Inlägg taggade ‘Todd McFarlane’

Nyheter och tips

Veckans nyheter – vecka 15

lördag 11 april, kl 15:02 av 0 kommentarer

JupitersCircle-01-A-ad462-3ae33Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.

Image Comics: Medan vi väntar på att Frank Quitely ska färdigställa andra volymen av Jupiter’s Legacy får vi spana in vad seriens första generation av superhjältar pysslade med mitt i livet. Mark Millar och tecknaren Wilfredo Torres presenterar Jupiter’s Circle som tar oss tillbaka till år 1959 och vad som ser ut att vara en blandning av Minutemen från Watchmen, Image-serien C.O.W.L. och TV-serien Mad Men där fokus bland annat ligger på superhjälten Blue Bolt och vad som gjorde att han blev den mest fruktade superskurken i historien.

Fortsätt läsa Veckans nyheter – vecka 15

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter /Recensioner

Haunt #19-28, eller hur man tappar alla sina läsare

tisdag 10 september, kl 22:19 av 0 kommentarer

haunt28_coverJag ser att det var lite över ett år sedan jag senast skrev om Haunt. Tiden flyger uppenbarligen. För den som helt missat Haunt så var det en rätt så hypad Image-serie med manus av Robert Kirkman (The Walking Dead, Invincible) och illustrationer av Greg Capullo (Spawn, Batman) och Todd McFarlane (som jag förutsätter att alla känner till). Visst, Haunt levde kanske inte riktigt upp till hypen, och man kunde kanske förväntat sig lite mer av det nämnda superteamet, men jag gillade ändå mixen av övernaturliga vibbar och hemlig-agent-action som Haunt bjöd på. Haunt var lite av ett guilty pleasure för min del kan vi väl säga. Ett stort knippe Haunt-recensioner finns här för den som gillar att läsa gamla grejer.

Så, efter att Kirkman hoppade av för att satsa mer på TV-versionen av The Walking Dead och Greg Capullo blev rekryterad som officell Batman-tecknare var det dags för nya kreatörer att tag i Haunt. Joe Casey (som skrivit för i princip alla förlag innan giget med Haunt) tog över manusförfattandet, och Nathan Fox blev ny tecknare. Personligen har jag ingen större koll på dessa herrar, men de tog direkt Haunt i en ny riktning som kändes rätt fräsch. Ut med alla agentgrejer och in med mer mörker, ångest och ett religiöst tema där bröderna Kilgore bland annat blev involverade med The Second Church och deras fuffens. Kanske inget direkt mästerverk, men jag tycker i alla fall att de gav Haunt en tydligare identitet och inriktning än vad Kirkman och McFarlane försökt att göra.

Haunt-26_CDock. Todd McFarlane var uppenbarligen av en helt annan åsikt. I nummer 28 dyker han plötsligt upp igen som både medförfattare och medillustratör, och jag ska ärligt erkänna att jag knappt förstod något alls av vad som hände i det numret. Inget av det som Casey och Fox pillat med verkar ha fallit McFarlane i smaken, och i och med nummer 28 så avbryts den pågående storyn väldigt abrupt med att allt sprängs, följt av To be continued in Spawn. Vad hände? Jag har ingen aning. Hux flux är allt bara slut, och det är nog bland det konstigaste jag har sett serieväg. Förvisso så hade jag börjat tappa intresset för Haunt, men att McFarlane plötsligt bara kliver in och pissar på allt utan att ens låta Casey och Fox avsluta sin pågående story känns bara helt värdelöst. Nu sitter jag här med ett gäng lösnummer som känns totalt bortkastade. Hade jag kunnat reklamera en serie hade jag definitivt reklamerat nummer 19-28 av Haunt.

Vissa serieskapare verkar uppenbarligen tro att de kan göra vad de vill med sina skapelser (vilket de i och för sig har RÄTT att göra), men det är rätt naivt om de tror att jag bara ska stå kvar där och vänta på att få kasta mina surt förvärvade stålar på dem när de kommer med nya titlar. Det finns så mycket andra bra serier att välja mellan idag, och jag är säker på att McFarlane överskattar sig själv rätt grovt om han tror att jag inte hellre läser någon av dem än att bli förolämpad av honom.

Manus: Todd McFarlane, Joe Casey, Todd McFarlane, Joe Casey
Illustration: Kyle Strahm, Nathan Fox, Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #12

söndag 28 augusti, kl 21:17 av 0 kommentarer

haunt12covLååångt uppehåll sedan Haunt fick vara med här på Shazam, så nu är det hög tid att vi kommer ikapp lösnumren. I december 2010 så lämnade vi Haunt mitt i ett pågående avslut av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes första arc, och i det här finalnumret så får vi se hur det går för bröderna Kilgore, skurkbossen Mr Hurg och alla andra som fastnat mitt i den pågående konflikten. Jag har ju varit Haunt trogen och recenserat varje nummer av Haunt sedan starten, och jag tänkte hålla traditionen vid liv genom att skriva ikapp de nummer som hunnit komma ut sedan jag började skriva mer sporadiskt.

Handling: Haunt och den hemliga organisation som han numera arbetar för har varit storgangstern Hurg hack i häl ett bra tag nu, och det är äntligen dags för en fullskalig konfrontation. En tungt beväpnad specialstyrka inklusive Agent Haunt stormar in och överraskar Hurg och hans superdrönare med brallorna nere mitt i en pågående deal, och efter liter- och kilovis med blod och kroppsdelar så har vi landat i ett avslut på den konflikt som pågått i 12 nummer. Utöver en slutfight så bjuds det även på avslut för Mirage och Kurt Kilgores änka, bröderna Kilgores kollegor och inte minst för relationen mellan bröderna själva.

Det bra: Som vanligt så är Capullos illustrationer riktigt vassa, och även om han briljerar i actionsekvenserna så gör han även ett bra jobb med dialogscenerna. För min del så är Haunt rent visuellt lite av en nostalgitripp tillbaka till mitten av 90-talet då mitt serieläsande primärt bestod av McFarlanes och Capullos Spawn, och lite drygt 15 år senare så gillar jag fortfarande stilen som de etablerade då.

Haunt12Som avslutning sett så är det här numret helt ok, om än lite tamt. De allra flesta karaktärer som varit med hittills får sitt utrymme, och det är i princip ingen som lämnas hängandes (förutom det jag tar upp som “mindre bra”). Naturligtvis så stänger Kirkman inte alla dörrar, utan lämnar en ordentlig lucka för legosoldaten Cobra, som med största säkerhet återkommer framöver, och så avslutas numret såklart med en maffig cliffhanger. Man kan säga att de minst intressanta sidospåren stängs medan de mer spännande hålls öppna för framtida nummer.

Det mindre bra: Trots att detta är ett avslut så har vi fortfarande inte fått veta någonting alls om varför bröderna Kilgore har blivit Haunt eller hur det gick till. Förhoppningsvis så har Kirkman något riktigt fräckt på gång, men än så länge så har vi i princip inte fått några ledtrådar över huvudtaget. Lite segt. Hade gärna även sett lite mer av Cobra här, men vi får hoppas att han kommer igen framöver istället. Det känns även som att McFarlane, som fortfarande är med och tuschar Capullos illustrationer, slarvar lite i en del paneler som han inte tycker är så roliga, men överlag så gör han ändå ett bra jobb. Frågan är dock hur fördelningen av tuschningen rent procentuellt ser ut mellan Jonathan Glapion och Todd McFarlane (enligt seriens kreatörlista så står Mcfarlane för ”additional inks”).

Till det negativa får man väl också räkna att Kirkman inte alls gör ett lika bra jobb med författande här som han gör i The Walking Dead och Invincible. Det känns som att han har något på gång med storyn och de flesta karaktärerna, men att han liksom inte fått ihop det riktigt än. Potentialen finns nog där, men än så länge så är Haunt inte lika bra som andra Kirkman-serier.

Slutsats: Som avslut så är det här numret som sagt helt ok, och det mesta knyts ihop här, men man har ju sett en hel del bra mycket mer maffiga finalnummer. Haunt fortsätter hur som helst att vara en tillräckligt intressant titel för att jag ska fortsätta prenumerera på den även framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion & Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #10 & 11

torsdag 9 december, kl 08:21 av 0 kommentarer

Haunt_11 Handling: Det börjar dra ihop sig till någon typ av avslöjande kring de experiment som ledde till att Haunt kom till, och parallellt med den pågående våldskavalkaden mellan Haunt, supersoldatdrönare och alla mittemellan så hintas det även om nya mysterier som lär dyka upp inom en snar framtid. Ingen rast och ingen vila för bröderna Kilgore med andra ord.

Det bra: Författaren (tillika TV-producenten) Robert Kirkman har börjat hitta hem ordentligt med karaktärerna i Haunt nu. I början av serien fanns det inget egentligt djup i någon av karaktärerna, men nu börjar det knoppa upp saker där man känner igen Kirkman som mannen bakom extremt karaktärsdrivna titlar som Invincible och Walking Dead. Haunt är inte där än, men är helt klart på rätt väg. I de här två numren tycker jag personligen att det är scenerna med den numera vanställde yrkesmördaren Cobra som skiner starkast, trots att han bara är en sidokaraktär för tillfället. Cobra är en blodlysten man med mindervärdeskomplex som mördar för pengar, men samtidigt så kan jag inte låta bli att tycka rätt bra om honom som den missförstådda karaktär han verkar vara, och den där ensamma panelen där den annars så nedlåtande flickvännen ligger bredvid en sovande Cobra och viskar I’m still in love with you you freak, den är smått briljant. Utöver det så löper även storyn på bra i raskt tempo nu, och även här är det mer driv än det var i första arc:en.

Illustrationerna är precis som i föregående nummer också på väldigt hög nivå. Greg Capullo använder sig av mer och mer spännande vinklar och stora uppslag som verkligen passar den här typen av berättelse, och Todd McFarlane och Jonathan Glapion verkar ännu inte ha tröttnat på att bläcka dit miljontals små detaljer överallt. Imponerade hög kvalitet nu, som jag hoppas håller i sig.

Det mindre bra: Vi får fortfarande inte veta mer om Haunts ursprung, och för den som inte har tidigare nummer färskt i minnet kan det nog bli lite väl många karaktärer att hålla koll på på samma gång, men i det stora hela finns det inte mycket att gnälla över för min del.

Slutsats: Haunt är just nu som mitten på en riktigt bra actionfilm. Det är fullt ös, men man vet egentligen inte alls vad som ska hända härnäst. En av mina absoluta favoritserier i nuläget.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #9

måndag 18 oktober, kl 15:50 av 0 kommentarer

Haunt9_pp05Dags för nionde numret av Haunt, en av de få serier som faktiskt kommer att få hänga kvar på min lösnummerslista.

Handling: Bröderna Kilgore a.k.a. kodnamn Haunt ger sig ut på sitt första uppdrag som specialagent(er), och det dröjer inte länge innan de får användning för allt de lärt sig om sin nya livs(?)situation hittills. Resultatet blir, kanske inte helt otippat, fyllt av avslitna kroppsdelar och blod i massor när bröderna Kilgore släpper loss ordentligt för allra första gången. Parallellt med slaktandet får vi även stifta lite mer bekantskap, både privat och professionellt, med legoknekten Cobra som ju fick ansiktet vanställt av Haunt i seriens första arc.

Det bra: Den som gillar grovt underhållningsvåld gillar nog det här numret av Haunt. Det är brutalt, så brutalt, och riktigt snyggt och detaljerat presenterat av Greg Capullo med Jonathan Glapion och Todd McFarlane på bläck. När det kommer till handlingen så återintroduceras Cobras som betydligt mer emotionellt störd än han först framstått som, och det är kanske inte helt överraskande att han även blivit ännu mer rubbad av att få ansiktet kluvet av Haunt. För första gången sedan Haunt startade så känns det nu som att han/de har fått en äkta fiende, vilket såklart är ett lyft för stämningen i serien. I övrigt är det här ett ösigt actionnummer som helt klart får mig att vilja se vad som händer framöver.

Det mindre bra: För min del så finns det egentligen inte så mycket negativt med det här numret, men en sak som jag gärna skulle vilja se konkretiseras mer är Haunts krafter och ursprung. Just nu är det väldigt mycket ektoplasma som viftar runt och skivar sönder fiender och liknande, men vad allt egentligen går ut på är fortfarande ett enda stort frågetecken.

Slutsats: Starkaste numret av Haunt hittills. Faktiskt riktigt bra.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #8

söndag 22 augusti, kl 21:28 av 1 kommentar

Haunt8Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.

Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.

Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.

Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen är som gör ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.

Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #7

onsdag 18 augusti, kl 07:40 av 0 kommentarer

haunt7Vi fortsätter med Haunt nu när vi ändå fått upp farten. Efter förra numrets summering av vad som hände i #1-5 så är det nu dags för en ny arc.

Handling: Daniel, det vill säga den levande halvan av bröderna Kilgore, bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och blir parallellt med det officiellt en del av den hemliga organisation som Kurt (den avlidna/odöda halvan) tidigare arbetade för. Vi får även veta (lite) mer om de hemliga biologiska experiment som ledde till Kurts död, och mot slutet så introduceras den karaktär som sannolikt lär bli den här arc:ens slutboss. Kort sagt: Klassisk setup av ny storyline.

Det bra: Haunt #7 är nog det bästa numret av Haunt hittills. Jag skulle vilja säga att det här är första gången som jag som läsare märker att Haunt skrivs av samma författare som även står för Walking Dead och Invincible. Det som jag nu märker har saknats i tidigare nummer är känslan hos seriens olika individer, men i det här numret så skärper Robert Kirkman till sig och engagerar sig lite mer i sina karaktärer. Vi får inte bara mer insyn i bröderna Kilgores relation till varandra och till sina närmaste, utan får även veta mer om Kurts änka och om den fortsatt hemliga organisation som fortsätter med de experiment som ligger bakom hela Haunt-mysteriet. Ett klart steg framåt när det kommer till berättandet alltså, och det hela görs inte sämre av att Greg Capullo och Todd McFarlane verkligen gör en stark insats med tecknandet och tuschandet. Som gammal (och i princip för detta) Spawn-fanboy är det kul att team Capullo/McFarlane fortfarande kan leverera riktigt snygga grejer som inte luktar för mycket 90-tal.

Det mindre bra: Det finns egentligen inget dåligt med det här numret. Det är typiskt nystartsberättande där flera situationer och karaktärer etableras inför kommande nummer. Inga konstigheter, men kanske heller inget som man blir superpeppad av och bara känner att man MÅSTE läsa fortsättningen. Riktigt så bra är det inte, men det är inte heller på något sätt dåligt.

Slutsats: Bästa och snyggaste numret av Haunt än så länge. Ingen fullpoängare, men klart bättre än tidigare. Hoppas det fortsätter så här nu.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3++/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #6

söndag 15 augusti, kl 22:09 av 0 kommentarer

haunt6Det var tydligen ett halvår sedan jag senast nämnde Image-titeln Haunt, så det känns som att det är dags att komma ikapp den här titeln igen. Haunt är vid det här laget uppe i åtta nummer, men vi börjar så sakteliga med ett utlåtande om nummer 6.

Handling: Det sjätte numret av Haunt är ett i stort sett fristående nummer som återberättar vad som hände i nummer 1-5, men ur en annan synvinkel. Huvudpersoneni det här numret är superspionen tillika Kurt Kilgores före detta älskarinna Mirage, och det är ur hennes synvinkel som vi får följa bröderna Kilgores första stapplande och förvirrade steg som den halvt odöda Haunt. Mirage visar sig ha varit betydligt mer inblandad i Haunts bakgrund än någon kanske hade trott, och det kommer fram en hel del detaljer kring hennes och Kurts ursprungsuppdrag som hittills varit okända. Vi får även lite mer inblick i hur Kurts änka har det efter makens död, och får även spendera lite mer tid med seriens antagonist, Mr Hurg.

Det bra: Det allra bästa med det här numret är konstigt nog att Ryan Ottley inte längre är inblandad i illustrationerna. Ryan Ottley är i vanliga fall (det vill säga när han tecknar Invincible, som även den författas av Robert Kirkman) en av mina absoluta favorittecknare, men i Haunt så har hans insats bitvis känts ganska så stressad. Från och med det här numret har han dock lämnat över ansvaret helt till Greg Capullo, vilket innebär att serien rent visuellt tar ett stort kliv framåt. Capullo hanterar både våldsamma actionscener och lågmälda karaktärer bra här, och Todd McFarlane sparar inte på detaljerna i tuschandet. Den alternativa synvinkel som vi får via Mirage funkar i sig också bra. Det är en smart idé att sammanfatta en berättelse ur någon annans ögon, och för nytillkomna läsare så är blir det lätt att komma in i handlingen här.

Det mindre bra: Handlingen ur Mirages ögon bjuder som sagt på en del nyheter, men i det stora hela så är det samma story som i nummer 1-5 av serien. Visst, det är fint med en summering och lite extra kött på benen då och då, men för mig som hängt med sedan första numret så tillför det storymässigt egentligen inte jättemycket. Det känns lite som att det här numret mest syftar till att dra ned tempot en aning och att landa ett gäng nya läsare med hjälp av en lättillgänglig ingång.

Slutsats: Haunt #6 är ett snyggt och fartfyllt nummer som lär funka fint för de som vill hoppa på den här serien utan att kanske behöva läsa nummer 1-5, men för de som redan gjort det så bjuds det inte på jättemycket nytt.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #5

lördag 27 februari, kl 13:47 av 0 kommentarer

haunt5Femte numet av Haunt är det avslutande numret i seriens första arc, men för min del känns det mer som en teaser inför kommande nummer än en spännande final. Genom de första numren har det funnits en hel massa mer eller mindre spännande frågetecken, men istället för att ge några svar så verkar det här numret främst pusha för att vi ska fortsätta köpa Haunt för att (förhoppningsvis) kunna få mer svar i kommande nummer. För att vara sista numret i Haunts första arc så är det här faktiskt rätt så tamt. Jag hade hoppats att de skulle fläsks på ordentligt med action här, och att vi skulle få veta mer om Haunts ursprung, men det är som sagt snarare så att det här är ett avslut som ger fler frågor än svar. Även här kan jag tycka att det känns lite slappt, och lite som att Robert Kirkman och Todd McFarlane litar på att deras status som stjärnkreatörer räcker för att folk ska fortsätta köpa deras tidning. Till viss del är det säkert också så, men jag tror (och hoppas) att det inte är något som hållet i det långa loppet. En annan rätt negativ sak i det här numret är att Ryan Ottley och McFarlane slarvar rätt hårt med tecknandet i det här numret, och i en del paneler så känns det både stressat och oengagerat. Trist, särskilt med tanke på att det visuella varit en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag läst den här serien. Från och med #6 så kommer dock Ryan Ottley att hoppa av Haunt för att fokusera helt på tecknandet av Invincible, så framöver så är det Greg Capullo, som tidigare ansvarat för layoutandet, som tar över illustrerandet. Kan nog bli riktigt bra, jag har gillat Capullo ända sedan han började teckna Spawn i mitten av 90-talet.

Nackdelarna till trots så tycker jag ändå fortfarande att Haunt är en helt ok och underhållande actionserie. Relationen mellan bröderna Kilgore har hela tiden varit intressant och kan säkert komma att växa och leda till oanade konflikter även framöver, och hela grejen med Haunts än så länge okända ursprung och syfte känns spännande. Det finns en potential i konceptet som drömteamet inte riktigt lyckas nå upp till än, men jag hänger kvar i åtminstone en arc till med förhoppning att de hittar rätt i kommande nummer. Haunt har för mig känts lite som Iron Maiden. Det är okomplicerat, rätt omodernt och lite töntigt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ryckas med och gilla det ändå.

I’m waiting in my cold cell, when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life and it doesn’t have much time.
’Cause at 5 o’clock they take me to the Gallows Pole,
The sands of time for me are running low…

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #4

söndag 24 januari, kl 01:28 av 1 kommentar

haunt4Robert Kirkmans och Todd McFarlanes actiontitel Haunt får mig att misstänka att jag kanske håller på att bli lite för gammal för den här typen av serier. Istället för att bara luta mig tillbaka och njuta av spektaklet så kan jag då och då inte låta bli att tänka att det till exempel inte lär vara möjligt att ramma en tegelvägg med en sportbil. Den borde väl snarare krascha och förvandlas till skrot, tänker jag. Och hur vågar man egentligen kamikaze-köra samma sportbil rakt in i en lokal där man vet att ens kidnappade fru/exfru hålls fången? Hon kunde ju faktiskt ha suttit precis vid den vägg som man just exploderat sig rakt igenom. Den typen av funderingar fastnar jag lite i när jag läser det här fjärde numet av Haunt. Jag reflekterar dock inte över att det inte borde möjligt för en präst att vara täckt av sin egen döde bror i form av svartvit ectoplasma, så vi får väl anta att jag lider av någon sorts sorts selektivt barnasinne mixat med ett mer sporadiskt verklighetsanknutet ”resonemang”. Hur som helst, nog om hur min åldrande hjärna hanterar serieberättande, det är ett helt annat inlägg för en helt annan dag. Haunt #4 gäller det ju nu.

Kirkman och grabbarna har fått upp tempot ordentligt vid det här laget, och i det här numret är det raka rör hela vägen. Bröderna Kilgore har börjat vänja sig lite smått vid tanken på att den döde brodern kan besitta den levande och att de då förvandlas till någon/något som enligt utsago kallas Haunt, men de ges ingen tid att forska i vad som egentligen har hänt dem, eller varför. Deras fru tillika exfru (det är komplicerat) blir nämligen kidnappad av en organisation som syns vara inblandad Haunts ursprung, och efter lite sportbilseskapader (se ovan) så är planen att 1) döda skurkarna och 2) rädda damen i nöd. Inga som helst konstigheter eller överraskningar där egentligen, men det är underhållande action som lyfts lite extra tack vare Ryan Ottleys och Greg Capullos explosiva illustrationer. Ett skönt popcorn-nummer helt enkelt.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...