Minns någon att jag helt otippat recenserade första numret av Supergirl när DCnU drog igång? Antagligen inte, men här kommer i alla fall uppföljaren, en recension av #2-4 a.k.a. den första Supergirl-arc:en.
Jag gav det första numret av Supergirl en tvåa i betyg med motiveringen att det kändes berättarmässigt ljummet och att den lätt glömdes bort till förmån för andra serier. Till viss del så är det fortfarande så, men istället för ljummet så skulle jag säga att berättandet snarare är väldigt lättillgängligt. Michael Green och Mike Johnson presenterar en story utan några komplexa krusiduller där vi helt enkelt får följa Supergirl under hennes första dagar som nykomling på jorden. Det är rätt nice faktiskt, att läsa en serie som verkar vara helt utan några större pretentioner. Att läsa Supergirl är lite som att kolla på en ok TV-serie. Den är kanske inte lika engagerande som en riktigt vass film, men är ändå tillräckligt välgjord och lättillgänglig för att man ska komma tillbaka till den.
Som karaktär sett så tycker jag att rent spontant att Supergirl, eller Kara Zor-El som hon egentligen heter, känns intressantare än kusinen Superman. Genom de här numren hinner vi inte lära känna henne i någon egentlig detalj, men hon känns som en viljestark person som inte är beredd att ta särskilt mycket skit innan hon tänder till. Att hon inte heller har något hjältepatos som driver henne tycker jag också är en styrka.
Storymässigt så är allt som sagt rätt straight forward: Supergirl försöker förstå var hon hamnat, varför hon plötsligt verkar ha fått superkrafter, hur spädbarnet till kusin plötsligt är en fullvuxen beskyddare av en annan planet och varför en ung miljardär med högkvarter i omloppsbana verkar vara väldigt mån om att få tag i henne. Allt detta mixat med att Supergirl ännu inte alls är intresserad av att leka superhjälte och bara vill komma tillbaka till Krypton igen gör storyn både snabbfotad och underhållande. Som sagt, det kanske inte är något som grabbar tag i en och vägrar släppa taget, men det finns inte heller så mycket att klaga på. Mahmud Asrars illustrationer fortsätter här att vara något av en höjdpunkt, och färgläggaren Dave McCaig ger allt ett extra lyft med sköna färger och mjuka skuggbingar. Supergirl är helt enkelt en visuellt välproducerad serie.
Sammanfattningsvis, är Supergirl en av årets höjdpunkter? Nej, så medryckande är det inte, men är man bara sugen på en helt ok och vältecknad superserie att slå ihjäl lite tid med så funkar Supergirl riktigt bra.
Illustration: Mahmud Asrar
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Så var det dags. Marvels tre New Yorkhjältar som fick nya tidningar härförleden, Daredevil i september, The Punisher i oktober 2011 och Avenging Spider-Man i januari 2012, slår sig ihop kring ett gemensamt problem i småskaliga cross overn The Omega Effect. Historien löper genom Avenging Spider-Man nummer 6, The Punisher nummer 10 och avslutas i Daredevil nummer 11. Hur blir resultatet av detta samarbete mellan hjältar och tidningsredaktörer?
Mike Mignolas satsning Year of Monsters rullar på och har nu gett upphov till denna stiliga varulvsbild. Innehållet, som jag återkommer till vid ett senare tillfälle, har emellertid mycket lite att göra med lykantropi. Men vem kan ha invändningar mot det när resultatet är så förbålt tjusigt?
Den filippinska serietecknaren Tony DeZuñiga har avlidit.
Tony DeZuñiga är kanske mest känd som en av skaparna av DC-figurerna Jonah Hex (med författaren John Albano) och Black Orchid (med Sheldon Mayer) men han tecknade mängder av serier för både DC och Marvel; en lång och imponerande meritlista som inkluderar bl.a. Arak: Son of Thunder, X-Men, Conan the Barbarian, Kull the Conqueror, Thor, Iron Man, Punisher, Dracula Lives, Doctor Strange, Batman och Shanna the She-Devil. Tony flyttade hem till Filippinerna 1977 och arbetade i sina senare år bl.a. med konceptdesign för Segas tv-spel och illustrationer för TSR:s Dungeons & Dragons-böcker. Han vann 1997 års Sega Presidents Award for Excellence. Då och då återvände han till seriebranschen, t.ex. tecknade han så sent som för två år sen Jonah Hex-boken Jonah Hex: No Way Back (efter manus av Justin Gray & Jimmy Palmiotti). Denna släpptes samtidigt som långfilmen Jonah Hex (med Josh Brolin i huvudrollen).
”…och det kom en dag, en dag olika alla andra, då Jordens mäktigaste hjältar fann sig enade mot ett gemensamt hot. På den dagen föddes The Avengers – för att bekämpa de fiender som ingen ensam superhjälte kunde motstå.” Detta var länge ingressen som introducerade serien The Avengers, som nu alltså blivit storskalig film.
