Min fascination för brott och kriminalitet är stor, vissa i min närhet skulle kalla den ohälsosamt stor. Den är lätt att avfärda som ett cyniskt vältrande i andra människors lidande och olycka eller ett frossande i hur man på olika sätt kan taga en person av daga, men där har de helt fel. För mig handlar det om en vilja att förstå det ofattbara. Vad är det för mekanismer som driver en människa till att medvetet skada eller döda en annan och, framförallt, hur kan vi förhindra att det händer igen. Min diet när det gäller true crime sträcker sig bara till radio- och TV-dokumentärer som har samma inställning som jag och jag undviker medvetet de snaskigaste poddarna av den enkla anledningen att de är just snaskiga och saknar empati för offren. När Galago publicerade den dokumentära serieromanen Tre män funna mördade i Klippan kändes det som en befrielse för mig. Här finns nu äntligen ett verk i genren som har ett helt annat fokus när det gäller att skildra ett brott, nämligen med respekt, värdighet och medmänsklighet, och för mig finns inget större.

2017 gjorde skribenten och manusförfattaren Max Hebert en intervju med Ricard Nilsson. Ricard hade samma år fått sitt livstidsstraff tidsbestämt till 30 års fängelse och blev 2019 villkorligt frigiven efter 19 år i fängelse. Brottet som Ricard begått, och som han senare även erkände, var trippelmordet på pensionärerna Gert och Stig, samt Stigs son Christer vid Forsmöllans rekreationsområde utanför Klippan i Skåne 1999. Intervjun hade inget med detta att göra utan var en del av en radiodokumentär där Max sökte efter kärleksbrev som skickats till män som sitter i fängelse, men i samma veva väcktes ett intresse hos dem bägge två att skildra hela historien, inte bara ur Ricards perspektiv utan med många fler som drabbats indirekt av dådet. Max ville göra en seriebok om trippelmordet och fick till slut kontakt med serietecknaren Steve Nyberg som debuterade 2016 med Trygga lilla Sverige, en seriedokumentär om äldre våldsbrott, och Steve nappade på erbjudandet.

Åtta år senare, efter ett gediget arbete med många och långa intervjuer, nyhetsartiklar, rättegångsprotokoll, med mera, så gavs boken ut och den är på många sätt en helt unik bok, både som seriebok men framförallt inom true crime-genren, och jag hoppas att den blir stilbildande för det har den alla förutsättningar att bli. Först och främst innehåller den inte själva mordakten vilket känns mycket befriande eftersom detta beslut klart visar vilken berättelse Max och Steve var ute efter. Istället ligger tyngdpunkten på ett före och efter hos alla inblandade oavsett om det är Helene, som skulle gifta sig med Christer, eller Gerts sambo Josefa, Ricards syster, vänner och kollegor till både mördaren och de mördade, med flera. Anhörigpespektivet är mycket kraftfullt och Steves underbara och rofyllda klara linjen-stil bidrar starkt till helhetsintrycket.

Boken lyfter viktiga frågor som varför man hamnar i ett destruktivt beteende och om man verkligen kan förlåta en mördare, frågor som är omöjliga att svara på men som ändå alltid finns där. Max Hebert och Steve Nyberg ska ha en stor eloge för sitt fantastiska arbete med att vända på varje sten, låta varje människa få tala till punkt och att försöka förstå det ofattbara.

Trackback-adress