Dags för näst sista numret av Dark X-Men, som fortsätter att vara en förvånansvärt underhållande uppstickare mitt i alla maffiga Siege-event och tillhörande tie-ins. Dark X-Men knyter i och för sig i allra högsta grad an till Dark Reign och Utopia/Exodus, men gör det på ett sådant smidigt sätt att serien egentligen kan läsas helt utan djupare kunskap om vad som sker i övriga Marvel-titlar. Paul Cornell gör helt enkelt ett riktigt bra jobb med att hålla sig inom Marvels kontinuitetsramar, men inom dem så lyckas han få ihop något eget som står väldigt väl på egna ben. Utöver det så lyckas Dark X-Men även med att vara både en smart och rolig serie utan att för den delen kännas komplex eller flamsig, så klart plus i kanten för den sköna balans som Cornell genomgående hållit i den här titeln. När Cornell är färdig med den här serien efter nästa nummer så ska jag definitivt hålla utkik efter vad han tar sig för framöver.

Storymässigt så ligger fokus precis som i nummer 3 främst på konflikten mellan Norman Osborn och Nate Grey/X-Man, men i det här numret så lyckas Mystique, Mimic, Dark Beast och Omega inte längre undvika allt trubbel. Efter lite dividerande och funderande (och via en mental resa genom en gigantisk levande hjärna) så hamnar de istället ur askan i elden ansikte mot ansikte med en grönhudad karaktär som inte alls verkar ha några vänliga avsikter. Och det är inte Hulk vi snackar om. Och det är inte alls på det sätt som du kanske tror. Och hur ska det här sluta egentligen? I många serier av den här typen så brukar man ju kunna ha en föraning om vad som ska hända i sista numret och hur allt kommer att sluta, men inför sista numret av den här serien så har jag verkligen ingen aning om hur det kommer att gå för vare sig Osborn, X-Man eller för någon av medlemmarna i Dark X-Men. Spänningen är mer eller mindre olidlig, och jag hoppas verkligen att Cornell och Leonard Kirk (som fortfarande gör ett bra jobb) klarar av att ro det här överraskningsfyllda och spännande skeppet i hamn.

Dark X-Men kom från ingenstans, tog en placering högt upp på min bra-just-nu-lista, och där ligger serien kvar även efter det här tredje numret. Som du säkert redan förstått om du läst recensionen av #2 så har Nate Grey aka X-Man, en av Marvels allra mäktigaste mutanter, nu kommit tillbaka till vår del av verkligheten, och han är inte alls glad över att se vad Norman Osborn och hans mörka versioner av Avengers och X-Men ställt till med. Han är så pass irriterad att han direktkonfronterar Osborn och Dark Avengers på deras hemmaplan, vilket med andra ord innebär att det här numret kör på med gasen i botten från början till slut. Dark X-Men själva sitter lite i baksätet genom det här numret då de låter Dark Avengers försöka ta hand om X-Man, men till skillnad från exempelvis Utopia, där Dark Avengers inte alls fick det utrymme som jag tycker att de borde ha fått, så känns Dark X-Men:s mer passiva hållning här helt i linje med deras mentalitet. Dark X-Men har ingen lojalitet gentemot Osborn och verkar vilja göra minsta möjliga ansträngning samtidigt som de försöker undvika så mycket trubbel med X-Man som möjligt. Hjältefaktorn är alltså hittills väldigt låg hos dem, även om både Mimic och Omega verkar ha något högre ambitioner än Mystique och Dark Beast. Författaren Paul Cornell tycks alltså ha fått riktigt bra kläm på sina precis lagom vridna karaktärer, och Leonard Kirk gör ett klart godkänt jobb med illustrationerna. Överlag så är det här precis som tidigare ett bra nummer, men slutet är helt klart det allra bästa. Cliffhangers är väl ofta mer eller mindre standard i serietidningsvärlden, men det som Cornell bjuder på i det här numret är allt något i hästväg. Det är inte bara att de sista sidorna bjuder på en stor överraskning, utan här har man inte någon som helst aning om vad som kommer att hända i nästa nummer. Kan gå precis hur som helst.