Inlägg taggade ‘2’

Krönikor och åsikter /Recensioner

Haunt #19-28, eller hur man tappar alla sina läsare

tisdag 10 september, kl 22:19 av 0 kommentarer

haunt28_coverJag ser att det var lite över ett år sedan jag senast skrev om Haunt. Tiden flyger uppenbarligen. För den som helt missat Haunt så var det en rätt så hypad Image-serie med manus av Robert Kirkman (The Walking Dead, Invincible) och illustrationer av Greg Capullo (Spawn, Batman) och Todd McFarlane (som jag förutsätter att alla känner till). Visst, Haunt levde kanske inte riktigt upp till hypen, och man kunde kanske förväntat sig lite mer av det nämnda superteamet, men jag gillade ändå mixen av övernaturliga vibbar och hemlig-agent-action som Haunt bjöd på. Haunt var lite av ett guilty pleasure för min del kan vi väl säga. Ett stort knippe Haunt-recensioner finns här för den som gillar att läsa gamla grejer.

Så, efter att Kirkman hoppade av för att satsa mer på TV-versionen av The Walking Dead och Greg Capullo blev rekryterad som officell Batman-tecknare var det dags för nya kreatörer att tag i Haunt. Joe Casey (som skrivit för i princip alla förlag innan giget med Haunt) tog över manusförfattandet, och Nathan Fox blev ny tecknare. Personligen har jag ingen större koll på dessa herrar, men de tog direkt Haunt i en ny riktning som kändes rätt fräsch. Ut med alla agentgrejer och in med mer mörker, ångest och ett religiöst tema där bröderna Kilgore bland annat blev involverade med The Second Church och deras fuffens. Kanske inget direkt mästerverk, men jag tycker i alla fall att de gav Haunt en tydligare identitet och inriktning än vad Kirkman och McFarlane försökt att göra.

Haunt-26_CDock. Todd McFarlane var uppenbarligen av en helt annan åsikt. I nummer 28 dyker han plötsligt upp igen som både medförfattare och medillustratör, och jag ska ärligt erkänna att jag knappt förstod något alls av vad som hände i det numret. Inget av det som Casey och Fox pillat med verkar ha fallit McFarlane i smaken, och i och med nummer 28 så avbryts den pågående storyn väldigt abrupt med att allt sprängs, följt av To be continued in Spawn. Vad hände? Jag har ingen aning. Hux flux är allt bara slut, och det är nog bland det konstigaste jag har sett serieväg. Förvisso så hade jag börjat tappa intresset för Haunt, men att McFarlane plötsligt bara kliver in och pissar på allt utan att ens låta Casey och Fox avsluta sin pågående story känns bara helt värdelöst. Nu sitter jag här med ett gäng lösnummer som känns totalt bortkastade. Hade jag kunnat reklamera en serie hade jag definitivt reklamerat nummer 19-28 av Haunt.

Vissa serieskapare verkar uppenbarligen tro att de kan göra vad de vill med sina skapelser (vilket de i och för sig har RÄTT att göra), men det är rätt naivt om de tror att jag bara ska stå kvar där och vänta på att få kasta mina surt förvärvade stålar på dem när de kommer med nya titlar. Det finns så mycket andra bra serier att välja mellan idag, och jag är säker på att McFarlane överskattar sig själv rätt grovt om han tror att jag inte hellre läser någon av dem än att bli förolämpad av honom.

Manus: Todd McFarlane, Joe Casey, Todd McFarlane, Joe Casey
Illustration: Kyle Strahm, Nathan Fox, Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman/Superman #1

lördag 13 juli, kl 10:32 av 0 kommentarer

Batman-Superman-1Så var det dags för Superman och Batmans första gemensamma serie i DCnU. I Batman/Superman #1 står Greg Pak för manuset och Jae Lee för illustrationerna, ett på pappret bra team men som i dettta första nummer ger ett lite förvirrat intryck. Vad jag menar med ska jag återkomma till senare.

Nummret börjar med att Clark Kent kommer till Gotham City (storyn utspelar sig några år före vad som nu händer i DCnU.), på en parkbänk stötter han på Bruce Wayne som han börjar intervjua om ett antal mord i Metropolis på Wayne Enterprise-anställda. Batman börjar ju så klart undersöka detta och tar sig till Metropolis där han stöter ihop med en lite annorlunda Catwoman och inte minst The Man of Steel himself i jeans och t-shirt.

Till att börja med ska jag säga att Jae Lees illustrationer är otroligt snygga. De gotiska formerna som Lee använder i början när Superman kommer till Gotham passar som handen i handsken för Gotham City. Att Batman är som klippt och skuren för den här stilen behöver knappast påpekas men jag blev faktiskt lite förvånad hur bra Lee passar i Superman i den här stilen. Mot slutet av numret tar Ben Oliver över illustrerandet, vilket jag tycker är lite synd då jag mer än gärna sett Lee illustrera hela numret men Olivers stil här är inte helt olik Lees och skiftet mellan illustratörerna smälter samma väl.Men det finns en del problem med Batman/Superman #1 och tyvärr så ligger de flesta på Greg Paks ansvarsområde, dvs. manuset.

 

För det första så är det inte helt klart när i tiden den här historien utspelar sig. Inte något större problem egentligen kan man tycka men ett par sidor längre fram när Superman och Batman möts så får man intrycket av att det är första gången de möts (vilket det inte är, de gjorde de i Justice League #1). För det andra, när Clark möter Bruce i Gotham i början av numret så tycks ingen av dem ha en aning om vem den andre egentligen är. När man kommer till slutet av numret, där Superman verkar ha blivit besatt så säger Batman ”Clark!” till honom. Batman har alltså ett par sidor gått från att inte känna till Clark Kent/Superman till att nu göra det och utan att vi får någon förklaring till varför. Efter en del läsning på diverse forum så verkar Pak ha blandat in både Earth 2:s Batman samt hopp mellan dimensioner. Det finns ett antal andra liknande problem i Superman/Batman #1 och tillsammans gör det att man som läsare känner sig ganska så förvirrad av storyn Pak försöker berätta här.

 

Till Greg Paks försvar ska jag säga att han kan ha något på lut i kommande nummer som kommer att förklara all det här, men just nu så känns Batman/Superman #1 bara väldigt förvirrande. Jag ska däremot ge Pak creed för den inre monologen han ger både Superman och Batman. I båda fallen där så är den spot on, och helt i linje men vad vi förväntar oss av respektive karaktär. Sammanfattningsvis så känner jag mig rätt kluven till Batman/Superman #1. Jae Lee och Ben Olivers illustrationer är underbara men tyvärr brister numret som sagt rätt märkbart i Greg Paks manus och som läsare sitter man som ett frågetecken efteråt, och inte i positiv bemärkelse.
Manus: Greg Pak
Illustration: Jae Lee & Ben Oliver
Tusch: Jae Lee & Ben Oliver
Färgläggning: Dan Brown & June Chung
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Iron Man #1-4

måndag 17 juni, kl 23:09 av 1 kommentar

Ultimate_Comics_Iron_Man_Vol_1_3Inte helt otippat så passade Marvel på att pressa ut lite extra Iron Man-serier i anslutning till Iron Man 3 (som jag recenserade här), och en av dem var Ultimate Comics: Iron Man, en miniserie i 4 delar. Innan vi går in på själva storyn så kan vi ju försöka reda ut vilken version av Iron Man a.k.a. Tony Stark vi har att göra med här.

2006 så fick sci-fi-giganten Orson Scott Card möjligheten att sätta tänderna i Marvels Ultimate-reboot av Iron Man. Serien hette helt sonika Ultimate Iron Man, och presenterade en väldigt annorlunda ursprungshistoria för den unge Tony Stark. I korthet så föds Tony Stark med ett muterat nervsystem som gör att hela hans kropp fungerar som en enda stor hjärna. Fördelen är att han redan som barn är mentalt briljant, nackdelen är att han lever med konstanta smärtor, som han kan dämpa på två sätt: Med en bioteknisk rustning, eller med alkohol. Som sagt, rätt långt ifrån den klassiska Iron Man-storyn som de flesta känner till, men faktiskt riktigt bra. Får nog ta och rota fram den samlingen och köra en recension av den också.

Så, min förhoppning var att författaren Nathan Edmondson här skulle förvalta det som Scott Card etablerat, men Ultimate Comics: Iron Man känns mer som ännu en fristående variant av Iron Man. Det finns i stort sett inget som pekar på att Edmondson läst Scott Cards ursprungshistoria, och resultatet blir att jag som läsare blir väldigt osäker på vilken version av Tony Stark vi har att göra med här. Kanske ingen stor sak för vissa av er, men som det kontinuitetsfreak jag är så kan den här typen av oklarheter förstöra en i övrigt ok berättelse.

Tyvärr så är det här tyvärr inte heller en i övrigt ok berättelse. Edmondson och illustratören Matteo Buffagni (båda helt nya namn för min del) presenterar en story vars primära syfte är att introducera Ultimate-varianten av The Mandarin – här en global, osynlig och extremt inflytelserik organisation snarare än en maktgalen kines. En fullt logisk modernisering kan tyckas, i och med att vi idag omges av megaföretag och mer eller mindre hemliga nätverk som hanterar känslig data, men berättarmässigt så blir det här aldrig särskilt spännande. Det är snarare rätt trögt, och då även superhjältescener och Tony Stark-humor är rätt bristfälligt så blir aldrig Ultimate Comics: Iron Man något att hänga i granen. Inte heller illustrationerna är särskilt spännande.

Det finns kanske inget direkt konkret som är svindåligt med den här miniserien, men den har inte heller något relevant att bidra med. För min del så tar jag hellre en rejäl dos dum action snarare än en story som inte riktigt vet var den hör hemma. Det finns betydligt bättre Iron Man-serier än den här. Läs dem istället.

Manus: Nathan Edmondson
Illustration: Matteo Buffagni
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

A+X #1

fredag 10 maj, kl 16:21 av 0 kommentarer

a+x1Jag håller så sakteliga och sannolikt långt efter många andra på att beta mig igenom att antal förstanummer i Marvels NOW-satsning som kickade igång under förra året. Mitt Marvel-pepp har inte varit jättehögt under det senaste året, men nu när NOW rullat på ett tag så håller jag på att testa några av de titlar som intresserar mig. Igår kikade vi ju på Morbius, och idag så blir det första numret av A+X.

A+X (där A står för Avengers och X för X-Men) har inget som helst att göra med någon annan Marvel-serie. Har du ingen som helst koll på vad Avengers eller X-Men pysslat med det senaste åren (eller någonsin)? Det gör inget. A+X är en titel som helt enkelt bjuder på korta och fristående teamups mellan Avengers och X-Men. Kanske utspelar det sig i ett parallellt universum, kanske sker det mellan andra äventyr, eller så är allt helt enkelt bara en kul grej. Hur det än är så är A+X en titel som du bara kan plocka upp och läsa när som helst utan att behöva tänka på kontinuitet eller vad som sker i parallella syskontidningar. Som idé tycker jag spontant att allt låter skitbra!

Så, vad har A+X då att bjuda på? Det här första numret innehåller två historier:

Den första utspelar sig i nazityskland 1943 där Captain America och Buffy springer på tidsresenären Cable. I den andra hänger vi i Avengers kök där Hulk och Wolverine båda är på jakt efter en tårtbit. Båda berättelserna är som sagt helt fristående från andra titlar och även från varandra. Cap + Cable är en seriösare och rätt smart story som jag faktiskt tycker hade fungerat bra i ett längre format. I och med att det är två storys i ett nummer så blir de rätt korthuggna, bara omkring 10 sidor styck. Storyn med Hulk och Wolverine är betydligt lättsammare, där våra hjältar får avbryta sin tårtfight när två framtida versioner av dem själva – Maestro och Old Man Logan – plötsligt teleporteras in i köket. Maestro (en skäggig och ondsint gammal Hulk) och den äldre Logan är uppenbarligen skickade bakåt i tiden för att rädda framtiden genom att ha ihjäl Hulk (eller är det verkligen så?), och det blir naturligtvis slagsmål innan nykomlingarna plötsligt försvinner tillbaka till framtiden igen. Snurrigt? Ja, en aning, men ändå rätt kul.

Vill du ha ett snabbsmält och underhållande tidsfördriv så kan jag rekommendera A+X. Perfekt för en trist tunnelbaneresa eller för att döda lite tid på jobbet. Är du ute efter efter något mer engagerande så kan du nog skippa A+X och lägga pengarna på något annat. Dyker det upp några nummer till bra pris hos ComiXology kommer jag sannolikt att köpa dem, men för min del känns A+X inte som en fullpristitel.

Rättelse: Captain America och BUCKY ska det vara. Inte Buffy.

Manus: Dan Slott, Jeph Loeb
Illustration: Ron Garney, Dale Keown
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Morbius #1

torsdag 9 maj, kl 11:49 av 0 kommentarer

Morbius-1Jaha, det här var ju tråkigt. Marvels vampyr-antihjälte Morbius, the Living Vampire fick sin egen serie i början av 2013, och jag hade nog hoppats att de kunnat få ihop något intressantare än det här.

Morbius är en karaktär som jag personligen har lätt att tycka om: Biokemist med ovanlig blodsjukdom försöker bota sig själv, men misslyckas kapitalt och drabbas istället av så kallad pseudo-vampirism – ett sorts virus som ger den drabbade klassiska vampyregenskaper, fast utan att vara en faktisk vampyr. En jobbig sits alltså, att som en vanlig snubbe behöva se ut som och drivas av samma blodtörst som en vampyr. Som upplagt för problematiska situationer och monsteraction med andra ord, så jag var faktiskt lite småpeppad när jag satte mig ned på Morbius nya Marvel NOW-titel.

Tyvärr så är #1 som sagt rätt ointressant. Vi får en summering av Morbius historia och hur hans krafter fungerar, och vi får en introduktion av hur hans liv ser ut just nu. Allt det är väl helt ok, men problemet tycker jag är att vi inte får något mer utöver det. Det finns liksom ingen hook i berättandet eller i karaktären som väcker mitt intresse och får mig att vilja läsa mer. Idén att sätta en vampyr i en mer superhjälteliknande miljö borde väl i och för sig fungera bra, men för min del så läser jag hellre en riktigt bra vampyr- eller superserie snarare än ett mellanting. Morbius kanske är en titel som behöver lite tid på sig för att komma igång, men det här första numret lyckades inte väcka mitt intresse tillräckligt mycket för att köpa fler nummer.

Är du nyfiken på Morbius så tycker jag att du ska kolla in Legion of Monsters istället. Där bjuds det inte bara på vampirism, utan även zombies, varulvar och annat monstruöst. Bra grejer.

Manus: Joe Keatinge
Illustration: Richard Elson, Antonio Fabela
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Superman: Earth One, Volume 2

söndag 14 april, kl 13:21 av 0 kommentarer

superman_earth1För lite drygt ett år sedan recenserade jag J. Michael Straczynski och Shane Davis första volym av Superman: Earth One, den första i en ny rada graphic novels som DC tänkt börja satsa på. DC Comics tanke med Earth One var att börja om från scratch och modernisera några av sina hjältar och föra in dem i 2000-talet. Sen det första albumet kom ut så har det hänt en hel del. New 52 är nu ett väletablerat faktum och har i stort sett redan åstadkommit det som mer eller mindre var tanken med Earth One från början, dvs börja om och modernisera DC:s hjältar utan en massa kontinuitet att ta hänsyn till. Så det är inte särskilt underligt att man smått undrar om Earth One redan efter tre album (två med Superman och ett om Batman) har spelat ut sin roll…

Men nog om detta sidospår och åter till det aktuella albumet. Här ställs Superman mot en klassisk skurk i ny tappning, nämligen den energitörstande Parasite. Ni som läste min recension av volym ett kanske kommer ihåg att jag var rätt kritisk till Strazcynski och Davis val av skurk i det albumet så valet av Parasite som skurk här är helt klart ett steg i rätt riktning. Tyvärr räcker det inte till för att förbättra de problem som redan fanns i första volymen. Ett av det största problemen här är hur Strazcynski hanterar sin huvudkaraktär. I Strazcynskis händer är Superman ruskigt platt och endimensionell och dessutom rätt så osympatisk. Ett exempel på detta här hur Superman stort sett medverkar till en lynchning av en diktator. Något som verkligen rimmar illa med den mer traditionella bilden av Superman.

Men överlag så tycker jag ändå att denna andra volym är en förbättring jämte den första volymen. Det finns en hel del problem sett till storyn och till porträtteringen av karaktärerna, dock finns det en del ljusglimtar här och där som funkar eller som lovar gott inför nästa volym. Frågan är bara om man orkar vänta på ytterligare en volym i serien för att den ska uppnå sitt potential?

Manus: J. Michael Strazcynski
Illustration: Shane Davis
Tusch: Sandra Hope
Färgläggning: Barbara Ciardo
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Villains for Hire

söndag 3 februari, kl 20:40 av 0 kommentarer

Villains_for_Hire_1Du vet de där söndagarna när man ligger i soffan i bara kallingarna och sträckkollar på alla Transformers-filmerna? Det finns ju helt klart något fint i att kunna släppa alla pretentioner och bara grisa ned sig i filmer som man vet egentligen inte är bra. För min del så är det exakt samma sak när det kommer till serier, och det är därför jag alltid gillat att läsa serier som till exempel Villains for Hire.

Vill du läsa en smart och gripande serie där du sitter med andan i halsen från början till slut så ska du antagligen läsa något annat än just Villians for Hire. Vill du däremot läsa en serie där mer eller mindre kända B-skurkar som Avalanche, Death Stalker, Headhunter, Scourge, Shocker, Bushmaster, Bombshell, Tiger Shark, Crossfire, Nightshade, Man-Ape, Speed Demon, Monster, Stilt-Man och Purple Man fightas mot varandra så ska du läsa den här titeln.

I korthet så är Villains for Hire en miniserie på fyra nummer som är en fristående fortsättning på Heroes for Hire från 2010. Privatdeckaren tillika legoknekten Misty Knight agerar här arbetsgivare och centralkontakt för ett knippe inhyrda superskurkar som utför de uppdrag som de anlitats för. Det visar sig att huvudsyftet med Villians for Hire är att hindra Purple Man från att etablera sig själv ledare för ett nytt brottssyndikat i New York, och hela serien är i princip en katt och råtta-lek mellan de två sidorna mixat med diverse svek och tvister. En och annan överraskning bjuds det också på, så det är inte bara superskurkar som slåss med varandra hela tiden.

Det är faktiskt ganska tunga namn som står bakom den här titeln. Dan Abnett och Andy Lanning har ju bland annat skrivit manus för hyllade Marvel-serier som till exempel Guardians of The Galaxy, War of Kings och Nova, men här tar de det lite lugnare och pausar de mer episka proportionerna till förmån för en enklare men ändå tillräckligt underhållande story.

Överlag så är det här en helt ok story, men om jag ska vara lite kräsen så kan jag sakna djup i karaktärerna. Nu är det här i och för sig bara en limiterad serie på fyra nummer, men jag hade ändå gärna sett att Lanning och Abnett – som ju faktiskt är grymma på att skapa serier med riktigt vass gruppdynamik – hade gett karaktärerna lite mer utrymme. Merparten av dem är så pass unika att jag gärna hade fått veta mer om dem, men skurkarna blir här sällan mer än en halvlökig kostym och tuffa kommentarer. Det hade varit fint om skurkarna fått möjlighet att visa lite mer av sina personligheter, till exempel på samma sätt som i Thunderbolts, men det här blir som sagt aldrig mycket mer än ett actionfyllt tidsfördriv.

Betyget blir den här gången bara en tvåa, men jag tycker ändå att Villians for Hire förtjänar att läsas, särskilt om du som jag hittar den till reapris. En helt ok serie att spendera en långsam söndag med.

Manus: Dan Abnett & Andy Lanning
Illustration: Renato Arlem
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Wolverine: Evolution

fredag 21 september, kl 07:06 av 0 kommentarer

simone-bianchi-wolverine-52Liten paus i seriebloggandet på grund av TV-spel och annat trams, men nu kör vi igen. För några veckor sedan så var det Wolverine-rea hos ComiXology, så jag passade på att fynda arc:en Wolverine: Evolution som samlar Wolverine #50-55. Evolution löpte under 2007 och syftar till att vara den ultimata och kanske även slutgiltiga uppgörelsen mellan Wolverine och Sabretooth.

Den hetsiga och inte sällan bloddrypande relationen mellan Wolverine och Sabretooth har under en väldig massa år alltid varit höljd i dunkel, och har även blivit föremål för en väldig massa spekulationer. Det har gått rykten om att Sabretooth är Wolverines farsa, att de skulle vara bröder eller att Sabretooth skulle vara en Wolverine-klon, eller vice versa. Den som här ansvarar för att besvara en del av frågetecknen kring Wolverine och Sabretooth är Jeph Loeb, som trots att han nu för tiden ofta sågas rätt hårt av seriekritiker (till exempel för Ultimates 3, Ultimatum och Red Hulk) har en förmåga att landa riktiga toppjobb. Det är säkert många författare som skulle vilja sätta tänderna i (pun intended) den slutgiltiga storyn om Wolverine och Sabretooth, men det blev Loeb som tog hem uppdraget. Hur processen kring val av författare hos serieförlagen ser ut vet jag inte, men jag antar att det liknar valet av folk i filmbranscen: Det viktigaste är inte bra recensioner, utan försäljningssiffror, något som Loeb lyckats leverera även när kritikerna spytt galla över hans alster.

Fortsätt läsa Wolverine: Evolution

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Simone Bianchi
Förlag: Marvel
Betyg: 2++/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #9-11

torsdag 2 augusti, kl 11:45 av 0 kommentarer

stormwatch_9För några månader sedan så fick vi ju lite konstruktiv kritik angående att vi främst recenserar serier vi gillar, så för balansens skull så kommer här en Stormwatch-recension med mer negativt än positivt.

I och med #9 så tog Peter Milligan över författandet av Stormwatch, och jag var nyfiken på vad han skulle ta sig för med titeln efter att Paul Cornell och Paul Jenkins lämnat över stafettpinnen. Milligan är en författare som ofta nämnts i väldigt positiva sammanhang här på Shazam, bland annat i 5 av 5-recensionerna av Enigma och Shade The Changing Man, men mottagandet av hans senare titlar inom DCnU har varit betydligt svalare. Har själv läst de första 8 numren av Milligans Red Lanterns, och även om första numret var helt ok så är det inte en serie som lyckats greppa tag i mig. Får se om det kanske blir en recension av den titeln här också någon gång framöver.

Så, jag hade en förhoppning om att Milligan här skulle leva upp till forna formtoppar, men var även lite rädd att han skulle tappa bollen och inte lyckas förvalta det positiva som byggts upp i de föregående numren av Stormwatch. Tyvärr så visade det sig att mina farhågor stämde. Stormwatch #9-11 är väl kanske inte katastrofala, och det börjar till och med bra med #9, men efter att ha läst alla tre nummer så har jag svårt att känna mer än besvikelse. Det största problemet är att det inte finns direkt story att följa. De tre numren har alla handlingar utan några större kopplingar till varandra. I #9 attackeras teamet av en Red Lantern samtidigt som en medlem från 1500-talet dyker upp igen, i #10 så letar de efter en phreno-module som varit borta sedan 1700-talet och i #11 så attackeras de av neanderthalare. Om man vill så kan man nog se en tunn röd tråd där alla nummer på olika sätt berör att Stormwatch är en urgammal organisation, men det finns liksom inget som knyter ihop allt och driver storyn framåt. Det känns mest som att Milligan har en hel massa (potentiellt riktigt bra) idéer som han vill få ur sig, men på bekostnad av det grundläggande berättandet.

Stormwatch_10Utöver det så är berättandet ordentligt inkonsekvent på sina ställen. Till exempel så avslutas #9 med en cliffhanger där Engineer anropar Midnighter med det brådskande meddelandet Can you get up here please? We seem to have a problem…, men när #10 börjar så är Midnighter och Apollo i Metropolis och spanar på Superman. Vad som var problemet får vi aldrig reda på, och det känns nästan som att Milligan hoppat över ett helt nummer mellan #9 och 10. Det finns även några scener där Midnighter och Apollo (som är ett par) kallar varandra för älskling och pratar om fina ögon, vilket inte är något fel i sig, men att de gör det direkt efter att ha fått stryk av och sedan slaktat en mordisk rymdvarelse känns mest krystat. Alla vet att de är gay, det behöver liksom inte förtydligas varje gång de pratar med varandra.

En posititiv sak i de här numren är att vi parallellt med Milligans egna påhitt återigen får stifta bekantskap med Harry Tanner som lämnade Stormwatch med brallorna nere i #6, vilket var Cornells sista nummer. Det finns även en del karaktärtsmoment som är bra, som till exempel när Midnighter oroar sig för hur lättvindigt han dödar andra människor och när vi i en tillbakablick får se hur The Engineer skapades (se bilden).

stormwatch_11Överlag så känns #9-11 storymässigt alltså rätt osammanhängande och spretiga, och den spretiga känslan blir tyvärr ännu starkare då de tre numren görs av tre olika illustratörer och fyra olika tuschare. Miguel Sepulveda som hängt med från #1 gör ett svinbra jobb med #9, som nog är det snyggaste numret hittills, och #10 tecknas av Ignacio Calero som gjorde ett bra jobb med #7 & 8. I #11 så delar Calero tecknarrollen med Eduardo Pansica, och här ser Caleros paneler riktigt nice ut (övre panelen i bilden) medan Pansicas delar ser väldigt annorlunda ut. Min teori är att det främst är kvaliteten på tuschandet som spökar här. Det är tre olika tuschare som gjort #11, och det är rätt uppenbart att någon av dem inte håller måttet. Jag kan väl leva med olika illustratörer mellan olika nummer, men när det bitvis även känns slarvigt och bidrar till att storyn känns än mer spretig så blir det mest bara dåligt. Trist!

Jag kommer nog att köpa ett par nummer till av Stormwatch med förhoppning om att Milligan får ordning på torpet, men om det inte blir bättre än så här så hoppar jag av Stormwatch-tåget.

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ignacio Calero, Miguel Sepulveda, Eduardo Pansica
Tusch: Eber Ferreira, Julio Ferreira, Rob Hunter, Sean Parsons
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Omega Effect

torsdag 24 maj, kl 12:42 av 4 kommentarer

avsm2011006_dc11_lr_0001Så var det dags. Marvels tre New Yorkhjältar som fick nya tidningar härförleden, Daredevil i september, The Punisher i oktober 2011 och Avenging Spider-Man i januari 2012, slår sig ihop kring ett gemensamt problem i småskaliga cross overn The Omega Effect. Historien löper genom Avenging Spider-Man nummer 6, The Punisher nummer 10 och avslutas i Daredevil nummer 11. Hur blir resultatet av detta samarbete mellan hjältar och tidningsredaktörer?

Fortsätt läsa The Omega Effect

Manus: Gregg Rucka, Mark Waid
Illustration: Marco Checchetto
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38