattaren Brás de Oliva Domingos via tio viktiga dagar i hans liv, och att döma av de förhandstittar man kan finna hos DC kommer serien hoppa fram och tillbaka i tiden genom de 10 numren. Första numret är välkomponerat och det märks att Bá och Moon jobbat med serien i ett antal år – ingenting lämnas åt slumpen och berättarstrukturen är genomarbetad på gränsen till överdrivet strikt. ”Lekfull” kan man säga om många andra serier, knappast så den här: även om jag efter första numret inte har någon koll på vilken historia det är Bá och Moon vill berätta, så råder det inget tvivel om att de har koll – de har bara inte velat ge läsaren en fingervisning än. Därför är jag kluven till Daytripper: det är vältecknat och välberättat, jag gillar greppet att huvudpersonen är en simpel nekrologförfattare (vi som läsare får ta del av dödsrunorna, ett väldigt polerat berättartekniskt grepp) med en litterär superstjärna till far – men det blir liksom lite… själlöst?

Det känns lite småaktigt att klaga på en serie för att den är för välberättad (särskilt så här i jultider!), så jag får avsluta med att säga att det är alldeles uppenbart att Bá och Moon vet vad de vill och de är i kreativ toppform – så jag får helt enkelt lita på dem och tro att serien kommer lossna och ge lite mer spelrum åt fantasin i kommande nummer. Upplägget verkar trots allt lovande, så även om Daytripper inte griper tag (snarare puttar den en lätt på axeln, lite distanserat och blasé sådär) i första numret, kommer jag ändå följa den i ett par nummer till. Huvudpersonen Brás är inte någon man omedelbart kan relatera till, men jag ser i alla fall fram emot att få lära känna honom bättre. Fler recensioner kommer att följa.

Manus: Fábio Moon, Gabriel Bá
Illustration: Gabriel Bá, Fábio Moon
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Strange #1

fredag 25 december, kl 10:53 av 3 kommentarer

Jaha, vad ska dr Stephen Strange göra nu när han blivit ersatt som Sorcerer Supreme of the Earth Dimension av en karikatyr som snackar parodi-Jamaicansk dialekt? Jo, vara med i en rätt rutten fyradelars miniserie av Mark Waid, tydligen.

Strange1Fast att den är rutten är inte riktigt bara Mark Waids fel. Marvel har fortfarande inte fattat det DC greppade för åratal sen i Sandman, Hellblazer och Books of Magic, nämligen att magi ska vara oförutsägbar, undflyende, gärna lite psykedeliskt knarkig, och alltid, alltid föra med sig oanade och farliga konsekvenser för användaren (m a o så som original-Doctor Strange av Stan Lee och Steve Ditko faktiskt var, åtminstone stundtals). Framförallt ska magi inte vara lökiga demoner från standardhelvetescirkel 1A som snor själarna från ett basebollteam om inte Dr Strange kan rädda dagen genom att slå en home run in i nästa dimension. Öh? Ganska långt från John Constantine med andra ord. Ganska långt från Gandalf med, för den delen – jag tvivlar på att Midgårds mästermagiker hade velat ses på stan i oknäppt basebollskjorta och keps. Den magitradition som Strange befinner sig närmast är istället den där japanska animeversionen av trolleri som inbegriper tentakler och skolflickor. Jag känner mig inte så sugen på att se Emma Rios bildreferenser för Strange #1 om jag säger så. Hela idén med en manga-stylee Dr Strange är total snedpepp för min del, det funkar liksom inte när den gode doktorn ser ut som en big-eyes-small-mouth-version av en slacker på rymmen från Simpsons författarrum. Med basebollkeps.

Kopplingen baseball – magi känns kanske självklar för amerikaner, men denna enerverande mytologisering av vad som ju i grunden är brännboll, världens minst glamorösa sport, känns inte helt övertygande för en läsare utanför USAs gränser. Eller ens utanför Yankee Stadiums entré, för den delen, då de amerikanska recensionerna av Strange #1 har inte varit översvallande de heller. Man undrar om någon svensk serietecknare skulle komma på idén att göra en serie om den magiska signifikansen hos ishockey eller skidskytte. Jag tycker i alla fall att det mest är fånigt – även med superhjälteseriemått mätt – att konflikten i Strange #1 handlar om ett basebollslags själar.

Mitt tips: vill du ha en dos Mark Waid, köp första traden av Irredeemable eller första numret av spin-offen Incorruptible istället, och så låtsas vi som om Strange aldrig har hänt, OK?

Manus: Mark Waid
Illustration: Emma Rios
Färgläggning: Christina Strain
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...