Jag läste nÃ¥got om den här serien pÃ¥ nätet för nÃ¥gra veckor sen och blev lite nyfiken pÃ¥ vad detta kunde vara för nÃ¥got. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… SÃ¥ jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst pÃ¥ bra tag.
Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.
En trailer för vårens stora serietidningsfilm, Iron Man 2, har släpps på nätet och visar en hel del nytt material. Mycket fint ögongodis här och mina förhoppningar på Iron Man 2 steg ytterligare något i och med detta. Kul också att vi den här trailern får se de första glimtarna av Black Widow och Nick Fury. Dessutom, håll ögonen öppna i slutet av trailern för något riktigt coolt.
Rykten på nätet säger att Scarlet Witch kommer att göra ett framträdande i filmen, vilket i så fall skulle vara ytterligare ett steg mot Marvels planerade Avengers-film. Men än så länge är det ryktet inte bekräftat.
Jag vet att jag inte varit direkt snäll mot James Robinson den senaste tiden och det med goda skäl. De flesta av hans arbeten den senaste tiden som t.ex. Justice League of America, Justice League: Cry for Justice och Superman: World of New Krypton (skriven tillsammans med Greg Rucka) har inte varit några lysande uppvisningar i författarskap. Men tydligen ett undantag och det är Superman som faktiskt har varit helt ok trots att titels huvudkaraktär lyst med sin frånvaro i ett års tid och ersatts av Mon-El från Legion of Super-Heroes. Hur underligt det än kan låta så funkar det betydligt bättre än vad jag hade trott till en början och Superman #697 är, enligt mig, ett av det starkaste numren hittills.
Jag kan väl på en gång erkänna att den här recensionen är lite färgad av jag är ett fan av Legion of Super-Heroes och redan undertiteln till Superman #697 är
”Man of Valor: The Espionage Squad Part 1” ger en god föraning om att Legion-medlemmar kommer att dyka upp, vilket det ocksÃ¥ gör. Legion-medlemmar som Chameleon Boy, Sensor Girl, Quislet och Matter-Eating Lad dyker upp här. Men vad gör de här, i forntiden sÃ¥ att säga? Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan fÃ¥r inte sin lösning i det här numret utan hänger i luften när numret tar slut och lovas besvaras i nästa nummer, men inte av Superman utan i Adventure Comics.
Justice League of America har haft svårt att få till något riktigt bra under en ganska lång tid nu. Len Wein lämnade ju serien eftersom han tydligen var missnöjd med att han inte kunde använda DC:s tre stora (Batman, Superman och Wonder Woman) under sin run på tidningen och fått nöja sig med ett gäng second-stringers, vilket jag till viss del kan förstå. Men det borde ändå ha gått att få till några bra historier, oavsett vilka medlemmar i JLA man har att tillgå. James Robinson är en lysande författare men hittills har hans run, tillsammans med Mark Bagley som illustratör, varit en av de minst imponerande runs sen Justice League of Americas i Justice Leagues historia och Justice League of America #42 är inget undantag.
Det största problemet med Justice League of America #42 är hur Robinson hanterar karaktärerna. Eller rättare sagt hur han inte hanterar dem. I stort sett ingen av de inblandade karaktärerna i det här numret görs på ett sätt som ligger i linje med hur de normalt sett porträtteras. Ta till exempel Donna Troy: hennes repliker och inre monologer känns mer som Power Girl än just Donna Troy. Cyborg och Atom skulle ha kunnat bytt repliker med varandra och ingen skulle ha märkt någon skillnad. Nej, det är tydligt att James Robinson inte är på toppen av sin förmåga. Not by a long shot, vilket är synd. Justice League of America ska ju vara DC Comics flaggskepp och borde verkligen vara bra mycket bättre än den är just nu.
Manus: James Robinson Illustration: Mark Bagley Tusch: Jonathan Glapion, Robert Hunter & Norm Rapmund Färgläggning: Pete Pantazis Förlag: DC Comics Betyg: 2/5
Doctor Doom mÃ¥ste vara Marvels bästa villain, kanske ocksÃ¥ den bästa i seriehistorien nÃ¥gonsin ocksÃ¥ (med viss konkurrens frÃ¥n Joker och Magneto). I Marvels nya miniserie Doomwar har Doom ställt in siktet pÃ¥ det afrikanska kungadömet Wakanda där den tidigare Black Panther, T’Challa, är kung. Fast inte nu längre. Doomwar börjar mitt i smeten med att Wakanda har utsatts för en statskupp av en starkt konservativ och främlingfientlig grupp kallad Desturi. T’Challa och Shuri (den nuvarande Black Panther) har flytt landet och T’Challas hustru, Storm, har tagits tillfÃ¥nga och ställts inför rätta av den nya regimen, anklagad för brott mot Wakandas folk. Men rätt snart stÃ¥r det klart att Desturi inte agerat pÃ¥ egen hand, utan att Doom är den som hÃ¥ller i trÃ¥darna.
Titeln Doomwar kan fÃ¥ en att tro att det är Doctor Doom som är huvudpersonen i serien men sÃ¥ är inte fallet, utan det är istället T’Challa, vilket är helt ok för mig dÃ¥ jag gillar den tidigare Black Panthern, även om han ofta tenderar att framställas om en rätt högdragen, arrogant och osympatisk person. Lite av en Namor i miniformat. Men här har Jonathan Marberry (en ny bekantskap för mig) fÃ¥tt T’Challa att framstÃ¥ som en mer sympatiskt person som slits mellan sin kärlek till Storm och sin lojalitet till sitt folk och sitt land. Bra gjort!
Manus: Jonathan Marberry Illustration: Scott Eaton Tusch: Andy Lanning & Robert Campanella Färgläggning: Jean-Francois Beaulieu Förlag: Marvel Comics Betyg: 3+/5
PREVIEWSTIPS: Igår släppte DC Comics sina Solicitations för maj och efter att ha lusläst listan ser det ut som att maj kommer att bli en riktigt stark DC-månad med flera spännande och intressanta titlar. Jag tänkte tipsa om fyra av dessa.
Brightest Day #1-2: DC nästa stora event efter Blackest Night, Brightest Day, drar igång ordentligt i maj med två nummer på raken. Av det omslag som DC promotar serien med så verkar det som om en klassisk DC-karaktär kommer att göra comeback, vilket känns rätt kul då dennes ersättare varit ganska blek och ointressant (vad hände förresten med honom??) Vet inte vad jag känner inför Brightest Day, känner mig just nu lite trött på alla events, men jag lär nog plocka upp ett par nummer i början för att se om det kan bli något.
En klassiker i seriesammanhang är Keith Giffens och JM DeMatteis Justice League International som gick under slutet av 80- och början av 90-talet. En kul serie med mycket humor och väldigt uppskattad bland fansen. Nu Ã¥terkommer JLI i den 50 nummer lÃ¥nga ”miniserien” Justice League: Generation Lost som ska komma ut med nya nummer varannan vecka. Ska bli kul att Ã¥ter se Booster Gold, Fire, Ice och Captain Atom tillsammans igen.
Marvel har ju snart avslutat sitt historiska porjekt The Marvels Project och nu är det dags för DC variant. Som jag har förstått det så är DC Universe Legacies en uppdaterad och en ordentligt utökad version av The History of the DC Universe som kom i två nummer 1986. Nu blir det hela tio nummer. Författandet står Len Wein för och illustrerandet kommer trion Andy Kubert, Joe Kubert och J.G. Jones att ta hand om.
Sista tipset är Grant Morrisons miniserie Batman: The Return of Bruce Wayne som kickar igÃ¥ng i maj. Lite mer än ett Ã¥r alltsÃ¥ sen Morrison tog ”död” pÃ¥ Bruce Wayne i Final Crisis #6. Ska bli lite spännande och se hur Morrison kommer att bära sig Ã¥t för att föra tillbaka Bruce Wayne till livet. Klart är i alla fall serien kommer att innehÃ¥lla en stor portion tidresande dÃ¥ vi kommer att fÃ¥ se Batman som bland annat grottmänniska, pirat, cowboy och privatdeckare á la Philip Marlowe. Jag känner att det här antingen blir genialiskt eller nÃ¥got riktigt uselt.
Jack Kirby är, tillsammans med Will Eisner, förmodligen den person som drivit utvecklingen av seriemediet mest av alla. Med skapelser som Captain America, Thor, Hulk, The New Gods och Silver Surfer flyttade han hela tiden fram gränserna för vad som kunde och kan göras i serietidningar. Men trots hans enorma insatser för branschen så fick han aldrig riktigt det erkännande som han förtjänade, i alla fall inte under sin livstid. Han hamnade allt för ofta skuggan av t.ex. Stan Lee eller hamnade på kant med sina redaktörer. Men i författaren Mark Evaniers bok Kirby: King of Comics ligger fokuset helt och fullt på just Jack Kirby, eller Jacob Kurtzberg som han hette från början.
Evanier ger ett omfattade porträtt av Kirby och dennes karriär, från 30-talets stapplande seriebransch, via Kirbys samarbete med Joe Simon under 40- och 50-talet, tiden på Marvel under 60-talet, fram till slutet av hans karriär under 80- och 90-talet då synproblem började sätta käppar i hjulet för Kirby. Mark Evanier tecknar i Kirby: King of Comics ett kärleksfullt porträtt av legenden och tillsammans med en enorm mängd prov på Kirbys enorma talang i form av covers och sekvenser från serie (ofta över hela sidor) är detta verkligen en bok väl värd en legend som Jack Kirby. Men jag har två mindre invändningar mot Evaniers bok.
För det första så ställer sig Evanier helt och fullt på Kirbys sida i alla de konflikter han hamnade i under sin karriär. Nu är ju det här visserligen en personlig biografi över Kirby så egentligen är det inte något större problem. Jag kan köpa att Evanier ibland tecknar en lite väl ensidig bild av olika händelser. Det hade varit kul att få någon av de andra inblandade personernas syn på saken också.
För det andra så tycker jag att Evanier gott kunde ha gått djupare in på Kirbys illustrationer, som ju är en inte alltför oväsentlig del av Kirbys karriär och storhet. Nu är ju boken visserligen smockfull med underbara illustrationer från Kirbys hela karriär men bortsett från de korta bildtexterna så berörs dessa inte i någon större utsträckning i själva texten, vilket jag tycker är lite synd.
Trots det så är Kirby: King of Comics en alldeles utmärkt biografi över en av de största legenderna i seriebranschen. och är man det minsta nyfiken på Jack Kirby så kan jag varmt rekommendera er att läsa den här boken.
När Marvel presenterade Ultimate X (som ska vara fortsättningen pÃ¥ Ultimate X-Men nu när Ultimatum är över) i november förra Ã¥ret och avslöjade samtidigt att den skom skulle skriva serien var… Jeph Loeb! WHY!!! Karln har visserligen skivit en hel del bra serier i sina dar (kanske främst Batman: The Long Halloween) men hans senaste alster har, minst sagt, lämnat en hel del att önska. Hans Ultimates 3 var en enda stor soppa och miniserien Ultimatum utnämnde flera av oss i redaktionen till 2009 Ã¥rs sämsta serie. Ni förstÃ¥r nog säkert att jag gärna hade sett en annan författare än Loeb pÃ¥ Ultimate X. Men nu är det som det är och den här veckan kom första numret i serien. Den stora frÃ¥gan… är Ultimate X ytterligare en stor flopp för Loeb eller har han för en gÃ¥ngs skull fÃ¥tt till nÃ¥got bra?
Mina förväntningar har inte direkt varit skyhöga på Ultimate X, men förvånande nog så är det senare av de två ovanstående alternativen som gäller här. Loeb, tillsammans med Arthur Adams, har för en gångs skull lyckats få till ett utmärkt bra första nummer. Ett nummer som kretsar kring Jimmy Hudson, Wolverines son. Jimmy är helt ovetandes om både vem hans far är och det faktum att han är en mutant. Ända tills den dag då Kitty Pryde dyker upp hemma oss honom med en låda som tillhört hans far.
Jag tänkter inte gå in mer på själva storyn än så här eftersom jag inte vill spoliera er egen läsning. Loebs nya version av Marvel Ultimates mutanter känns på samma gång fräsch och samtidigt välbekant. Dessutom lämnar han här tillräcklig många frågor obesvarade, eller hintar om kommande händelser för att varje fall jag redan nu längtar till nästa nummer.
Innan jag hade läst Ultimate X #1 så var egentligen det största skälet till att läsa numret Arthur Adams illustrationer. De små smakprov och covers som Marvel släppt angående serien lovade gott och Adams gör en verkligen inte besviken. Det är verkligen en väldigt vältecknad och snygg serie. Ett gott exempel är scenen där Jimmy får ett meddelande ifrån sin far i form av en holograminspelning. Ansiktsuttrycken på alla i den scenen är spot-on. Från Jimmys närmast chockade uttryck, Kitty Prydes längtan och saknad till Wolverines mer bistra ansiktsuttryck.
En amerikansk recensent av numret nämnde att han tyckte att Ultimate X ”…hearkens back to the early days of Marvel Comics when anything could -– and did –- happen.”. Jag hÃ¥ller till viss del med honom om det. Men jag tycker att serien har mer gemensamt med Chris Claremont och John Byrnes lÃ¥nga run pÃ¥ Uncanny X-Men, det vill säga den version av X-Men jag själv introducerades för och har kommit att älska. Det bara att hoppas att Jeph Loeb inte sjabblar bort detta nu utan fortsätter i samma stil. Gör han det sÃ¥ tror jag att det möjligt att det blir en fullpoängare Ã¥t nästa nummer…
Manus: Jeph Loeb Illustration: Arthur Adams Tusch: Mark Roslan Färgläggning: Peter Steigerwald Förlag: Marvel Comics Betyg: 4/5
Om man bortser från Jens Lapidus och Peter Bergtings Gängkrig 145 så var 2009 års mest omtalade svenska serie Niklas Askers debutalbum Second thoughts. Asker är också en av de få svenska serieskapare som hoppat över en etablering i Sverige och istället gått rätt på det stora landet i väst, USA. Historien om hur det gick till är nästan för bra för att vara sann. Asker sökte en mentor till sitt avslutningsprojekt (det som skulle komma att bli Second thoughts) på Serieskolan i Malmö och hörde av sig, på vinst och förlust, till Chris Staros, förläggare på det amerikanska serieförlaget Top Shelf. Förvånande nog accepterade Staros förslaget och resultatet av de mentorskapet blev just Second thoughts.
Second thoughts handlar om två personer, författaren Jessica och fotografen Andrew som av en slump träffar på varandra i avgångshallen på Stanstead airport i London. Trots att deras möte bara varar ett par korta minuter så kommer det att påvera deras liv och deras relationer väldigt mycket.
Niklas Asker leker en hel del i Second thoughts med gränsen mellan verklighet och fiktion och på många ställen i albumet är det inte helt klart vad som är vad, vilket jag tycker är en av styrkorna med Second thoughts. Hur dessa två parallella historier vävs samman och frågan om vad vad som är fiktion och vad som är verklighet och var gränsen mellan dessa ligger uppstår. Allt flyter ihop på ett, i mitt tycke, väldigt tilltalande sätt. Berättandet, som är ganska återhållsamt, är en annan styrka. Dialogen är sparsam och en stor del av handlingen berättas visuellt istället för i text.
Med det så kommer vi in på illustrationerna i Second thoughts. Niklas Asker jobbar här i svartvitt och med mycket skuggor, vilket jag tycker passar serien väl. Men en sak som jag inte tycker passar serien är formatet. Ofta kom jag på mig själv med att tänka det känns för smått. Att Askers illustrationer skulle tjäna på ett lite större format, kanske inte så stort som vanligt amerikansk serietidningsformat, men någonting mellan det och det nuvarande formatet tror jag skulle funka.
Men det där är långt ifrån något som som man stör sig på i någon större utsträckning, och det finns så många andra positivare aspekter av Second thoughts att fokusera på. För det här är en bra serie och en stark debut, dessutom särskilt kul att det är en svensk som gjort den. Det ska bli väldigt kul att se vad Niklas Asker tar sig för i framtiden.
Manus: Niklas Asker Illustration: Niklas Asker Tusch: Niklas Asker Förlag: Top Shelf Betyg: 3/5
Jag läste nÃ¥got om den här serien pÃ¥ nätet för nÃ¥gra veckor sen och blev lite nyfiken pÃ¥ vad detta kunde vara för nÃ¥got. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… SÃ¥ jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst pÃ¥ bra tag.
