Inlägg taggade ‘Ryan Ottley’

Nyheter och tips

The Weekly Bugle – vecka 35

måndag 3 september, kl 02:01 av 0 kommentarer

Här presenteras varje söndag vad som har hänt i seriernas värld, främst borta i Amerikas förenta stater. Let’s get to it!

  • Två av Marvels serier har fått uppskjutet releasedatum. Infinity Wars: Arachknight #1 och Infinity Wars: Soldier Supreme #2 kommer nu ges ut 24 oktober istället för de tidigare datumen 3 oktober respektive 10 oktober.
  • De nominerade till årets Ignatz Awards har annonserats. Priset har delats ut på Small Press Expo sen 1997 och hyllar independent serier i USA. Lista över de nominerade finns här.
  • Efter förra veckans återkomst av ”Comicsgate”-debatten har serieskaparen Jeff Lemire förtydligat sin ställning i frågan på sin blogg och uppmanar andra inom seriebranschen att också gör ett öppet ställningstagande mot rörelsen. Läs hela hans inlägg här.

Fortsätt läsa The Weekly Bugle – vecka 35

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Veckans nyheter – vecka 7 (2018)

söndag 18 februari, kl 18:55 av 0 kommentarer

Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.

KICK-ASS #1
Manus: Mark Millar
Illustration: John Romita Jr.
Förlag: Image Comics

För 10 år sedan startade Mark Millar och John Romita Jr.:s serie Kick-Ass där tonåringen Dave Lizewski beslutar sig för att bli en tvättäkta superhjälte och får uppleva mer än han önskar när han stöter ihop med de maskerade brottsbekämparna Hit-Girl och Big Daddy. Fyra följetonger i serieform och två spelfilmer senare är det åter dags att väcka liv i karaktären men den här gången är det inte Dave Lizewski som tar på sig våtdräkten utan den svarta ensamstående mamman och krigsveteranen Patience Lee som beslutar sig för att råna farliga gangsters för att mildra familjens ekonomiska bördor. Image Comics passar också på att ge ut alla tidigare volymer i nytryck för de som missat serien.

Fortsätt läsa Veckans nyheter – vecka 7 (2018)

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Veckans nyheter – vecka 14

lördag 9 april, kl 21:39 av 0 kommentarer

Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.

WWE1v1_CASE_LARGE-720x1095WONDER WOMAN: EARTH ONE, VOL. 1
Manus: Grant Morrison
Illustration: Yanick Paquette
Förlag: DC Comics

Efter drygt sju års väntan är den så äntligen här. Grant Morrison och Yanick Paquettes moderna ursprungshistoria om Wonder Woman som trots detta ändå är fast förankrad i dess skapares vision. William Moulton Marston, psykolog, advokat, uppfinnare och serieförfattaren som skapade Wonder Woman, bakade in flera av sina idéer om bondage, dominans och underkastelse i serien. Enligt honom var Wonder Woman överlägsen mannen och hans filosofi var att om vi alla gick med på kärleksfull underkastelse, där männen underkastar sig kvinnornas vilja och gör det vi blir tillsagda, så skulle det bli en mycket bättre värld.

Fortsätt läsa Veckans nyheter – vecka 14

Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #5

lördag 27 februari, kl 13:47 av 0 kommentarer

haunt5Femte numet av Haunt är det avslutande numret i seriens första arc, men för min del känns det mer som en teaser inför kommande nummer än en spännande final. Genom de första numren har det funnits en hel massa mer eller mindre spännande frågetecken, men istället för att ge några svar så verkar det här numret främst pusha för att vi ska fortsätta köpa Haunt för att (förhoppningsvis) kunna få mer svar i kommande nummer. För att vara sista numret i Haunts första arc så är det här faktiskt rätt så tamt. Jag hade hoppats att de skulle fläsks på ordentligt med action här, och att vi skulle få veta mer om Haunts ursprung, men det är som sagt snarare så att det här är ett avslut som ger fler frågor än svar. Även här kan jag tycka att det känns lite slappt, och lite som att Robert Kirkman och Todd McFarlane litar på att deras status som stjärnkreatörer räcker för att folk ska fortsätta köpa deras tidning. Till viss del är det säkert också så, men jag tror (och hoppas) att det inte är något som hållet i det långa loppet. En annan rätt negativ sak i det här numret är att Ryan Ottley och McFarlane slarvar rätt hårt med tecknandet i det här numret, och i en del paneler så känns det både stressat och oengagerat. Trist, särskilt med tanke på att det visuella varit en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag läst den här serien. Från och med #6 så kommer dock Ryan Ottley att hoppa av Haunt för att fokusera helt på tecknandet av Invincible, så framöver så är det Greg Capullo, som tidigare ansvarat för layoutandet, som tar över illustrerandet. Kan nog bli riktigt bra, jag har gillat Capullo ända sedan han började teckna Spawn i mitten av 90-talet.

Nackdelarna till trots så tycker jag ändå fortfarande att Haunt är en helt ok och underhållande actionserie. Relationen mellan bröderna Kilgore har hela tiden varit intressant och kan säkert komma att växa och leda till oanade konflikter även framöver, och hela grejen med Haunts än så länge okända ursprung och syfte känns spännande. Det finns en potential i konceptet som drömteamet inte riktigt lyckas nå upp till än, men jag hänger kvar i åtminstone en arc till med förhoppning att de hittar rätt i kommande nummer. Haunt har för mig känts lite som Iron Maiden. Det är okomplicerat, rätt omodernt och lite töntigt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ryckas med och gilla det ändå.

I’m waiting in my cold cell, when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life and it doesn’t have much time.
‘Cause at 5 o’clock they take me to the Gallows Pole,
The sands of time for me are running low…

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #4

söndag 24 januari, kl 01:28 av 1 kommentar

haunt4Robert Kirkmans och Todd McFarlanes actiontitel Haunt får mig att misstänka att jag kanske håller på att bli lite för gammal för den här typen av serier. Istället för att bara luta mig tillbaka och njuta av spektaklet så kan jag då och då inte låta bli att tänka att det till exempel inte lär vara möjligt att ramma en tegelvägg med en sportbil. Den borde väl snarare krascha och förvandlas till skrot, tänker jag. Och hur vågar man egentligen kamikaze-köra samma sportbil rakt in i en lokal där man vet att ens kidnappade fru/exfru hålls fången? Hon kunde ju faktiskt ha suttit precis vid den vägg som man just exploderat sig rakt igenom. Den typen av funderingar fastnar jag lite i när jag läser det här fjärde numet av Haunt. Jag reflekterar dock inte över att det inte borde möjligt för en präst att vara täckt av sin egen döde bror i form av svartvit ectoplasma, så vi får väl anta att jag lider av någon sorts sorts selektivt barnasinne mixat med ett mer sporadiskt verklighetsanknutet ”resonemang”. Hur som helst, nog om hur min åldrande hjärna hanterar serieberättande, det är ett helt annat inlägg för en helt annan dag. Haunt #4 gäller det ju nu.

Kirkman och grabbarna har fått upp tempot ordentligt vid det här laget, och i det här numret är det raka rör hela vägen. Bröderna Kilgore har börjat vänja sig lite smått vid tanken på att den döde brodern kan besitta den levande och att de då förvandlas till någon/något som enligt utsago kallas Haunt, men de ges ingen tid att forska i vad som egentligen har hänt dem, eller varför. Deras fru tillika exfru (det är komplicerat) blir nämligen kidnappad av en organisation som syns vara inblandad Haunts ursprung, och efter lite sportbilseskapader (se ovan) så är planen att 1) döda skurkarna och 2) rädda damen i nöd. Inga som helst konstigheter eller överraskningar där egentligen, men det är underhållande action som lyfts lite extra tack vare Ryan Ottleys och Greg Capullos explosiva illustrationer. Ett skönt popcorn-nummer helt enkelt.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #3

torsdag 10 december, kl 08:33 av 1 kommentar

haunt_3Som ni kanske minns så tyckte Ferdinand att Haunt #2 var ett steg framåt från seriens allra första nummer, och jag tycker att den positiva spiralen fortsätter i det här tredje numret. En av de mest positiva sakerna tycker jag är att serien här släpper på gravallvaret och flera gånger faktiskt är riktigt rolig (utan att för den delen bli fånig). Jag har gillat de första två numren av Haunt, men det känns som om att serien till en början kanske tagit sig själv på lite för stort allvar. Skönt nu alltså att det bjuds på lite festligheter mitt i allt familjedrama, ultravåld, trubbel med gengångare etc. Storymässigt så börjar vi som läsare få mer insyn i vad som egentligen händer med Haunt och vad som skett i brödernas liv innan Kurt Kilgore gick och dog, men jag skulle överdriva om jag påstod att storyn är mycket mer än ok. Kirkman gör vad han ska, men än så länge så bjuds det egentligen inte på något som man inte sett förut. Det finns dock potential, och jag tycker absolut inte att Haunt är en dålig titel.

Rent visuellt så har jag från starten gillat det team Capullo, Ottley och McFarlane gör med Haunt, men något som känns rätt mossigt i det här numret är hur kvinnan som utsatts för biologiska experiment och nu hålls inlåst framställs som en kurvig och åmande donna i en minimal känning. Det känns mest pinsamt och väldigt mycket Image Comics à la 90-tal snarare än 2009. Bortsett från det så är Haunt en actionstinn fröjd för ögat. Sammanfattningsvis, några tillkortakommanden till trots så bjuder ändå det här tredje numret på tillräckligt myckt underhållning för att förtjäna en hyggligt stark 3:a.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #2

måndag 9 november, kl 19:37 av 2 kommentarer

haunt_2_coverFörsta numret av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt var en av förra månadens stora besvikelser. Ett trevande manus, ojämn kvalitet på illustrationer och fantasilös karaktärsdesign gjorde att det stora seriepeppet kom av sig. Trots besvikelsen fanns optimism. Serien hade absolut sina kvaliteter. Känslan fanns att den säkert skulle kunna utvecklas om den bara fick lite tid på sig. Jag har läst det andra numret och har både bra och dåliga saker att säga om det.

Vi börjar med det positiva. Det förra numrets styrka och därmed och potential var förhållandet mellan de två bröderna. Vet du inte vilka de är så backa tillbaka och läs recensionerna av förra numret (Ferdinands och Jonas’). Detta nummer fokuserar på att bygga vidare på brödernas relation. Just denna utveckling gör att det här är betydligt starkare än det förra. Man börjar förstå vad Kirkman försöker åstadkomma med Haunt och i vilken riktning han kommer ta den. Det gör att story blir mer intressant, eftersom den till skillnad från förra månaden har en mening och inte bara är en ursäkt till actionfyllt serievåld. Den levande brodern ges också en djupare dimension. Vi får som läsare ledtrådar till vad som gjort honom är så desillusionerad, och varför han hatat sin döde bror. Kirkman gör i detta nummer det alla författare till serier i lösnummerform måste behärska. Han ger oss tillräckligt stora doser av information för att det ska bli intressant, och tillräckligt små för att locka till att läsa nästa nummer.

En del av det dåliga kvarstår dock. Jag tycker fortfarande att serien är för ojämn visuellt, även det inte stör lika mycket som förra gången. Troligen för att manuset denna gång är bättre och för serien framåt. Framför allt har paret Capullo och Ottley svårt att gestalta de kvinnliga karaktärerna. Frun till den döde brodern känns ofta både platt och livlös. Bikaraktärerna överlag är inte helt övertygande. I vissa fall beror det på Ryan och Capullo, som exemplet ovan. I vissa fall beror det på Kirkman, som med den gråtmilde ”cleaner” som tar hand om alla döda kroppar Haunt lämnat efter sig i förra numret. Tanken är säkert att skapa en mindre stereotyp karaktär men den effekten blir snarare att den bara känns konstruerad och klumpig.

En av mina stora invändningar mot Haunt förra månaden var karaktärens ”dräkt” – den övernaturliga Spawnliknande symbiot den levande brodern kräktes upp. Designen var uppenbart inspirerad av McFarlanes tidigare kreationer. När Haunt i detta nummer klättrar på väggar och skjuter klet från händerna blir det nästan löjeväckande. Kanske är det tänkt som en homage, men för mig funkar det inte riktigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Haunt är på väg i rätt riktning, om än mycket trevande. Får bara upphovsmännen putsa lite på skavankerna kan serien säkert bli något att räkna med i framtiden. Dock kommer den antagligen aldrig bli särskilt originell – och kanske är det inte tänkt så heller.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Färgläggning: FCO Plascencia
Förlag: Image
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1 enligt Jonas

måndag 19 oktober, kl 12:35 av 2 kommentarer

haunt1Du kanske minns att Ferdinand redan recenserat Haunt för rätt exakt en vecka sedan? Om inte så tycker jag att du kan börja med att läsa Ferdinands utlåtande här. I stort så håller jag med i mycket av det som skrivs i den recensionen, men jag har en del mer eller mindre avvikande åsikter som jag tänkte det kunde vara värt att lyfta fram här.

Rent visuellt så är det som sagt lite av ett dreamteam som presenteras här. Greg Capullo på layouts, Ryan Ottley på illustration och Todd McFarlane själv på bläck. För min del så tycker jag att combon med Capullos grunder, Ottleys illustrationer och McFarlanes detaljer funkar riktigt bra, och det känns verkligen som ett barn sprunget ur Capullos detaljaction från Spawn mixat med Ottleys mer cartoony stil från Invincible. Som ett (föredetta) fan av Spawn och (nuvarande) dito av Invincible så känns Haunt för min del lite som det bästa från två helt olika världar. Summan är nödvändigtvis inte bättre än någon av ursprungskällorna, men inte heller särskilt långt ifrån. Om jag skulle ge ett separat designbetyg så skulle jag säga 4 av 5.

haunt1Handlingsmässigt så tycker jag att det här funkar fint som ett introducerande startnummer. Broderskonflikten mellan den (relativt) moraliska elitsoldaten och den (relativt) omoraliska prästen tycker jag känns tillräckligt intressant för att vilja veta mer om varför det egentligen skars sig mellan de två, men jag kan definitivt förstå att det dras paralleller till Mcfarlanes Spawn där en elitsoldat bakom fiendelinjer förvandlas till någon sorts hämnande vålnad. Lite fantasilöst kanske, men bortser man från likheterna så tycker jag ändå att Haunt i grunden måler upp ett helt ok bakgrundsscenario för kommande nummer. Själva Haunt (om det nu kommer att bli karaktärens namn) är det lite svårt att uttala sig om än så länge, men jag tycker det är en rätt fräck idé att låta en präst kräkas upp och besättas (besittas?) av sin illa omtyckta och inte minst avlidne bror i form av en elak symbiot (tänk Venom korsat med Spawn). Själva dräkten kanske inte är direkt banbrytande i sin design, men även där så tror jag att framtiden får visa vad Robert Kirkman och grabbarna tar sig för med den.

För att summera så håller jag med om att Haunt är en bra bit ifrån en revolutionerande serie som tänder på alla cylindrar från start, men för min del så bjöd den ändå på tillräckligt mycket för att få en stabil 3:a i betyg. Ska bli intressant att få se vad ”drömlaget” kan få ut ur det här framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #1

måndag 12 oktober, kl 17:22 av 5 kommentarer

haunt_1_coverDet har buzzats en hel del kring Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt ända sedan projektet presenterades 2007. Först var det tänkt att lanseras i början av 2008, och sedan dess har det skjutits upp ett flertal gånger. Förra veckan kom äntligen det första numret av tidningen.

Snabbt förklarat så handlar Haunt om två bröder som av okänd anledning hatar varandra. Den ena en desillusionerad katolsk präst, den andra en hemlig agent med tvivelaktiga arbetsuppgifter. Efter att den senare under ett uppdrag mördas, tar denne sin brors kropp i besittning. Genom att den levande brodern kräks upp någon sorts ektoplasma täcks hans kropp av en sorts övernaturlig superhjältedräkt. Tillsammans blir de Haunt. En rätt snurrig historia med andra ord. Hela upplägget har visserligen potential till att bli intressant, särskilt konflikten och relationen mellan de två bröderna. Men det är lite för konstruerat och överarbetat för att verkligen slå an. Men som sagt, potential finns.

Att McFarlane har varit med i skapelseprocessen av Haunt märks verkligen. Parallellerna till Spawn är nästan smärtsamt tydliga. Både kretsar kring en elitsoldat som dör och kommer tillbaka för att söka försoning för sina synder. Designmässigt finns även stora gemensamma nämnare. Alla som läst det minsta av Spawn ser säkert likheterna mellan Spawns respektive Haunts dräkter. De må skilja sig något åt, men grundkonceptet är det samma. Rätt fantasilöst kan tyckas. McFarlane borde väl kunna lyfta blicken något högre än sin gamla inarbetade skapelse Spawn.

Kirkmans avtryck i serien är dock svårare att se. Jag kan inte riktigt känna igen mig i det han tidigare skrivit. Kirkmans storhet är att han ofta lyckas skapa karaktärer som känns levande och verkliga. Oavsett om de är superhjältar eller överlevande av en zombie-epidemi. Karaktärerna i Haunt är papperstunna stereotyper. Om det beror på att Kirkman varit oinspirerad eller om karaktärerna inte hunnit utvecklas låter jag vara osagt. Det antar jag att vi kommer få se i kommande nummer.

Teamet bakom det visuella har beskrivits som ett dream-team. Greg Capullo (Spawn) har gjort grundläggande layout som Ryan Ottley (Invincible) sedan har illustrerat. Slutligen har självaste McFarlane tuschat sidorna. Ändå är det här numret lite av en besvikelse. Det når inte riktigt upp till de höjder man hade kunnat förvänta sig. Och det är främst ojämnheten det faller på. Riktigt bra actionsekvenser varvas med partier som är riktigt platta. Allt håller givetvis en hantverksmässigt bra nivå, det vore konstigt annars med namnen ovan. Men det visuella får aldrig serien att riktigt lyfta. Manus och bild kompletterar helt enkelt inte varandra. Därför blir det bara en halvdan serie istället för en där det visuella räddar ett trevande manus.

Av de recensioner jag läst så har de flesta varit relativt negativa. Eller åtminstone försiktiga. Och jag måste sälla mig till den skaran. Förutsättningarna för att Haunt ska bli en bra serie finns där, men det är helt enkelt inte en bra start. Jag vill därför inte döma ut serien enbart på detta nummer. Och just det här är faktiskt ett bra exempel på hur det första numret av en reguljär serie inte ska göras. Teamet borde ta en titt i Mark Millars första nummer av Ultimate Avengers. I det får vi se snygg och bra action kombinerat med snappy dialog och en cliffhanger som väcker läslust. Enkelt och utan massa krusiduller. Men så fick det numret nästan en femma i betyg och den här tidningen bara en tvåa.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo, Ryan Ottley
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Complete Invincible Library, Vol. 1

fredag 2 oktober, kl 10:42 av 10 kommentarer

Den här inbundna kolossen på 768 sidor samlar Invincible #1-24, #0, Free Comic Book Day 2004 plus över 150 sidor av skisser, omslag och manus. Med andra ord så tar det en bra stund att ta sig igenom volym 1 av The Complete Invincible Library, och det känns inte helt lätt att få till en detaljerad recension som lyckas sammanfatta allt som sker genom den här seriens 25 första nummer. I och med det så skiter jag i det helt och hållet och kör helt enkelt en lista över det som gör den här samlingen och Invincible i allmänhet till en fruktansvärt bra superhjälteserie:

1. Samlarbånge: Den här volymen är FET. Den är inte bara på 768 sidor, den är även i ett extra stort format tryckt på högkvalitativt glansigt papper och kommer med ett riktigt nice kartongfodral. Den andas helt enkelt kvalitet inifrån och ut och är ett väldigt trevligt inslag i hyllan. Den är till och med så fin att min sambo låter mig ha den i bokhyllan i vardagsrummet. Det ni.

invincible_library_vol1

2. Populärkulturella referenser: Robert Kirkman låter sig uppenbart inspireras av och lånar friskt från andra serier och filmer, men det känns aldrig som att han gör det för att åka snålskjuts på andras framgångar. Vi har exempelvis The Guardians of The Globe som är en mer eller mindre exakt kopia av DC:s Justice League of America, Vulture-look-a-liken Bi-Plane, The Lizard League som liknar skurkorganisationer som Hydra (Marvel) och/eller Cobra (G.I. Joe) och mycket mer, men allt känns väldigt kul och fyndigt med en personlig tvist.

3. Stilrenhet: Illustratörerna Cory Walker och Ryan Ottley tecknar med en distinkt och stilistisk stil som trots sin nästan minimalistiska känsla skänker rätt tonalitet till Kirkmans manus. Det här är inte en serie med fokus på detaljporr, men det är heller aldrig slarvigt eller fattigt. Snarare tvärtom. Invincible har helt enkelt en distinkt look som för min del känns helt i linje med berättandet och de karaktärer som Kirkman presenterar.

4. Persongalleri: Omni-Man, Atom Eve, Mauler Twins, Angstrom Levy, Monster Girl och inte minst Invincible själv – det här är bara ett litet axplock av alla de fantasifulla karaktärer som den här serien kryllar av, och trots det massiva och ständigt expanderande persongalleriet så lyckas Kirkman ge alla en egen invincible_37_600identitet och det utrymme de behöver för att kännas intressanta. Kanske låter lite klyschigt, men det känns verkligen som att Kirkman etablerat ett helt eget serie-universa i och med den här titeln (trots att den faktiskt rent tekniskt ingår i Images standard-kontinuitet med exempelvis Spawn, Youngblood etc).

5. Drama: Det finns mycket av det mesta i den här serien, men det som det finns allra mest av är nog ändå drama. Utan att spoila grundhandlingen så kan jag lugnt säga att Mark Graysons aka Invincibles relation till sin far Omni-Man är något av det mest dramatiska jag läst, och trots att det finns en hel del komik i Invincible så löper det ständigt en allvarlig och känslomässigt stark röd tråd genom hela huvudstoryn. Lägg till det Marks slit för att klara av studier och en ovetande flickvän samtidigt som han beskyddar jorden från galaktiska erövringar och random superskurkar så har vi en aldrig sinande källa till intriger och nya problematiska situationer. Kort sagt så vill man helt enkelt bara läsa mer hela tiden.

6. Balans: Humor, action, kärlek, dramatik och övervåld levereras här om vartannat i ett precis lagom tempo, och det känns lite som att Robert Kirkman hittat ett hemligt recept just för den perfekta seriebalansen. Det här gör att Invincible som serie känns klassisk och mogen samtidigt som den även känns modern och ungdomlig. För att dra en parallell till filmens värld så tycker jag att man kan likna Invincible med det George Lucas lyckades göra med sin första tre Star Wars-filmer: Det finns en allvarlig intrig av galaktiska proportioner som fungerar som en plattform för ett gäng individers personliga utveckling och relation till varandra.

Sammanfattningsvis så är Invincible i grunden en serie om och med trikåklädda superhjältar, men under den spandexklädda ytan så finns det så mycket mer att ta del av, och jag är rätt övertygad om att i stort sett alla som uppskattar bra serier i någon form kan ta till sig och gilla Invincible. Det är helt enkelt snyggt, smart, kul, välproducerat och engagerande på samma gång. Läs även Johans tidigare recension av Invincible – Ultimate Collection Vol. 1 som då alltså består av första halvan av Library, Vol. 1.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Ryan Ottley, Cory Walker
Förlag: Image Comics
Betyg: 4++/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...