2023 avled den amerikanske författaren Cormac McCarthy, 89 år gammal. Hans författarskap innehåller verk som The Orchard, Blodets meridian och Gränstrilogin, men för de flesta är han mest känd för det moderna västerndramat No Country for Old Men (2005) och den Pulitzerprisbelönade undergångsskildringen Vägen (2006), två mästerverk som även blivit hyllade filmer. Innan sin död gav han även sitt tillstånd att göra en serieroman av det sistnämnda verket till den franske serieskaparen Manu Larcenet, en adaption som hyllats av en enig kritikerkår och vars amerikanska översättning vann en Eisner Award 2025 i kategorin Best Adaption from Another Medium.

Jag kan inget annat än instämma i hyllningskören till Larcenets omskakande adaption. Redan från första rutan sugs man in i denna nattsvarta berättelse om en far och son som försöker ta sig till kusten i en förstörd värld som verkar ha förlorat både färger, djurliv och, inte minst, mänsklighet. Filmversionen från 2009 ter sig närmast som en semesterutflykt i jämförelse med Larcenets bleka färgpalett och den är även mycket trogen romanförlagan när det gäller skildringen av det ständiga regnet av aska, kannibalism, hungern, ångesten, rädslan och inte minst dialogen och därför har man valt att behålla Thomas Preis svenska översättning av romanen i Cobolts mycket fina utgåva.

Det är omöjligt att värja sig mot detta oerhört gripande drama. Den döende fadern kämpar med sina sista krafter för att hans son ska överleva och deras gemensamma kamp i en oerhört grym och plågsam värld har raderat alla skyddsbarriärer dem emellan. Här finns ingen plats för vita lögner eller förskönande omskrivningar av tillvaron. Det handlar bara om överlevnad, till varje pris. Boken kan synas som en hopplös kamp i en dömd värld men Larcenet lyckas med mycket små och skickliga skiftningar i färgpaletten ge läsaren åtminstone en strimma av hopp, vilket gör adaptionen ännu mer gripande.

Rekommenderas av hela mitt seriehjärta.

Trackback-adress