Den schweiziske konstnären Arnold Böcklins suggestiva målning Dödens ö (Die Toteninsel) har med sin ödesmättade stämning och förtätade atmosfär inspirerat ett flertal andra verk inom både konst, musik, litteratur och film. Min personliga favorit är Sergej Rachmaninovs tondikt med samma namn där färjkarlens långsamma årtag i en böljande 5/8-delstakt skapar en härligt luguber stämning. Böcklin målade fem versioner av målningen mellan 1880-86 och en omfattande reproducering av verken bidrog starkt till dess berömmelse runt förra sekelskiftet och flera decennier framöver.
En av dem som fascinerades av verket var August Strindberg som använde det som fond i slutscenen av sin pjäs Spöksonaten vilket leder in oss på serieskaparen Knut Larssons senaste, hett efterlängtade, seriebok Dödens ö. Under Strindberg-jubileet 2012 producerade Kristiina Kolehmainen, Serietekets saknade grundare och eldsjäl, en utställning där svenska serieskapare fick i uppdrag att tolka olika verk av författaren och dramatikern. Kolehmainen gav Larsson i uppdrag att tolka just Spöksonaten och under arbetet kom han i kontakt med Toten-Insel, Strindbergs ofullbordade uppföljare på Spöksonaten, som blev utgångspunkten för Larssons bidrag till utställningen – en medvetet ofullbordad serie till ett fragment av en pjäs. Nu, åtta år senare, fullbordar Larsson sin egen tolkning i serieboken Dödens ö som består av nio korta surrealistiska och suggestiva korta serier, diverse skivomslag, affischer och målningar som alla träder in i Larssons egna privata drömlandskap.
Illustration: Knut Larsson
Förlag: Kartago
Betyg: 5/5
