Så var det dags. Marvels tre New Yorkhjältar som fick nya tidningar härförleden, Daredevil i september, The Punisher i oktober 2011 och Avenging Spider-Man i januari 2012, slår sig ihop kring ett gemensamt problem i småskaliga cross overn The Omega Effect. Historien löper genom Avenging Spider-Man nummer 6, The Punisher nummer 10 och avslutas i Daredevil nummer 11. Hur blir resultatet av detta samarbete mellan hjältar och tidningsredaktörer?
Tyvärr är svaret på den frågan, inte så mycket att orda om. Seriens McGuffin och orsaken till att hjältarnas vägar korsas är The Omega Drive. Ett mycket storvulet namn på en hårddisk som tillverkats från ett fragment av Human Torchs avlagda dräkt. Instabila molekyler ger oändligt lagringsutrymme och självreparerande brandväggar och på denna superdisk har någon lagrat information om Marveluniversats stora kriminella organisationer som Hydra, A.I.M., Agence Byzantine med flera. Disken har hamnat i Matt Murdock/Daredevils ägo så inte helt oväntat är han och hans närstående lovligt byte för alla som vill ha tag i disken och informationen den innehåller. Något måste göras.
The Punisher, uppbackad av våldsamt sörjande marinkårssoldaten Rachel Cole Alves, erbjuder sig att ta hand om disken. Och han försöker muta Murdock med Rye Whiskey. Respekt! Trots ett så galant medlingsförsök blir det inte något av den lösningen då informationen i händerna på The Punisher skulle leda till ett massmord på kriminella vilket Murdock givetvis inte kan ställa upp på. Istället formuleras planen att med Spider-Mans hjälp (han kan trots allt ett och annat om supervetenskap) förstöra The Omega Drive inför alla som åtrår den och på så vis fria Murdock från all oönskad uppmärksamhet. Vad som följer är en natt då hjältekvartetten slår hårt (men The Punisher får hålla sig till gummikulor) mot New Yorks undre värld för att driva alla till en stand off på ett bisarrt folktomt Grand Central Station innan dagen gryr.
Vi som läst superhjälteserier ett tag vet allt för väl hur det här med cross overs fungerar. Idén är givetvis att få folk som följer enbart någon av tidningarna att ändra sitt inköpsmönster och plocka upp en eller ett par andra titlar. Gets ’em every time. Sedan får man en historia där de olika figurerna med en oftast penibelt plakatmässig tydlighet ska presenteras för nytillkomna, konflikten läggas fram och så kanske vi hinner med lite action där mot slutet. Tyvärr avviker inte The Omega Effect nämnvärt från den mallen. Och då har ändå respektive redaktion så här långt gjort ett bra jobb med att åtminstone bryta nygammal mark och leverera historier där dessa populära figurer fått glänsa och belysas ur nya vinklar.
Den som i mitt tycke gör bäst ifrån sig är lite otippat Spider-Man. Scenerna med honom har precis rätt handlag. Svängig superhjälteaction och en oupphörlig svada som blir ännu lite absurdare vid sidan av The Punishers nollställt tysta stenansikte. Bästa replikskifte:
”Spider-Man: Hey honey, miss me?
The Punisher: I wasn’t aiming at you. ”
Daredevil däremot får stå för seriens mest penibla moralkakor och forcerade utläggningar. Jag menar hur många gånger måste vi höra den där trötta tiraden om att den som skjuter brottslingar blir lika ond själv? Det stämmer inte så kan ni sluta tjata någon gång! Särskilt en scen mot slutet där han konfronterar Rachel Cole Alves i ett försök att få henne bort från vigilantens väg är ett under av post 9/11 färgade repliker av absolut sämsta märke. Känns penibelt att läsa. Och sedan ska vi inte glömma att DD under hela äventyret bär den titulära disken i en stor kätting om halsen och ser ut som en hiphoppare. Inte bra. Trots en del olyckliga designval av den typen är det tecknaren Marco Checchetto som klarar sig bäst ur det här. Särskilt bilderna som visar skeenden ur Daredevils ”synvinkel” är riktigt snygga och effektiva.
Så tyvärr, The Omega Effect är ytterligare ett exempel på hur man offrar lyckade berättelsers stringens (ett av de värre var när man bröt av Ed Brubakers lysande Captain Americasvit för att knökla in den i ”The Skrull Summer Sleepover” även känd som Secret Invasion för ett gäng år sedan) för att håva in ett par lösnummersdollar till. Jag fortsätter köpa The Punisher men känner inte för att ge mig på de andra tidningarna efter detta.
Illustration: Marco Checchetto
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Är den där Sega oMega Driven så stor att den får Daredevil att se ut som Flavor Flav? För isåfall kommer jag köpa TPBn.
Det är förvisso inte en väggklocka han kånkar runt på, men inte är det långt ifrån.
Ha, Sega oMega Drive! LOL!
Reagerade också på att DD har ett höganäskrus i en svångrem om halsen, typ. Det svagaste med DD under Waids run så här långt har också mycket riktigt varit svagheten för moralkakor.
Håller med om att Spidde funkar bäst. Vill minnas en replik i den här stilen, när han pratar med DD: ”See, when Mr Fantastic says he has a plan, I believe him. You? Not so much.”