Recensioner
Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk Vandal Savage och hans allt annat än smarta hantlangare. Den klassiska westernhämndhistoria Morrison här ger en Batfernissa känns tyvärr oengagerad. Seriens MacGuffin, en Batemblemsförsedd låda med mystiskt innehåll som olika anförvanter till huset Wayne förvarat genom århundradena, dyker återigen upp och tillskrivs egenskaper av samma slag som Pandoras ask: allt går käpprätt åt helvete om den öppnas. Visst undrar man vad lådan innehåller, men efter det här fruktar man att luften kommer att gå ur avslöjandet mycket snabbt.
Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne # 4
Manus: Grant Morrison
Illustration: Andy Kubert (omslag), Georges Jeanty, Walden Wong
Förlag: DC
Betyg: 2+/5
Recensioner
I december förra året så recenserade jag X-Force: Angels and Demons som samlade de sex första numren av Christopher Yosts och Craig Kyles X-Force. Jag gillade storyn och den dystopiska atmosfären i Angels and Demons, men Ferdinand varnade lite för att Old Ghosts inte skulle leva upp till den känsla av svärta och desperation som Kyle och Yost lyckades måla upp i den första samlingen, och efter att ha läst Old Ghosts som samlar #7-11 så är jag helt klart böjd att hålla med.
Storyn tar vid där Angels and Demons slutade, men istället för att jaga vidare efter Bastion och hans återupplivade mutanthatare så ger sig X-Force ut på jakt efter teleportören Vanisher som de fått reda på har hoppat runt och stulit behållare med Legacy-virus (kortfattat: Ett virus som dödar mutanter). Efter att ha googlat lite så visar det sig att Vanisher är en av de äldre X-antagonisterna, skapad av Stan Lee och Jack Kirby redan 1963, men det framgår inte om han alltid varit samma fega gnällspik som han framstår som här. Hur som helst, X-Force minus Warpath ger sig ut på jakt efter Vanisher, men lyckas istället springa ihop med gamla X-Force-donnan Domino, och då hon verkar vara ute efter samma sak som Wolverine och hans glada mannar så får hon haka på i den fortsatta jakten på Legacy-viruset. Parallellt med det här så visar det sig att Rhanes hjärntvätt från volym 1 håller i sig, Angel har problem med att hålla tillbaka de mordiska tendenser som hans nygamla blåhuade alter ego Archangel a.k.a. Death gärna vill leva ut, och Warpath hamnar i trubbel med en demonbjörn. Fullt med nagelbitande ös eller?
Fortsätt läsa X-Force: Old Ghosts
Manus: Christopher Yost, Craig Kyle
Illustration: Mike Choi, Clayton Crain, Alina Urusov
Färgläggning: Sonia Oback
Förlag: Marvel
Betyg: 2++/5
Recensioner
Tatuerade gangbangers blir skjutna och får bilar släppta på huvudet medan två irländare citerar Britney Spears och stortrivs. En ganska vanlig dag i bröderna MacManus liv med andra ord. Vi får även se lite mer av Il Duces väg mot att bli ett namn som delar av Bostons mafiosos säger med lätt tremolo i stämman. Inga omvälvande förändringar i stilen som etablerades i nummer ett, men intrycket blir likväl att en gradvis ökning i kvalitén kan vara på väg. Tidningen frigör sig lite mer från filmen The Boondock Saints II: All Saints Day, så visst finns en glimt av att Troy Duffy kan få kläm på den här berättarformen också. Mer serier lär vara på väg och jag får ett visst sug efter att plocka upp albumet The Boondock Saints: The Lost Gig när jag tagit mig igenom det här korta numret. Berättelser av den här typen är för mig lite som att äta frukost: förändringarna från dag till dag är minimala men grundkonceptet (onda män expedieras/jag blir mätt) är så pass starkt att jag sällan känner mig helt missnöjd.
Manus: Troy Duffy, J.B. Love
Illustration: Guus Floor, Chris Brunner (omslag)
Förlag: 12 Gauge
Betyg: 2/5
Recensioner
Fantomenäventyret Plutoniumvraket handlar om den skrupelfria piloten Salambo vars plan kraschlandar när hon fraktar radioaktivt material till Rhodia över Bengali. Hon försöker med hjälp av rhodiska soldater frakta lasten genom djungeln till Rhodia, vilket inte är en så bra idé efter som Fantomen fått upp spåret. Att återuppliva piraten Sala är ingen dum idé men det blir fel att placera Sala som är så förknippad med äventyret Luftpiraterna från 1936 i nutid. Dessutom är äventyret ett riktigt trist dussinäventyr utan spänning. Det är också trist att den uppenbarligen mycket kapabla och intelligenta Sala blir en bimbo så fort Fantomen kommer i närheten och lätt låter sig gripas.
Jerome K Bloche fortsätter att leta efter mördare bland sina kurskamrater på detektivkursen på sitt lagom förvirrade sätt. Det är som vanligt småputtrigt men någon spänning infinner sig inte heller här men det finns iaf några dramatiska sekvenser. Dock var åtminstone en av förövarna oväntad och att bli överraskad i en deckarhistoria är lite av en förutsättning för att det ska vara bra och Den tysta döden, som är det första albumet med Jerome K Bloche, är just en bra början på en trevlig albumserie. Lee Falk och Sy Barrys ”Söndagsklassiker” är den här gången Kit och småfolket som inledningvis mest är en informativ guide till Fantomen och hans entourage som varken är bu eller bä. Herman Hedning är i vanlig ordning trött humor. Bonus i tidningen är affischen med Bästa omslag 2009, snyggt av mästaren Hasse Lindahl samt en genomgång av Lee Falks historiska äventyr i Fantomen talar.
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Recensioner
Så var det dags för en ny crossover mellan DC Comics två största team, Justice League och Justice Society. Senast teamen hade äventyr tillsammans var i Geoff Johns och Brad Meltzers The Lightning Saga (Justice Leauge of America #8-10 och Justice Society of America #5-6). Den här gången är det James Robinson och Justice Society-författaren och gamle Fables-giganten Bill Willingham som håller i taktpinnen i nya crossovern The Dark Things. Spontant så känns det som att Willinghams delar av denna arc kommer att vara de mest intressanta och läsvärda eftersom Robinson tydligt visat att han numera inte längre kan komma upp i den klass han presterat i till exempel Starman.
Jag har ju i tidigare recensioner klagat på att Robinson numera är långt ifrån sina forna glansdagar vad gäller skrivandet, men i jämförelse med tidigare nummer så tycker jag Justice League of America #46 är ett litet steg i rätt riktning. Robinsons skrivande är något bättre här även om flera av karaktärerna snackar lite väl mycket exposition och ett par andra är grovt felskrivna. Till exempel så går Wildcat helt ur karaktär och mer eller mindre elakt ifrågasätter Jade om de kan lita på henne och om hon verkligen är den hon utger sig för att vara. Vilket i min bok är så långt man kan komma från Wildcat.
Att Robinson har en soft spot för en stor talande gorilla vid namn Congorilla lärde vi oss i miniserien Justice League: Cry for Justice och inget ont om Congorilla, men som en väldigt obskyr karaktär med plats långt ned på E-listan (eller var det F-listan…) så är han långt ifrån en hjälte som platsar i DC:s främsta superhjälte-team.
Fortsätt läsa Justice League of America #46
Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter & Norm Rapmund
Färgläggning: Ulises Arreola
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Recensioner
s:CD atsem rugifib, åf nege gnindit! Så föreställer vi oss gärna att någon DC-redaktör mumlade när beslutet togs att ge trollkvinnan i hög hatt och nätstrumpor en egen tidning. Zatanna har alltid varit en sån där figur som kan funka i en team book men som har alldeles för lite personlighet och oomph för att kunna bära upp en egen blaska under någon längre tid (se vidare Martian Manhunter) – så det är vågat av DC att försöka.
Men det blir som befarat: lättviktigt, klyschigt och inte så lite 80-talstöntigt, trots försöken att tuffa till Zatanna med bildskön snut-sidekick och splattermördande vandöda magikerrivaler. För hur kan man post-Sandman (och post-en hel massa andra bra skräck- och ockultserier, Hellboy inte minst) egentligen göra något coolt av en figur vars superkraft består i att hon pratar baklänges? Zatanna hör en annan era till och det är inte så mycket att göra åt – om man inte som Grant Morrison i Seven Soldiers of Victory låter henne tappa krafterna och brottas med identitetskris, men det lär inte hända i Paul Dinis version. Han håller sig tätt till standardmallarna, med andra ord vanlig superhjälteaction fast med demoner, helt utan att dra nytta av de många tematiska möjligheter som magi, mytologi och illusionism erbjuder (som sagt, se vidare Sandman).
Fortsätt läsa Zatanna #1
Manus: Paul Dini
Illustration: Stephane Roux
Tusch: Karl Story
Färgläggning: John Kalisz
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Recensioner
När Troy Duffy debuterade med The Boondock Saints för drygt tio år sedan var historien om regissörens osannolika raketfärd mot framgång och efterföljande ganska välförtjänta krasch minst lika intressant som filmen själv. Den nyfikne kan söka upp dokumentären Overnight, där man kan se hur Duffys allt annat än vinnande sätt att hantera framgångarna gör honom till ovän med alla utom kanske en och annan alkoholgrossist.
Efter att ha visats på fem biografer i USA under endast en vecka togs The Boondock Saints bort från repertoaren. Dess öde som ytterligare en tillfällig blipp på radarn tycktes förseglat. Efter videosläppet började dock snacket gå om historien med de två irländskättade bröderna Connor och Murphy som bestämmer sig för att det är dags att rensa Boston på slödder. Trots att jag var väl medveten om filmens status som kultrulle blev jag ändå rätt förvånad när ryktet om uppföljaren nådde mig förra året. The Boondock Saints II: All Saints Day var kul att se trots att Duffy håller benhårt fast vid ettans formel med frekventa flashbacksekvenser och ett humoristiskt tilltal mitt i all skottlossning. Vad som fascinerar är att filmen blir till ett perfekt exempel på allt som förändrats under bara tio år vad gäller distributionsformer och hur folk konsumerar och pratar om film och lite av varje. Ettan lyckades då djungeltrumman gjorde den till en ekonomisk succé trots att alla odds var emot den. Tvåan marknadsfördes via en collegeturné med skådespelare och band vars låtar dyker upp i filmen, hemsida, Facebook, Twitter, applikationer till IPhone och mängder av merch. Allt från de uppenbara tröjorna till ”collectable bullet casings” och shotglas finns att köpa på den officiella hemsidan!
Fortsätt läsa Troy Duffy’s Boondock Saints: In Nomine Patris The Secret History of Il Duce Volume 1 # 1
Manus: Troy Duffy, J.B. Love
Illustration: Guus Floor
Förlag: 12 Gauge
Betyg: 2/5
Recensioner
Enligt kalenderbitarsajten Comicvine är det här fjärde nyversionen av Avengers (om man då inte räknar alla Young Avengers, Avengers Next, New Avengers, o s v) sedan Marvels JLA-kopia såg dagens ljus 1963. Som alla vet har Marvel rullat igång hela marknadsföringsmaskineriet med extra ost för att generera pepp inför nystarten av Avengers-familjen – I Am An Avenger och så vidare etcetera ad nauseam.
Och nu är den alltså här: Avengers #1. Toppat lag så det förslår både på skaparsidan (Bendis & Romita Jr) och figursidan (den heliga treenigheten Iron Man, Captain America och Thor plus Wolverine och Spider-Man – kan det bli mer kommersiellt gångbart?). Reaktionen? Ett stort fett ”meh”. After all that.
Fortsätt läsa The Avengers #1
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: John Romita Jr
Tusch: Klaus Janson
Färgläggning: Dean White
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Recensioner
Precis som många andra så började läsa X-Men under 80-talet, du vet under den där guldkantade perioden när Chris Claremont och John Byrne berättade mutanthistorier som än idag är bland de bättre man kan lägga vantarna på. Hur som helst, förutom att etablera mitt intresse för superserier och Marvels mutanter så fick team Claremont/Byrne mig även att få upp ögonen för en karaktär som än idag är en av mina absoluta favoriter: Nightcrawler. Det blåa trollet har inte bara några av de coolaste superkrafterna (teleportering, väggklättring och förmåga att smälta in i skuggor), utan har för mig alltid varit en av de x-män som väldigt tydligt förkroppsligat klyftan mellan mutanter och mänskligheten. Plus att han ser ball ut. Men nog om min manliga kärlek till en gulögd kille med svans och vidare till X-Men Origins: Nightcrawler som kom ut för några veckor sedan.
För manus står Adam Freeman och Marc Bernardin (som jag inte känner till sedan tidigare) och illustrerandet hanteras av Cary Nord och James Harren. Många kockar alltså, men vad innebär det för soppans del? Inget anmärkningsvärt tyvärr. Den bakgrundshistoria som berättas här tycker jag faktiskt känns rätt ointressant. Inte för att den nödvändigtvis är dålig i sig, utan snarare för att det inte känns som att den tillför något till det jag redan visste om Nightcrawler. Han växer upp på ett nöjesfält där han bli illa behandlad, träffar en präst, håller på att bli lynchad och räddas av Charles Xavier som samlar på mutanter. Typ så. Jag hade nog väntat mig mer av den här serien, för jag är rätt så besviken. Det känns som om att det finns mer potential i Nightcrawler och i hans bakgrund än det som visas här. Rätt snyggt tecknat är det i och för sig, men det räcker tyvärr inte hela vägen för mig. Lite trist, men det blir bara en 2:a för X-Men Origins: Nightcrawler.
Manus: Adam Freeman, Marc Bernardin
Illustration: Cary Nord, James Harren
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Recensioner
Shazam-avdelningen ”Henrik läser serier han borde läst för länge sen” (tidigare delar hittar du här och här) har nu hunnit fram till popmagiserien Phonogram av Kieron Gillen och James McKelvie. F n går tredje miniserien The Singles Club mot sitt slut på Image, men det här är alltså första samlingen, Rue Britannia, från 2006.
Kieron Gillen har ett förflutet som dataspels- och musikskribent, och det är i egenskap av det sistnämnda som Gillen samlar inspiration till Phonogram. Seriens huvudperson David Kohl (som av en händelse är väldigt lik Kieron Gillen själv) är en phonomancer, det vill säga en magiker som trollar med hjälp av musik. I Rue Britannia dras Kohl in i sökandet efter den försvunna britpop-gudinnan Britannia, och måste dessutom rädda en död exflickvän undan ett öde värre än döden i en nostalgibemängd annan dimension. Parallellerna till den popkulturella kaosmagin i Grant Morrisons Invisibles är tydliga, och greppet att låta huvudpersonen vara visuell stand-in för författaren är förstås också hämtat därifrån. Över huvud taget lever Gillen i denna första Phonogram-samling i skuggan av Morrisons Invisibles: personifikationer av begrepp dyker upp som figurer i serien, huvudpersonerna är sådär självmedvetet fanboy-coola, och hela magin är som en blåkopia av vad Morrison lade fram i sin serie fast som om det vore skrivet av Andres Lokko (d v s pepprat med musikreferenser av mer eller mindre – oftast mindre – tillgängligt slag). Som sig bör innehåller serien också lite transgenderflört, men eftersom det här är en serie indränkt i ett manligt/macho-sätt att förhålla sig till populärkultur blir det inte stort mer än lite kittlande softcore (till skillnad från de både humoristiska och djupsinniga utforskningarna av könsidentitet som karaktäriserade framförallt Invisibles Vol 2).
Fortsätt läsa Phonogram: Rue Britannia
Manus: Kieron Gillen
Illustration: James McKelvie
Förlag: Image
Betyg: 2/5
