Inlägg taggade ‘2’

Recensioner

Flash: Rebirth#6

tisdag 9 mars, kl 19:11 av Jonas 1 kommentar

flashrebirth6Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.

För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.

Fortsätt läsa Flash: Rebirth#6

Manus: Geoff Johns
Illustration: Ethan Van Sciver
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

New Mutants #10

tisdag 2 mars, kl 17:04 av Jonas 1 kommentar

newmutants10Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.

Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.

Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.

Manus: Zeb Wells
Illustration: Alvero Lopez, David Lopez, Paul Davidson
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Common Grounds

tisdag 19 januari, kl 10:18 av Henrik Ö 0 kommentarer

Ã…terigen är vi inte direkt pinfärska här pÃ¥ Shazam: Common Grounds kom ut som sexdelars minisere 2004 och samlingen gavs ut senare samma Ã¥r… men den finns fortfarande i tryck, och skaparen Troy Hickman (som tvÃ¥falt Eisner-nominerades för serien 2005) är fortfarande aktiv, sÃ¥ det är väl OK, eller?

common-groundsCommon Grounds är namnet på en kafékedja av typen Starbucks, men det speciella med den här är att den grundats av en f d superhjälte, och därför fungerar som tillhåll för superhjältar/skurkar (fiket är nämligen fredad zon, se). Konceptet luktar Astro City lång väg och det är också Astro City som är den närmaste andliga släktningen till Hickmans novellserier (alla Common Grounds-serier är kortare, avslutade historier om 5-6 sidor).

Jag mÃ¥ste säga att jag har svÃ¥rt att se storheten i Common Grounds – om man inte gillar sentimentalitet och toaletthumor (!) finns det inte sÃ¥ mycket att hämta i Hickmans novellserier. De flesta bestÃ¥r av ett enda skämt som dras ut för länge, eller en mycket lite modifierad version av nÃ¥gon historia man hört flera gÃ¥nger förut (t ex far-son-vi-kommunicerar-inte-sÃ¥-bra-med-varann-men-vi-älskar-varann-ändÃ¥-serien Elsewhere eller generationsuppgörelsen Heir of Truth). Toaletthumorn härrör frÃ¥n en historia där hjälten Mental Midget och hans ärkefiende Man-Witch träffas pÃ¥ toan pÃ¥ Common Grounds och har lite djupsnack mellan krysten (jag skojar inte!). Och sÃ¥ vidare. Det ska enligt förordet vara rörande historier och mänskliga ögonblick ur superhjältandets vardag, men Hickman är för upptagen med sina ”tokroliga” koncept för att ha tid med sina karaktärer.

Det finns nÃ¥gra undantag i samlingen. Mötet mellan tonÃ¥rshjältinnan Deb-U-Ton och ortodox-judiske Moshe Chomsky, alias The Acidic Jew (haha) i Sanctuary har rätt myspysigt samtal-pÃ¥-fik-stämning, och Time of their Lives har för en gÃ¥ngs skull en twist ending som Hickman inte telegraferar en dag i förväg. Dessutom är det kul att se toppillustratörer som Mike Avon Oeming, Chris Bachalo, Dan Jurgens och Ethan Van Sciver ta ut svängarna när det inte är sÃ¥ mycket som stÃ¥r pÃ¥ spel – illustrationerna är mycket mer avslappnande än Hickmans ofta ansträngda berättande.

Common Grounds är uthärdlig mer än dålig, men jag skulle ändå spara pengarna och lägga dem på en latte och en croissant istället.

Manus: Troy Hickman
Illustration: Dan Jurgens, Michael Avon Oeming, Ethan Van Sciver, Chris Bachalo, m fl, m fl
Förlag: Top Cow
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #12

lördag 19 december, kl 23:17 av Jonas 0 kommentarer

war_machine_12Hurra! War Machine är äntligen slut. Tolfte numret sätter härmed P för Greg Paks version av James Rhodes aka War Machine. Jag hade gärna sagt det har varit en sjujävla resa som bjudit på tonvis av mecha-action och så mycket miniguns att hälften vore nog, men tyvärr så är det inte riktigt sant. Sanningen är att den här titeln från nummer fem inte varit mycket mer än en rörig och taskigt producerad tie-in till Dark Reign, och så här i efterhand så önskar jag nästan att jag hoppat av innan allt plötsligt blev dåligt. Finalen är väl marginellt bättre än föregående nummer, men inte alls tillräckligt för att gottgöra för tidigare snurrigheter och misspepp. Tråkigt, för War Machine är en titel som jag från starten verkligen velat tycka om. Jag tycker dock att War Machine som karaktär har stor potential, och skulle gärna se att han får en ny chans inom en snar framtid med ny manusförfattare och bättre illustratör. Adam Warren och Brian Denham som gjorde Iron Man: Hypervelocity hade ju suttit som en smäck om du frågar mig.

Manus: Greg Pak
Illustration: Wellington Alves
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Justice League of America #38

fredag 13 november, kl 15:03 av Henrik Ö 1 kommentar

Jag nämnde i min tidigare recension av JLA: Cry fo Justice #1-2 att James Robinson ocksÃ¥ skulle ta över JLA i och med #38 – och nu är# 38 här. Numret tar vid där sjudelars miniserien Cry for Justice slutar – men dÃ¥ Cry for Justice inte är slut än (när detta skrivs har den nÃ¥tt fram till #4) fÃ¥r man sig istället lite spoilers till livs (en trist och underlig men inte helt ovanlig effekt av de stora förlagens ofta pressade utgivningsscheman) och kastas in i nya JLA med en Blackest Night-tie-in. Jag följer inte Blackest Night sÃ¥ det hade kunnat vara förvirrande men dÃ¥ Robinsons grundintrig är sÃ¥ enkel (för att inte säga simpel) är det inte särskilt svÃ¥rt att fatta galoppen ändÃ¥.

JLA 38Som ni minns var jag inte sÃ¥ imponerad av Robinsons nostalgiorgie i Cry – jag har faktiskt läst #3-4 ocksÃ¥ men inte recenserat dem för att jag fann dem tämligen ointressanta. Precis som befarat fortsätter hans JLA i samma stil. Det här är sÃ¥ fanboynostalgiskt att man storknar. Robinson börjar med en obskyr JLA-bifigur frÃ¥n Giffen/DeMatteis-tiden, och sagda bifigur flyger genom JLA:s troférum sÃ¥ att knappolognördar som jag kan sitta och skämmas över att vi faktiskt vet frÃ¥n vilka nummer och äventyr de där konstiga sakerna ursprungligen kommer (Starro the Conqueror! Felix Faust! Amazo!). Inledningssekvensen är över, klipp till… Happy Harbor. Jag blev nästan lite förvÃ¥nad när Snapper Carr inte dök upp med knäppande fingrar och sa ”Groovy, daddy-o”. Kanske i #39?

Sen presenteras den nya JLA-lineupen (eller i alla fall delar av den). DÃ¥ försvinner snabbt bilderna frÃ¥n de ikoniska Gardner Fox-numren frÃ¥n 1960-talet ur huvudet och istället förs tankarna till valfri modern dokusÃ¥pa befolkad av diverse C-listekändisar. Nya JLA är nämligen C- eller i bästa fall B-lista rakt igenom: Vixen, Doctor Light, Red Tornado, Plastic Man, Zatanna. Hej, varför inte slänga in Metamorpho eller Dial H for Hero när du ändÃ¥ är igÃ¥ng, James. Vid det här laget har jag inte lust att av artighet kväva mina gäspningar längre – min hjärna behöver syre. Superhjälteserier behöver inte vara sÃ¥ här längre. Till och med nostalgi kan göras bra mycket bättre än sÃ¥ här, kolla bara pÃ¥ valfri Kurt Busiek-produkt. Sa jag att första numrets skurk är… Despero? Och i nästa nummer kommer… Doctor Light (Arthur Light alltsÃ¥, inte Kimyo Hoshi). Wow, skurk-Doctor Light mot hjälte-Doctor Light! Känns lika angeläget som, säg, Huntress vs Killer Moth.

Det blir en 2:a i betyg. Det här är inte dÃ¥ligt, bara …trÃ¥kigt. Läs om Grant Morrisons JLA-nummer istället. Eller för den skull Robinsons Starman. Robinson framstÃ¥r mer och mer som en person som bara hade en bra serie i sig, och den har han redan gjort.

Manus: James Robinson
Illustration: Mark Bagley
Tusch: Rob Hunter
Färgläggning: Pete Pantazis
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Great Ten #1

söndag 8 november, kl 13:02 av Henrik Ö 3 kommentarer

Grant Morrison har sÃ¥ mÃ¥nga idéer att han bara kan kläcka dem och lämna dem vid vägkanten. Till exempel introducerade han i 52 liksom i förbifarten ett supercoolt kinesiskt superhjälteteam där folk hade namn som August General in Iron, Accomplished Perfect Physician och Shaolin Robot. Det pÃ¥hittet tryckte pÃ¥ alla mina knappar eftersom jag gillar bÃ¥de kinesisk mytologi och kung fu- och wuxia-film. ”Synd pÃ¥ en sÃ¥ bra idé, men de fÃ¥r man väl aldrig se igen,” tänkte jag när jag läste.

Great TenFast sen dök de upp igen – Ã¥terigen i förbifarten – i Grant Morrisons Final Crisis (där han f ö pÃ¥ precis samma sätt introducerade ett japanskt superhjälteteam med manga/animeförtecken), och i DCs spionserie Checkmate, och nÃ¥nstans där bestämde sig DC:s redaktörer för att ge dem en egen tidning. Nu är första numret ute av 10-delars miniserien The Great Ten, som ska följa och fördjupa Kinas fräsigaste (och enda) superteam. Tyvärr skrivs den inte av Morrison, utan det är Tony Bedard (bl a R.E.B.E.L.S., Countdown) som har plockat upp Grantans idé där den lÃ¥g och skräpade vid vägrenen.

Jämförelsen är oundviklig, sÃ¥ det är lika bra jag säger det med en gÃ¥ng: Tony Bedard är ingen Grant Morrison. Den skönt flippade känslan frÃ¥n Morrisons glimtar av Great Ten är nästan helt borta – fast för att vara rättvis mot Bedard är det svÃ¥rt att vara lika flippad och vild när ens skrivuppdrag specifikt är att skänka lite struktur och bakgrund Ã¥t nÃ¥got som nÃ¥n annan mest slängt ur sig med vänsterhanden. Det här är väldigt mainstream, det enda som verkligen sticker ut är just att Great Ten kommer frÃ¥n Kina och därmed har rötter i kinesisk kulturell tradition och sysslar med kinesiska problem (att vÃ¥ldsamt slÃ¥ ned uppror i Tibet i #1 t ex). Jag misstänker att för en amerikansk publik (fördom?) är detta mycket mer uppseendeväckande och förvirrande än för en svensk, Ã¥tminstone en svensk som typ har öppnat en dagstidning de senaste fem Ã¥ren och som har sett mer än en kinesisk film. Dock är det lite smÃ¥coolt att Great Ten naturligtvis kontrolleras direkt av kinesiska kommunistpartiet via byrÃ¥kratiska Standing Committee for Super-Functionary Affairs, och Bedard jobbar pÃ¥ med hela Kina-kopplingen sÃ¥ att man som läsare Ã¥tminstone förblir marginellt intresserad: hur funkar det med superhjältar i Kina egentligen?

Huvudfiguren i #1 är Accomplished Perfect Physician (man misstänker att vart och ett av de 10 numren i miniserien kommer vara utifrån en av de 10 Great Ten-medlemmarnas perspektiv) och han är tråkigt nog en karbonkopia av karaktären The Doctor från The Authority (Millar/Hitch/Neary). Han fungerar dock hyfsat som berättarröst och upplägg för småcoolt påhitt nr 2: superhjältarna i Great Ten är inga Avengers eller Justice League som kanske gnabbas lite men i grunden är överens. Istället har hjälteteamet djupa inbördes ideologiska motsättningar och vissa av medlemmarna skulle nog gärna kunna tänka sig att döda varandra om det inte var så att kommunistpartiet la fingrarna emellan.

Illustrationerna är kompetenta men utan att sticka ut – inga vÃ¥gade rutkompositioner, inga exceptionella actionscener. Paret McDaniel/Owens gör vad som krävs men inte mer – McDaniels stil pÃ¥minner om en lÃ¥gbudgetversion av Mark Bagley, och dÃ¥ tycker jag att Mark Bagley är rätt lÃ¥gbudget till att börja med. Om Bedard Ã¥tminstone försöker anlägga ett originellt perspektiv – hur blir det om man placerar superhjältar i ett i-alla-fall-delvis-verklighetsbaserat-Kina – sÃ¥ signalerar McDaniel/Owens illustrationer mer att det här är en helt vanlig superhjälteserie och vars hjältar mest rÃ¥kar vara kinesiska och därför har lite Kina-influerade dräkter och sÃ¥nt.

The Great Ten är halvintressant mainstream, men fortfarande mainstream. Läsningen är uthärdlig men på inget sätt essentiell. Jag förutsäger att jag kanske kommer plocka upp ytterligare ett eller två strönummer av miniserien, men inte följa den. Det finns mycket annat som är bättre.

Manus: Tony Bedard
Illustration: Scott McDaniel
Tusch: Andy Owens
Förlag: DC
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Skrull Kill Krew #5

torsdag 5 november, kl 15:31 av Jonas 0 kommentarer

97_SKRULL_KILL_KREW_5Femte och sista numret av Skrull Kill Krew! Marvel själva summerar avslutningen av Adam Felbers serie så här:

It’s just a bloody mess as the ridiculously over-the-top Krew of Skrull Killers finally confronts an enemy that may be too much for them to handle. The cover has a cow with a gun mouth…and that’s nowhere NEAR the weirdest thing in the issue.

Tyvärr så är det här numret varken särskilt over-the-top eller knasigt, och det innehåller inte heller en ko med en vapenmun. Mark Robinson gör fortfarande ett bra jobb med de cartoony illustrationerna, men utöver det så gör Skrull Kill Krew inget större intryck. Det är småkul till och från, men även lite rörigt när Felber ska knyta ihop skrullsäcken och få ihop någon sorts avslut. Det är lite så hela serien känts från början till slut faktiskt. Småkul men lite rörig, och trots en hel del action så fick berättandet aldrig upp någon direkt fart eller gnista. Inte heller karaktärerna kändes särskilt intressanta, vilket troligtvis beror på att Felber inte riktigt tog sig tid att introducera eller etablera dem för oss nytillkomna läsare. Kanske funkade bättre för dem som hade mer koll på medlemmarna från deras tidigare äventyr, men för min del så fick jag aldrig något riktigt grepp om dem.

Så, för att sammanfatta, var Skrull Kill Krew #1-5 underhållande att läsa i lösnummerformat? Ja, det var som en rätt ok lättsmält actionkomedi. Skulle jag rekommendera dig att köpa serien i samlad form när den släpps? Nej, det skulle jag inte.

Manus: Adam Felber
Illustration: Mark Robinson
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Azrael #1

måndag 26 oktober, kl 10:42 av Johan 1 kommentar

AZR Cv1I mars skrev jag om första numret i miniserien Azrael: Death’s Dark Knight av Fabian Nicieza och Frazier Irving. Det var ett bra nummer och en helt ok, och inte allför lÃ¥ng miniserie (tre nummer). Men nu har DC bestämt sig för att ge den nya Azrael en egen ongoing-serie. Kul, men efter att ha läst det första numret sÃ¥ undrar jag om det verkligen var en särskilt bra idé…

I Azrael #1 undersöker Michael Lane (Azrael) en rad brutala mord inom den katolska kyrka och upptäcker att morden är hämnd för något som offren varit med, i större eller mindre utsträckning, om att mörklägga. Azrael, själv en hämndens ängel, börjar brottas med frågan om han ska fånga mördaren eller om han ska låta hämnden ha sin gång.

Som ni märker sÃ¥ handlar storyn om Bibelns koncept om öga för öga, tand för tand och det i sig är det inget fel i utan det är i själva sammansättningen av storyn som Azrael faller samma. Fabian Nicieza gör lÃ¥ngt ifrÃ¥n ett lika bra jobb här som i Death’s Dark Knight. Hela storyn känns rörig och pÃ¥ sina ställen smÃ¥tt förvirrande och försöken till att fÃ¥ till en inre moralisk konflikt oss Azrael tycker jag misslyckas helt.

Illustrationsmässig sÃ¥ är det inte sÃ¥ mycket bättre. Ramon Bachs är visserligen en bättre och mer konsekvent illustratör än Frazier Irving men hans stil är mera cartoony, vilket inte känns rätt för en serie som uppenbart skiktar mot det mera mörka och skitiga hÃ¥llet. Tidigare Punisher-illustratören Jerome Opena tror jag hade varit ett mer klockrent val. Men man kan ju inte fÃ¥ allt här i livet…

Jag hoppas att Azrael rycker upp sig i kommande nummer av serien för ska det fortsätta på den här nivån så tror jag inte att serien kommer att blir särskilt långvarig, vilket är synd eftersom jag tycker att det finns ett visst potential i denna nya Azrael.

Manus: Fabian Nicieza
Illustration: Ramon Bachs
Tusch: John Stanisci
Färgläggning: James Dean Smith
Förlag: DC Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Shang-Chi: Master of Kung Fu One-Shot #1

måndag 12 oktober, kl 11:06 av Johan 0 kommentarer

shang-chiJag vet inte om det är någon här som kommer ihåg Mästaren på Karate (Eller Shang-Chi: The Master of Kung Fu som den egentligen hette)? Själv lyckades jag i min ungdom få tag på ett par nummer och jag minns att jag tyckte väldigt mycket om serien och inte minst dess protagonist, Shang-Chi. Shang-Chi har sedan dess dykt upp ganska sparsamt i Marvels tidningar, de senaste jag så av honom var i MAX-serien Master of Kung-Fu och i ett par nummer av senaste relaunchen av Heroes for Hire. Så när Marvel annonserade att denna one-shot skulle komma så blev jag väldigt nyfiken och intresserad. Tyvärr så lever Shang-Chi: Master of Kung-Fu inte upp till mina förväntningar och känns ganska mycket som en besvikelse. Det känns som om teamet av författare och illustratörer inblandade i det här numret inte har tagit Shang-Chi på särskilt stort allvar.

Shang-Chi: Master of Kung-Fu är alltså en one-shot å totalt sett 48 sidor, helt i svartvit, och uppdelad i fyra korta storys. Huvudstoryn, där Shang-Chi teamar upp med Deadpool i ett motorcykelrace mot diverse bisarra skurkar, är för mig den svagaste och mest intetsägande av de fyra. Mycket på grund av att jag inte uppskattar den bisarra humor som Jonathan Hickman har med här. Det blir bara för bisarrt och på gränsen till buskis, något jag inte tycker passar Shang-Chi.

Den klart bästa av dessa fyra storys är story nummer tvÃ¥ av Mike Benson och Tom Coker. De kastar in Shang-Chi i en underbart koreograferad kung fu-fight som funkar riktigt bra, mycket tack vare lysande illustrationer och ”dubbad text” (all text i storyn är egentligen pÃ¥ kinesiska) vilket ger den en fin filmisk känsla.

De två sista historierna är inte så intressanta och den tredje tillhör en av de svagaste i den här samlingen. Det ser ut att vara en re-print på en gammal Shang-Chi-story men efter lite efterforskningar på nätet så har jag fått reda på att den faktiskt är ny. Förmodligen ville man göra någon form av nostalgisk hyllning till 70-talets Shang-Chi: Master of Kung Fu, men för mig så funkar det inte. Simpel handling och en teckningsstil som varit passé i åtminstone femton års tid. Nej, det behövs mer än så för att det ska bli något bra.

Nej, Shang-Chi: Master of Kung-Fu faller, trots vissa ljuspunkter, ändå ganska platt och misslyckas med att leva upp till mina förväntningar på serien. Möjligen hade den blivit bättre om man istället för fyra separata storys hade fokuserat på en enda lång story. Kanske något att tänka på till nästa gång Marvel!

Manus: Jonathan Hickman, Mike Benson, Charlie Hudson & Robin Furth
Illustration: Kody Chamberlain, Thomas Coker, C.P. Smith, Enrique Romero & Paul Gulacy
Tusch: Koby Chamberlain, Thomas Coker, C.P. Smith, Enrique Romero & Paul Gulacy
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Vengeance of the Moon Knight #1

fredag 18 september, kl 15:09 av Ferdinand 0 kommentarer

vengeance_of_the_moon_knight_1_coverNya Moon Knight är en av de serier i september som jag sett fram mest emot. Men tyvärr levererar den inte. Jag vet inte riktigt vad det är. Kanske är det förväntningarna som var för höga. Kanske är det för att jag jämför det med Charlie Houston och David Finchs fantastiska Moon Knight-reboot «The Bottom» frÃ¥n 2006. En serie alla bör läsa. Kanske är det för att jag antog att illustratören Jerome Openas medverkan automatiskt skulle göra det till en bra serie. Men problemet är nog egentligen att den är helt innehÃ¥llslös. Det luktar introduktionsnummer lÃ¥ng väg. Vilket hade varit helt ok om det var en ny titel med en helt ny karaktär. Men den här serien den handlar om… ja, egentligen ingenting. Dessutom saknar jag det mörka och dystra bildsprÃ¥k som var sÃ¥ effektivt i Houston och Finchs upplaga. Eller det smutsiga som fanns i Openas Punisher frÃ¥n i vÃ¥ras. Kanske är det mig det är fel pÃ¥, men första numret av Vengeance of the Moon Knight fÃ¥r underkänt i mina ögon. Hoppas pÃ¥ bättring i nästa.

Edit: Pluset på tvåan är enbart för att Opena är en grym illustratör.

Manus: Gregg Hurwitz
Illustration: Jerome Opena
Tusch: Jerome Opena
Färgläggning: Bob Sharen
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Siege
Läs mer om Siege
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige
Intervju med Evan Dorkin
Intervju med Evan Dorkin
Collected
shazam.Collected
Kapten Nova
Kapten Nova

Nya kommentarer