Lagom till Stockholms Internationella Seriefestival brukar jag presentera vårens kommande utgivning av svenska serieböcker under rubriken ”Svenska serievåren” och nu lägger jag även till ”Svenska seriehösten” med anledning av den digra skörd av härliga serieböcker som brukar dyka upp lagom till Bokmässan i Göteborg. I år var första gången jag hade möjlighet att besöka Bokmässan men det blir definitivt inte sista eftersom det är en magisk tillställning och en fest för både bok- och serieälskare. Jag kommer här att presentera ett axplock av alla spännande nyheter som finns tillgängliga på Bokmässan och så lite kommande utgåvor att hålla ögonen på och har du vägarna förbi Svenska mässan i Göteborg under helgen 29-30september så kan jag verkligen rekommendera ett besök.
Inlägg taggade ‘Galago’
Svenska seriehösten 2018
Nomineringar till Urhunden och Unghunden 2018
Idag, lördag 5 maj, presenterade Seriefrämjandet listan på de nominerade till årets Urhunden samt Unghunden på Kulturhuset (Studion) i samband med Stockholms Internationella Seriefestival.
2017 års bästa originalsvenska seriebok
Djupet av Karin Gafvelin (Syster förlag)
Nya Norrland av Mats Jonsson (Galago)
Mondo av Erik Svetoft (Sanatorium)
Nedzus lyktor av Rui Tenreiro (Sanatorium)
Athena: pappas flicka av Li Österberg (Epix)
2017 års bästa till svenska översatta seriebok
Sopigt av Derf Backderf (USA, Kartago)
Fädernesland av Nina Bunjevac (Serbien-Kanada, Nubeculis)
Hilda och den svarta hunden (Hilda; 4) av Luke Pearson (Storbritannien, Epix)
Desertör; Kackerlacka; Medborgare. Bok 1-3 av Halfdan Pisket (Danmark, Kartago)
Framtidens arab : en barndom i Mellanöstern (1985–1987) av Riad Sattouf (Frankrike, Cobolt förlag)
Anders Lundgren utsåg Mondo av Erik Svetoft till Årets bästa svenska album i sin Årskrönika 2017 och min recension av Nedzus lyktor kan ni läsa i länken ovan. Djupet av Karin Gafvelin ligger påpassligt nog och trängs i ryggsäcken med flera andra härliga seriealbum som jag införskaffade på SIS och detsamma gäller tredje volymen av Framtidens arab. Det blir många serieböcker att utforska även i år vilket alltid är trevligt även om jag saknade flera personliga favoriter från förra årets svenska serieskörd, såsom Martilo och helgonet, Vei och Kaninhålet.
Vidare presenterades också de nominerade till Unghunden för främjande av barn- och ungdomsserier där Natalia Battista och Nosebleed Studio åter nominerades. Övriga nominerade var Cobolt förlag, Cecilia Torudd (återkommande illustratör i Kamratposten sedan 1970-talet och skapare av bland annat Ensamma mamman) samt Johan Wanloo (Kapten Klara, Rock Manlyfist och mycket, mycket mer).
Svenska serievåren 2018: Nya seriealbum
Uppsala Comix 2018 avslutades förra söndagen och i och med det börjar årets utgivning av nya seriealbum på svenska klarna väsentligt. Vissa av Sveriges många renodlade serieförlag är mycket informativa när det gäller sin utgivning vilket gör det lätt för en serieälskande bloggare som mig själv men jag vill redan i inledningen understryka att denna genomgång bara är ett axplock av alla seriealbum som dyker upp under 2018 men jag lovar att fylla på med fler nyheter om svensk serieutgivning under resten av året.
Först ut har vi Kartago förlag där man bland annat kan njuta av David Nessles senaste bok Muralgranskaren. Titeln är också namnet på Nessles Twitterkonto som nu ges ut i bokform där författaren använder sig av medeltida konst för att reflektera över dagsaktuella nyheter eller fenomen på ett humoristiskt och inspirerande sätt.
2017 publicerade förlaget en svensk översättning av Derf Backderfs seriealbum Trashed (Sopigt) och i år utgavs Min vän Dahmer som bygger på Derfs möte med den fruktade seriemördaren Jeffrey Dahmer under deras gemensamma skoltid. Albumet filmatiserades också 2017 och min plan är att både recensera boken och filmen under året. Feministiska serier bryter ständigt ny mark i Sverige och en av de starkaste rösterna i genren är illustratören och konstnären Anna Åhlund som gett ut En snippa om dagen (2015) på Kartago. I hennes nya seriesamling Kärlekens tunga får vi bland annat följa kärleksrelationen mellan två kvinnor och hur den sakta men säkert går mot sitt svekfulla slut, träffa Rövhatten som tror att han är alla kvinnors räddare och Fördomsfulla tjejen som älskar lesbianer. Sist från Kartago så vill jag tipsa om andra samlingsboken i Frida Malmgrens serie Tjejerna på höjden med undertiteln Triple income – no kids som dyker upp under sommaren.
Vinnarna av Urhunden 2015
Seriefrämjandet delar sedan 1987 ut priset Urhunden till årets bästa originalsvenska seriebok och årets bästa till svenska översatta seriebok samt specialpriset Unghunden för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige. Ur Dick Harrisons hand på Bokmässan i Göteborg fick Hilda-Maria Sandgren motta det förstnämnda priset för sin debutbok Det som händer i skogen (Galago).
Juryns motivering löd: Det som händer i skogen är en både rasande och finstämd skildring av högstadiets brutala verklighet i en svensk småstad. I poetiska blyertsteckningar och med en återhållen men precis dialog fångar Hilda-Maria Sandgren kraftfullt subtiliteterna i Aida och hennes vänners relation med varandra och i kraftmätningen mellan dem och klassens killar. Med närmast lyriska naturbilder tecknar hon det småländska landskapet vackert, obarmhärtigt och rått. Det som händer i skogen är en makalöst vacker debut och en träffande dokumentation av 14-åringens värld.
2014 års bästa till svenska översatta seriebok går till Skyttegravskriget 1914-1918 (Placebo Press) av Jacques Tardi. Den finns recenserad här på Shazam av Rikard.
Juryns motivering löd: Jacques Tardi har återskapat ett krig i en serieroman som är genomarbetad, vältecknad och ytterst gripande. Genom att skildra en rad enskilda öden levandegör han och påminner oss om 1900-talets ursprungstragedi i ett verk, vars översättning till svenska är en kulturgärning av rang.
Unghunden tilldelades en av Sveriges flitigaste serieförfattare, Claes Reimerthi.
Juryns motivering löd: Claes Reimerthi har varit trogen de yngre serieläsarna i över tre decennier, och har skrivit otaliga högkvalitativa seriemanus till serier som 91:an, Fantomen, Bamse och albumsviten om Gustav Vasa. För 91:an ochFantomen har han länge stått för stora delar av serieproduktionen. Reimerthi har dessutom en stor hängivenhet till och kunskap om seriemediet, vilket han förmedlat i artiklar, böcker, fördrag med mera.
Det bästa barnet
Vi fortsätter med det svenska temat här på Shazam med en kortrecension av Det bästa barnet. I år släppte Galago nämligen uppföljaren till Sofia Olssons Hetero i Hägersten. Jag insåg när jag läste Det bästa barnet att det är en självbiografisk serie, något jag inte snappade upp när jag läste föregångaren. Pino. Det var iofs inte uppenbart förrän en bit in i Det bästa barnet heller och för att få en uppfattning om hur mycket som var självbiografiskt fick jag t.o.m. kolla upp en intervju 😉 . Så kan det vara. I Det bästa barnet får vi iaf åter stifta bekantskap med det heterosexella paret från Hetero i Hägersten. Nu är det barnalstring som är på gång, men det går inte som de hoppats på samtidigt som förhållandet börjar krackelera.
Som jag redan tidigare skrivit så påminner Sofia Olssons teckningar en hel del om Jeff Browns i hans självbiografiska serier och liksom Brown är inte teckningarna i sig en fröjd men Sofia Olsson är väldigt skicklig på att förmedla stämningar och framförallt känslor, något t.ex. en del amerikanska tecknare skulle behövt vara bättre på. Speciellt bekymrade och deppiga ansiktsuttryck är hon skicklig på vilket Det bästa barnet innehåller ett överflöd av för det är ingen munter tid hon beskriver. Kombon ofrivillig barnlöshet, svek och tvivel kunde borgat för en alltför tung läsning men Sofia Olssons visar även här vilken skicklig humorist hon är, både bildmässigt och i dialogen som är riktigt bra. Just dialogen är alltför ofta styltig i svenska serier men Sofia Olssons är alltigenom naturlig och har ett riktigt bra flyt. Hennes debut Ända hit var bra, Hetero i Hägersten inte lika bra men det Det bästa barnet är hennes bästa hittills och för mig en självklar kandidat till nästa års Urhunden-pris.
Onsdagslänkar
- Kollegorna på litteraturbloggen Tystnad bjussar idag på ett fint citat från 1955 angående Nils Bejerot (ibland kallad ”Sveriges Frederic Wertham”) och hans då nypublicerade bok Barn, Serier, Samhälle. Stick dit och läs alla seriefans så att ni fattar vad det är för elände ni håller på med! Läs gärna nåt annat på Tystnad också, det är en fin blogg.
- Matt Groening lägger ned sin satirserie Life in Hell – sista sidan publiceras idag, 20 juni. Comics Reporter rapporterar här. Som alla vet var det med Life in Hell Groening fick sitt stora genombrott som ledde direkt vidare till att han fick uppdraget att göra Simpsons (som från början skulle vara en ”Life in Hell – The Cartoon”). En genial serie som banade väg för en ny generation av amerikanska skämtserietecknare, bl a Tom Tomorrow och Ted Rall.
- För många X-men-fans har arcen Age of Apocalypse från 1995 en speciell plats i hjärtat. Med jämna mellanrum har Marvel återvänt till denna alternativverklighet och nu är det dags igen – med ingen mindre än indiekungen David Lapham vid rodret. Lite om vad man kan förvänta sig hittas i denna fina intervju med Lapham på Comic Book Resources.
- Till sist kan vi inte undanhålla er Liv Strömquists fantastiska serie om Ayn Rand – ursprungligen publicerad i Galago nr 107, numera tillgänglig gratis på tidningens hemsida. En hejdlöst rolig och hjärtligt skoningslös skildring i serieform av denna märkligt inflytelserika ”tänkare”.
Mats kamp
Med Mats kamp fortsätter Mats Jonsson att skildra sitt liv i serieform, tidigare har han gjort det i Pojken i skogen, Unga norrlänningar, Hey Princess och I detta satans rum. Den enda av dem jag läst tidigare är Pojken i skogen som var riktigt bra. Jag har tänkt läsa Unga norrlänningar men det har inte blivit av. Att Mats Jonsson jobbadee på en ny serie hade jag läst på Galagobloggen (Mats Jonsson är även förläggare på Galago) men hade ingen koll annars på vad den skulle handla om eller när den skulle komma. Å jag kan inte säga att jag var speciellt intresserad av det heller förrän jag läste vad Staffan på Staffars seriers skrev om den Å tur var det. I Mats kamp skildrar Mats Jonsson vägen fram till beslutet att skaffa barn och vad som hände därefter.
Jag börjar med det dåliga först och det är teckningarna. Mats Jonsson beskriver de själv i albumet som taffliga och det kan jag bara hålla med om. Jag vill att det ska vara vältecknat, jag är en ”tuschbög” helt enkelt. Men om du liksom jag är det så låt inte det hindra dig för det finns så mycket som är bra med Mats kamp. Å så dåliga är inte heller teckningarna, de funkar för det som skildras.
Förlag: Galago
Betyg: 4+/5
Uzumaki- Spiralerna 2
Handling m.m: Galago gav ut första delen av Uzumaki- Spiralerna förra hösten och jag recenserade den. Jag skrev då att det skulle bli tre delar men Galago valde att bara dela upp den i två. Uzumaki- Spiralerna handlar om staden Kurôzu där invånarna dras allt djupare in i spiralernas vansinne, invånarna påverkas alltmer fysiskt och det gör även staden. Att undkomma spiralerna blir allt svårare och människorna i Kurôzu börjar även vända sig mot varandra.
Vad är bra: Till skillnad från första delen tycker jag att del två är skrämmande rakt igenom. Den är riktigt genuint överjävligt obehaglig faktiskt. Galna gravida, deformationer, kannibalism- allt skildrat snyggt av Junji Ito i hans realistiska mangastil. Det mest skrämmande i skräck är oftast det man inte ser men här ser man allt och det är ändå läskigt. Det finns inga svackor i Uzumaki- Spiralerna utan skräcken är konstant närvarande. I andra delen är det inte bara spiralerna som man aldrig vet när någon ska drabbas av, vilket är en styrka, utan även den mänskliga ondskan som är skrämmande, alltid frammanad/framtvingad av spiralformationerna som sprider sig i staden.
Vad är mindre bra: Ingenting. En skräckserie som lyckas vara skrämmande hela tiden, vad finns det att klaga på?
Slutsats: Den läskigaste serie jag någonsin läst men inte den mest skrämmande. Serier som The Walking Dead och Black Hole är mer skrämmande tycker jag. Men som ren skräckserie är Uzumaki- Spiralerna det bästa jag läst, framförallt denna andra del.
Förlag: Galago
Betyg: 4+/5
Jag är ditt fan in i döden
Coco Moodysson hyllades närmast unisont för förra årets Aldrig godnatt. Eder undertecknade var en av få som inte hoppade jämfota. Jag är ditt fan in i döden handlar om Moodyssons livslånga passion för The Cure och dess sångare Robert Smith. Hon är på plats i London för att få se dem live för allra första gången. I London sammanstrålar hon med andra die hard-fans som delar med sig av sina konsertminnen, några har t.o.m. träffat Robert Smith! Parallellt berättar hon om sina favoritlåtar och saker som bara ett hängivet/galet fan känner till. På Spx satt hon och sydde Cure-dockor. Ett kul initiativ!
Moodyssons teckningsstil går inte hem hos mig, jag ser mig inte som en total tuschbög men det ska iaf vara personligt men Moodyssons stil är för mycket hellre än bra. Men teckningarna funkar trots det i Jag är ditt fan in i döden. Jag tycker att hennes skildring av fanskapet är bra. Jag kan inte relatera till hennes totala besatthet av ett band eftersom jag aldrig varit där själv. Jag kan inte ens nämna medlemmarna i mina favvo-band. Det gör å andra sidan att det är intressant att se hur die hard-fans resonerar, både Coco själv och de andra, en del dessutom utspökade till Robert Smith. Det är kul och tragiskt på samma gång, fascinerande och patetiskt. Några italienare slåss om vem som är mest lik Smith. Medelålders amerikanska kvinnor och män har rest ända till Europa för att få se The Cure. Det bästa är Cocos funderingar över om hon vill träffa Smith eller inte. Kommer bilden av The Cure att rasa, kommer hon att förstöra en livslång relation? Det sämsta är att jag som läsare aldrig blir mer än en oengagerad betraktare.
Förlag: Galago
Betyg: 3/5
Svalornas lek
Marjane Satrapis Persepolis har blivit en succé världen över och nått de som vanligen inte läser serier. En suverän serie som innehåller det mesta. När jag ser omslaget till Svalornas lek av Zeina Abirached är det omöjligt att inte tänka på Satrapi då deras stilar påminner så mycket om varandra. Svalornas lek är en självbiografi och utspelar sig en natt i Beirut 1984 under ett av de återkommande bombardemangen i staden mellan olika sidor i det blodiga inbördeskrig som rådde då. En ung Zeina tillbringar natten i familjens hall tillsammans med sin lillebror och en allt större grupp grannar eftersom deras hall är hyreshusets säkraste plats. I hallen försöker de alla hålla upp ett sken av normalitet mitt i krigets vansinne med de minns hur det var innan kriget bröt ut.
Abirached är liksom Satrapi en skicklig tecknare och blandar skickligt konventionella sekvenser med mer experimentella sekvenser. Rent grafiskt är det en ren fröjd. Liksom hos Satrapi är dialogen riktigt bra och Joanna Hellgren (Frances) har gjort en bra översättning. Svalornas lek är en osedvanligt fascinerande självbiografi, kriget som bakgrund ökar givetvis dramatiken jämfört med en amerikansk förort. Svalornas lek är uppbyggd som en teaterpjäs, allt utspelas i samma rum och det är personernas samtal och göranden som för berättelsen framåt varvat med korta återblickar till en annan, bättre tid innan kriget bröt ut. Abirached lyckas för läsaren in i hallen i 80-talets Beirut och få en närhet till personerna och det som händer runt dem att man nästan kan höra granatnedslagen. Även den spänning som blir när Zeinas föräldrar dröjer på vägen från mormodern är väldigt skickligt skildrat, den gamla klyschan att man kan ta på tystnaden passar väldigt bra. Svalornas lek har både hjärna och hjärta och är en av årets bästa läsupplevelser hittills.
Förlag: Galago
Betyg: 4/5
