Arkiv för kategorin ‘Film’

Film /Film /Recensioner

Captain America: Civil War

torsdag 28 april, kl 17:23 av 1 kommentar

Captain-America-Civil-War-Poster-goldposter-com-005Så var det då äntligen dags för den tredje filmen med frihetens förkämpe! Mina förväntningar var höga. Captain America: Winter Soldier, bröderna Joe och Anthony Russos första bidrag till Marvel Cinematic Universe från 2014, är med sina svåröverträffade actionsekvenser, paranoida stämning och kallhamrade musikspår av Henry Jackman i min mening det bästa som filmstudion producerat hittills. Skulle uppföljaren hålla samma höga klass eller kanske till och med övertrumfa föregångaren?

OBS! SPOILERVARNING
HÄRMED UTFÄRDAD

Fortsätt läsa Captain America: Civil War

Skriv en kommentar
Film

Agent Carter

torsdag 9 april, kl 22:01 av 1 kommentar

agent-carterJag har inte sett alla Marvel-filmer som vällt ut på biograferna de senaste åren men de jag sett har överlag varit åtminstone helt okej. Min favorit hittills är inte otippat Captain America: The First Avenger. När det så dök upp en serie på Netflix med titeln Agent Carter som visar sig vara en spinoff från filmen så var det inget att tveka på. TV-serien, i åtta delar, utspelar sig efter krigsslutet och Caps kärlek Peggy Carter har flyttat till USA och arbetar åt SSR, Strategic Scientific Reserve. Eller arbetar och arbetar, trots att hon är mer kompetent än övriga så får hon mest fixa lunch och servera kaffe. De andra är trots allt män och enkom av den anledningen mer kompetenta. Carters trista jobblunk bryts när hennes gamle vän, playboyen, uppfinnaren och industrialisten Howard Stark ber om hennes hjälp. Någon har brutit sig in i hans hemliga valv och stulit ett antal vapen som inte får hamna i orätta händer men det är just vad de börjar göra och Stark misstänks för att sälja vapen till USAs fiender. Carter inleder därför en egen undersökning assisterad av Starks butler Edgar Jarvis, en väldigt korrekt britt. Hon ligger oftast steget före SSR men löper hela tiden risken att bli påkommen. Dessutom visar det sig att de som lagt beslag på Starks vapen är livsfarliga och Carter får uppbåda all sin skicklighet för att klara livhanken och hindra massförstörelse i New York.

Det var länge sedan jag kände mig smått beroende av en tv-serie och även om det inte var True Detective-nivå så blev det så att jag närmast sträcksåg Agent Carter. En av tv-seriens stora tillgångar är de välgjorda miljöerna med bilar och kläder som känns klockrena, SSR-agenterna har stora och illasittande kostymer a la 40-tal och Carters kjolar och kavajer ser ut att vara tillverkade i något otrevligt och på 40-talet modernt material. Att framförallt Starks bilar är skitsnygga är inget minus. Huvudrollen som Peggy Carter spelas av Hayley Atwell som gör en klockren insats. Hon hanterar såväl den frustrerade Carter, den Carter som saknar Cap och kick-ass Carter med samma bravur. Birollerna med den trånande Sousa, karlakarlen Thompson och chefen Dooley är även de bra och antagonisterna likaså. Det finns även en hel del action och det är väl egentligen enda gången serien går i en modern fälla med de ibland överdrivet koreograferade slagsmålen. Annars är 40-talet så äppelkäckt och ojämställt som jag tänker mig, detta vägs upp av en ung generation där flera har trauman eller skador från andra världskriget att bära med sig vilket förutom skurkarnas ondskefulla planer ger serien ett välkommet mörkt och sorgligt stråk. Agent Carter är en riktigt bra tv-serie. Det är i skrivande stund oklart om det blir en säsong två men serien har fått bra kritik och här finns dessutom möjlighet för Marvel att bygga vidare på tidsepoken med andra serier så hoppet lever. Jag vill gärna veta vem den lille satte tysken med runda glasögon är som dyker upp i sista scenen i ett fängelse är. Någon som sett serien som har en gissning?

Tv-trailer efter hoppet. Fortsätt läsa Agent Carter

Skriv en kommentar
Film /Film /Recensioner

Jonas svarar på frågor om The Wolverine

lördag 3 augusti, kl 13:16 av 7 kommentarer

Vi testar ett nytt upplägg här och recenserar en film baserat på de frågor som vem som helst förutom jag själv för ställa. Nu blev det ju inte så mycket tid för frågeställning, men jag orkar inte vänta längre och måste så att säga smida medan järnet är varmt. Så, dags att sluta tänka på hur fräsig Pacific Rim var och istället fokusera på den andra solofilmen med Hugh Jackman som Logan a.k.a. The Wolverine.

Den här recensionen är helt utan spoilers, men för att ge lite bakgrund så kommer här en sammanfattning av storyn: Wolverine har lagt klorna på hyllan. Han måste åka till Japan. Där måste han slåss igen.

Nu åker vi:

wolverine-intl-poster_largeBehöver man ha sett de tidigare filmerna?

Nix, det behöver man inte. The Wolverine har ingen som helst koppling till X-Men Origins: Wolverine, så har du inte sett den så har du absolut inte missat någonting. Det är nästan som att manusförfattarna för den här nya filmen medvetet valt att absolut inte referera alls till den första filmen, så man kan – vilket jag gärna gör – låtsas att den första filmen inte ens existerat.

Det finns dock en koppling till de tidigare X-Men-filmerna, dvs X-Men 1-3, som ju tyvärr avslutades extremt mediokert med X-Men: The Last Stand. Man skulle kunna säga att The Wolverine är lite av en fortsättning på The Last Stand, men en helt fristående sådan som inte kräver att man sett trilogin innan. Utan att spoila något så kan jag säga att kopplingen är att Wolverine lagt superhjältandet på hyllan efter det som hände i The Last Stand, och att han fortfarande plågas av mardrömmar från vad som hände där. Hur som helst, har du inte sett någon av de tidigare X-Men-filmerna så kan du ändå se The Wolverine. Filmen står på egna ben och du kommer att förstå allt som händer.

Hur ligger den till jämfört med tidigare Wolverine-filmer?

Jämfört med X-Men Origins: Wolverine så är The Wolverine ett smärre mästerverk, men om du inte redan visste det så är ju den första Wolverine-filmen en av de allra sämsta moderna superhjältefilmerna. Visst, den har några få scener som gör den bättre än till exempel de båda Fantastic Four-rullarna, Spider-Man 3 och Daredevil, men den är fortfarande så pass dålig att jag fortfarande kan bli på dåligt humör när jag tänker på att den säkert gått igenom flera hundra personer som uppenbarligen tyckt att ja, det här blir ju jättebra, innan den släpptes.

Är det den bästa rullen med den hårdaste kanadicken av alla?

Den är som sagt väldigt mycket bättre än Origins-filmen, men det är inte den bästa filmen som Wolverine förekommer i. Jag tar 100% för givet att ALLA håller med mig om att den bästa mutantfilmen som Wolverine medverkar i är X-Men 2. jag räknar inte med den minimala cameo han gjorde i X-Men: First Class, som för min del är den allra bästa mutantfilmen hittills.

Är det bra manus?

Bra fråga (från min fästmö som inte ville se filmen med mig). Om jag måste svara ja eller nej så måste nog svaret bli nej. Med detta inte sagt att filmen som sådan är dålig, eller att manuset är helt uppåt väggarna vedervärdigt, men jag har en i min mening god anledning till att svara nej på frågan. Då manuset är baserat på och inspirerat av Chris Claremonts och Frank Millers KLASSISKA Wolverine-story från 1982 (som helt sonika heter Wolverine) så hade i alla fall jag väldigt höga förväntningar på manuset. Nu har vi inte tid att gå in i detalj på Claremonts och Millers Wolverine, som jag själv läste första gången 1990 då den gavs ut i den helt fantastiska superhjältetidningen Marvels universum, men i korthet så kretsar den kring just den konflikt jag nämnt tidigare: Kampen mellan den disciplinerade krigaren och den blodlystne besten. Originalstoryn introducerar karaktärerna Mariko Yashida, hennes far Shingen, ninjan Yukio och ninjaklanen The Hand, som alla är med i filmen, men någonstans där så drar filmen iväg åt ett annat håll. MEN VARFÖR SKA DET VARA SÅ!? Om det finns någon som läser detta som har någon sort insyn i filmmanusförfattandets ädla konst, kan du avslöja varför filmadaptioner oftast skrivs om, TROTS att originalmanuset utan tvekan skulle fungera ypperligt även på film? Finns det någon juridisk anledning, eller handlar det om en ren och skär egotripp där filmmänniskorna inte kan låta bli att grisa med manuset? Är problemet kanske att folket med pengarna har ofelbart dålig smak och använder sitt inflytande för att påverka filmmanuset? Vad anledningen än är så är filmen The Wolverine så mycket sämre än dess inspirationskälla att jag blir lite ledsen när jag tänker på hur bra det kunde ha blivit. Ny syns det inte, men när jag skriver det här så grinar jag lite av tanken på att manusförfattarna lyckats missa i stort sett allt som var bra med konflikten mellan Wolverine och Yashida-klanen.

Att de sedan även gör som i så många andra superhjältefilmer och bara inte kan motstå frestelsen och måste grisa ihop manuset med helt onödiga karaktärer behöver vi kanske inte gå in så mycket på, men frågar du mig så tillförde Viper och Silver Samurai absolut ingenting till filmen, och det är bara ett totalt slöseri att slarva bort två annars rätt intressanta karaktärer på totalt intetsägande biroller.

Hur mycket missar man om man bara läst Wolverine i olika teamups?

Ingenting, och jag menar att det är på grund av att filmversionen av Wolverine är en helt annan karaktär än serieversionen. Du kan definitivt se The Wolverine utan att ens ha varit i närheten av en serietidning. Låt mig utveckla: Jag tror att filmversionen av Wolverine alltid velat vara som serieoriginalet, men att de aldrig hittat riktigt rätt. Kanske är den en manusfråga, eller så hänger det på Hugh Jackmans prestation. Jag tror på en mix av de båda. Det jag kan sakna – då jag alltså tycker att serieversionen är bättre – är Wolverines interna dragkamp mellan den disciplinerade samurajsuperhjälten och den mordiska vilddjurssidan. Förutom att han är rätt badass med läkefaktor och elaka klor så är det ju kontrasten i hans personlighet som gör honom intressant, och det tycker jag att de i stort sett slarvat bort i filmerna. Nåja, det blev ett sidospår. Man missar absolut inget om man bara läst teamups med Wolverine.

Bygger den på några kända tidigare storylines från Marvel?

Yes, Chris Claremonts och Frank Millers Wolverine från 1982. Har inte kollat, men den finns definitivt i samlad form, säkerligen som någon sorts classic eller masterwork. Köp, läs och bli förbannad över tanken på hur mycket bättre filmen kunde ha varit.

Hur många outfits har ormkvinnan på sig?

Om jag inte minns fel så byter Viper outfit i varje klipp, så det blir väl ett par tusen.

Sevärd?

Ja, det tycker jag väl ändå. Nu låter det ju som att jag klagar på i stort sett allt i filmen, men det är främst för att jag anser att filmen inte lyckas leva upp till inspirationskällan, och för att Hugh Jackmans Wolverine inte riktigt är det jag skulle vilja ha. Kanske är det inte helt objektivt att bedöma en film utifrån de premisserna, men jag personligen har svårt att se det på något annat sätt. Om jag skulle försöka glömma all bakgrundsinfo som jag trots allt sitter på så skulle jag nog säga att The Wolverine är en underhållande och tillräckligt välgjord actionrulle för att vara sevärd. Ser du den på bio så ska du i vanlig ordning skita i 3D:n, som är totalt intetsägande. Jag ger filmen en svag 3:a i betyg och kan såklart inte låta bli att köpa den när den kommer ut på Bluray.

PS. Som vanligt när det gäller Marvel, stanna en stund under eftertexterna. Det är det allra bästa med hela The Wolverine.

Skriv en kommentar
Film /Film /Recensioner

Jonas svarar på frågor om Man of Steel

fredag 28 juni, kl 22:01 av 6 kommentarer

Efter massiva påtryckningar från sociala mediekanaler så kommer här mitt tyck och tänk kring Man of Steel. Alla vet väl redan vad den här filmen handlar om och vilka som är med i den, så jag skiter i att gå in på sådana grejer. Du kan ju storyn också. Planeten Krypton sprängs, babystålmannen flygs till jorden, uppfostras med fina värderingar, växer upp och måste besluta sig för vad han egentligen ska göra. Lite som vem som helst egentligen, fast utan det där med att flyga genom rymden då. Hur som helst, du vet ju redan allt det där. Det du undrar, precis som jag gjorde, är om filmen är något att ha. Låt oss kika på det genom att svara på ett knippe frågor.

man_of_steel_promoÄr Man of Steel årets bästa superhjälterulle?

Nix. När jag såg Iron Man 3 tänkte jag direkt efteråt att jag ville se filmen igen (vilket jag gjorde). Samma sak med Avengers (som jag råkade se 3 gånger på bio). Två dagar efter Man of Steel så är jag fortfarande inte särskilt sugen på att se den igen. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att den var sämre än Iron Man 3 eller Avengers, för det var den nog egentligen inte, men det fanns ingen scen som jag nu kan tänka tillbaka på och känna fan jag måste se det igen. Storymässigt så är Man of Steel faktiskt helt ok, jag skulle till och med vilja påstå att de gör det mesta rätt. Det fanns nog inget tillfälle i filmen när jag bara satt där och tänkte KOM. IGEN. men inte heller något där jag bara ville ställa mig upp och WOOOO. Så, man of Steel är inte årets bästa superhjälterulle.

Är Man of Steel för Superman vad Batman Begins var för Batman?

Nej. Även om jag tror att de faktiskt försöker. Kruxet är nog främst för att Superman är och förblir en helt annan sorts karaktär och superhjälte än vad Batman är. Christopher Nolans tolkning av Batman synkade från början med Batmans grundläggande look & feel. Gotham City och Bruce Waynes svårmod lämpade sig väldigt bra för den mer seriösa och superhjältenedtonade ton som Nolan gav sin trilogi. Det går inte riktigt att göra samma sak med Superman, även om de till viss del försöker. Han är kanske inte längre en lika färgglad och helkroppsrakad paragrafryttare i trikåer som innan, men i jämförelse med en plågad miljardär med fladdermuskomplex så är Superman fortfarande relativt ospännande. DOCK: Filmen lyckas ändå göra Superman betydligt mer intressant än vad han varit förut, men Man of Steel är inte Supermans motsvarighet till Batman Begins.

Var 3D:n bra!?

Nej.

Är inte Superman rätt töntig överlag?

Ja, man kan ju tycka det. En osårbar Dressman-kille som flyger runt och räddar folk och kämpar för den amerikanska livsstilen och fred på jorden. Snark! Man of Steel lyckas dock faktiskt greja till det här rätt bra. The american way nämns nog faktiskt inte alls (även om jag vill minnas att de smög in någon flagga här och där), och Clark Kent känns inte riktigt så superpräktig som han kanske varit innan. Det här att han i stort sett är osårbar funkar också bra då den primära konflikten i filmen – och det här är min personliga tolkning – grundas mer i Clark Kents oro och kval för hur hela mänskligheten ska reagera på hans übermänsklighet snarare än att han måste överljudsfartboxas med andra rymdvarelser. I Man of Steel framställs Superman i princip som en potentiell Jesus-figur, och för min del så var det spåret det allra mest intressanta i hela filmen.

Var filmen för lång?

En aning. Slutscenen – om den timmen nu kallas så – är för lång. Om du gillar en svinlång CGI-sekvens där saker flyger runt svinsnabbt och välter hus så har du hitta hem här, men du kan lika gärna kolla på Transformers 3 då. Filmen är bättre när de tar det lite lugnare. Det mesta är såklart välgjort, men när det är som ösigast är det också som tråkigast.

Har jag missat något?

Troligtvis. Feel free att ställa fler och bättre frågor i kommentarsfältet.

Är du onykter just nu?

Sannolikt. Jag har druckit ett knippe bärs och mosat i mig två hamburgare när jag skriver det här, så eventuell språkbrist och åsikter du inte gillar skyller jag på det. Klart slut!

Skriv en kommentar
Film /Recensioner

Iron Man 3

torsdag 25 april, kl 11:01 av 2 kommentarer

Hej, den här recension är 100% spoilerfri.

iron man 3 posterJag var och såg Iron Man 3 igår, så vi kör väl någon sorts recension nu. Alla andra recensioner av Iron Man 3 säger ju i princip samma saker om manus, skådespelandet och specialeffekterna, så jag tänker fatta mig rätt kort om just de sakerna. Så här:

– Manuset är överlag helt ok, även om jag tyckte att det tappade lite fart i mitten av filmen (som man ändå får säga är ganska kort med sina dryga 2 timmar). Det är tillräckligt spännande i stort sett hela vägen, och jag blev faktiskt överraskad av tvisten som ingen lyckats spoila för mig innan filmen. För de som hoppas att regissören Shane Black tar Iron Man och gör något i stil med Kiss Kiss Bang Bang så måste jag nog göra er besvikna. Berättarmässigt tycker jag inte att 3:an skiljer sig särskilt mycket från 1:an eller 2:an, förutom att 3:an kanske är något roligare. Black ansvarar även för manusskrivandet tillsammans med Drew Pearce, som enligt utsago även är inblandad i filmatiseringen av Marvels Runaways.

– Skådisarna gör också starka insatser. Robert Downey Jr ÄR ju Tony Stark vid det här laget, och merparten av de andra verkar också känna sig hemma i sina roller. Den enda som känns lite trist är Don Cheadle som James Rhodes (War Machine), men det hänger nog mer på manuset än på hans egen insats.

– Specialeffekterna är såklart extremt påkostade och välgjorda. Finns inget alls att klaga på där. Vill du se ett visuellt spektakel så har du hittat hem. 3D:n hade jag dock klarat mig bra utan, men det tycker jag i princip alltid.

Så, nog om standardreflektionerna. Låt oss istället kolla på filmen utifrån källmaterialet, det vill säga serietidningarna. Manusmässigt tycker jag att Black och Pearce siktat på att plocka russin ur tre separata storylines:

extremisIron Man: Extremis, av Warren Ellis och Adi Granov. Extremis är en fristående miniserie i 6 delar där Ellis nystartar Iron Man med en rejäl injektion inspiration och nya idéer. Idén med Extremis-teknologin (som jag inte tänker spoila här) är grunden för handlingen Iron Man 3.

Iron Man: The Five Nightmares, av Matt Fraction och Salvador Larroca. The Five Nightmares är en story på 7 nummer som utspelar sig ungefär tre år efter Extremis. Tony Stark har här i stort sett samma roll som han har i filmen. Alla vet vem han är, och han ses som en maktfaktor både inom forskning och som superhjälte. Smolket i bägaren är att en konkurrent* använder sin forskning för att skapa mänskliga vapen, något som Iron Man naturligtvis måste sätta stopp för. Fractions Iron Man vann för övrigt 2009 års Eisner Award för Bästa Nya serie. Klart välförtjänt om du fråga mig.

Dark Avengers av Brian Michael Bendis. Black och Pearce plockar in karaktären Iron Patriot från Bendis Dark Avengers. I serien är det Norman Osborn (du vet Spider-Mans nemesis Green Goblin) som skapar Iron Patriot-konceptet och bär den rödvitblåa rustningen, men i filmen så plockas Iron Patriot i stort sett helt ur sin tidigare kontext och pusslas istället ihop med War Machine.

fivenightmaresHur tycker jag då att plocka-russin-idén funkar i Iron Man 3? Jag tycker som sagt att Iron Man 3 manusmässigt är helt ok, och jag skulle nog kanske till och med vilja påstå att det är den bästa Iron Man-filmen (måste nog se den minst en gång till för att avgöra det). MEN. Jag tycker att Warren Ellis originalstory Extremis är mycket bättre än filmen. Jag tycker även att Matt Fractions The Five Nightmares är bättre. Värt att tillägga är dock att Extremis och The Five Nightmares är några av de bästa seriernummer jag läst, och att det är svårt att hitta någon superhjältetitel överhuvudtaget som slår Iron Man på fingrarna där.

Drömscenariot för min del hade varit om manusförfattarna vågat släppa lite på egot och inte känt att de måste skriva sin egen story. Extremis hade utan minsta tvekan blivit en fantastisk film, och The Five Nightmares likaså. Kanske hade en film med enbart The Mandarin som storskurken också kunna blivit bra, men där har jag inte lika stor koll källmaterialet.

Om det kommer fler Iron Man-filmer, vilket jag tror och hoppas att det gör, så håller jag tummarna för att Marvel vågar plocka upp det faktum att Tony Stark utöver att vara filantrop, miljardär och superhjälte även är en depressiv alkoholist. Läs till exempel klassiska storyn Demon in a Bottle som gick i Iron Man Vol. 1 #120-128.

Hur som helst, jag tror att de som inte läst serieoriginalen kommer tycka att filmen är bättre än de som har något att jämföra med. Har man läst serien är det lätt att få samma känsla som när ens favoritbok filmatiseras. Boken är alltid bättre. Därmed inte sagt att Iron Man 3 är dålig, men allt kan alltid vara bättre. Ska jag jämföra lite med några av Marvels senare filmer så var Iron Man 3 bättre än nya Spider-Man, men jag tyckte att The Avengers var mer underhållande.

* I serien är konkurrenten Ezekiel Stane, som alltså är son till Obadiah Stane, det vill säga skurken spelad av Jeff Bridges i första Iron Man-filmen. I Iron Man 3 är konkurrenten dock Aldrich Killian, som i Ellis Extremis-story var forskaren som skapade Extremis-serumet.

Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Film /Film /Recensioner

Jonas spoilar The Dark Knight Rises

måndag 30 juli, kl 15:46 av 5 kommentarer

bane_posterOBS! Om rubriken inte var tillräckligt tydlig, det här inlägget innehåller en massa spoilers för The Dark Knight Rises, och riktar sig därmed främst till de som redan sett filmen. Handling och så har ju Johan redan gått igenom i sin recension av filmen, så det hoppar vi över här. Det här blir nog egentligen inte så mycket recension, utan snarare en genomgång av de funderingar jag haft sedan jag såg filmen.

Som seriekaraktär har jag sedan jag var liten varit rätt neutralt inställd till Batman. Jag har aldrig haft något emot Batman, men har heller aldrig känt tillräckligt intresse för att köpa serier med honom. Rent generellt så har jag alltid tyckt att han fungerar bäst när han får agera själv snarare än tillsammans med andra superhjältar. Batman för mig är en bekymrad man som ska smyga runt i skuggorna i Gotham City. Att hänga i ett klubbhus på månen tillsammans med de färgglada kamraterna i Justice League känns för mig inte alls som något som Batman ska pyssla med (det ska här tilläggas att jag inte alls vet vad Justice League pysslar med nu för tiden, de kanske inte ens har kvar sin månbas).

Fortsätt läsa Jonas spoilar The Dark Knight Rises

Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Film /Recensioner

The Dark Knight Rises

tisdag 24 juli, kl 11:50 av 8 kommentarer

darkknightrisesIdag är det äntligen dags för Sverigepremiären av Christpher Nolans tredje och sista Batman-film, The Dark Knight Rises. Förväntningarna och peppen inför denna film har varit höga men fick sig en ordentlig törn i förra veckan på grund av vansinnesdådet i Denver, Colorado. Verkligen stor tragedi.

Jag såg The Dark Knight Rises igår och efter två timmar och 45 minuter kom jag ut ur biomörkret med ett stort leende på läpparna. Cristopher Nolan har gjort det igen och levererat ett mästerverk och en värdig avslutning på sin Batman-trilogi. Mina tidigare betänktsamheter angående hurvidare Bane skulle funka som filmens huvudskurk visade sig vara ogrundade. Tom Hardy gör ett fantastiskt jobb i rollen som Bane.

Handlingen i The Dark Knight Rises utspelar sig åtta år efter händelserna i The Dark Knight som ju slutade med att Batman tog på sig skulden för Harvey Dent/Two-Faces (Aaron Eckhart) död. Under åren som följer rensar polischef Gordon (Gary Oldman) och Gotham polisen upp i stan, vilket gör att Bruce Wayne bestämmer sig för att hänga undan manteln och masken för gott. Men när en brutal och hänsynslös legosoldator och terrorist endast känd som Bane dyker upp i Gotham inser Bruce Wayne att Gotham återigen behöver Batman.

tom-hardy-christian-bale-the-dark-knight-rises1-616x461Batman-konessören känner nog igen en del av premissen här från Frank Millers klassiska The Dark Knight Returns där en åldrad Batman åter tar på sig manteln och masken ännu en gång. Serieinfluenserna i The Dark Knight Rises är tydliga och det märks att Nolan, förutom The Dark Knight Returns, sneglat extra mycket på story arcsen Knightfall och No Man’s Land. Dessutom blev jag lite förvånad över hur pass trogen Nolan har varit Banes ursprungshistoria. Visst, vissa ändringar och nya element har lagts till karaktären men på det stora hela så så är det mycket som känns igen från serierna.

Nolans drag att dessutom kasta in Selina Kyle/Catwoman (Anne Hathaway) i filmen funkar förvånansvärt bra. Kemin mellan Christian Bale och Anne Hathaway i deras scener tillsammans (både med och utan kostym) är fantastisk och Hathaway tycker jag är spot-on i sin tolkning av Catwoman. Mycket bättre än Michelle Pfeiffer var.

The Dark Knight Rises är en riktigt mörk men samtidigt fantastisk avslutning på Nolans Batman-trilogi och det är härligt att se hur Nolan lyckats knyta samman säcken här. Slutet kanske inte kommer att falla i smaken, inte minst då Nolan lämnar det hyffsat öppet, men jag tycker att det funkar alldeles utmärkt.

Betyg: 5 av 5/5
Skriv en kommentar
Film /Film /Recensioner

The Avengers

fredag 4 maj, kl 13:55 av 1 kommentar

avengers-movie-poster”…och det kom en dag, en dag olika alla andra, då Jordens mäktigaste hjältar fann sig enade mot ett gemensamt hot. På den dagen föddes The Avengers – för att bekämpa de fiender som ingen ensam superhjälte kunde motstå.” Detta var länge ingressen som introducerade serien The Avengers, som nu alltså blivit storskalig film.

Först, en bekännelse: jag skriver den här recensionen i egenskap av en stor Avengers-fanboy. Avengers har alltid varit en av mina favoriter bland Marvelserierna så det är svårt att vara opartisk. Min inre nioåring är lycklig över att den här filmen överhuvudtaget finns; att den dessutom är så oerhört välgjord är bara en stor fet bonus. Filmens intrig, utan att avslöja för mycket, handlar om att det finns ett objekt kallat Tesseract, som den onde guden Loki vill använda för att erövra världen. Superagenten Nick Fury samlar därför en brokig skara superhjältar för att stoppa honom. Problemet är att dessa hjältar, dessa Avengers, har tämligen svårt att komma överens. Kan de enas innan det är för sent?

Fortsätt läsa The Avengers

Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Film /Film

Apornas planet: (r)Evolution

torsdag 8 september, kl 22:03 av 2 kommentarer

2011_apornas_planet_revolutionApornas planet är som jag skrev tidigare en favorit, hela konceptet är suveränt. Därför var peppen rejäl inför The Rise of the Planet of the Apes som begåvats med den något skumma svenska titeln Apornas planet: (r)Evolution. Jag har nog inte varit så peppad inför en film på bio sedan tredje Sagan om ringen-filmen. Min pepp var befogad för filmen är riktigt bra.

Filmen tar vid efter serieprequeln (i stort sett iaf). Will Rodman (James Franco) är en ung och snygg forskare som arbetar för att finna botemedlet mot Alzheimers. Hans personliga drivkraft är att hans far, som han fortfarande bor tillsammans med, drabbats av Alzheimers.  I sitt arbete på osympatiska läkemedelsföretaget GenSys använder han sig av försök på apor. Aporna som utsätts för medlet ALZ112 uppvisar en kraftigt ökad intelligens och Will tror sig ha funnit botemedlet mot Alzheimers. Under den viktiga presentationen av undermedlet löper dock försöksapan Bright Eyes amok och hela projektet läggs på is. Det visar sig att Bright Eyes löpte amok eftersom hon ville skydda sin bebis som Will efter viss tvekan tar hand om. Will fortsätter dock att experimentera och injicerar sin sjuke far med ALZ112 och fadern tillfrisknar därefter på ett närmat mirakulöst sätt. Lille Ceasar blir allt större och uppvisar en intelligens som vida överstiger en människa i samma ålder. Sedan Ceasar skadat sig så besöker Will den vackra veterinären Caroline Aranha (Frieda Pinto) på zoo och hon fattar genast tyckte för den unge och snygge forskaren, att han ägnar sig åt djurförsök verkar inte bekomma henne men kärleken är ju blind och dessutom är hon fascinerad av Ceasar. Allt är dock inte solsken, faderns alzheimer återkommer med full kraft och Cesar attackerar en granne som skällt ut Wills far sedan han kvaddat hans Mustang. Ceasar placeras därför på ett aphärbärge där han ska få det bra. Tyvärr så skiter de som driver det i aporna och en av skötarna är dessutom en riktig aphatare (den här gången kommer du inte undan Draco!). Ceasar iakttar innan han tar över men han blir frustrerad när han inser hur korkade aporna är så han tar sig till Wills hus och stjäl lite ALZ112 och utsätter de andra aporna för det. Å så börjar revolutionen.  Som om nu inte det vore nog har Will fått förnyat förtroende att fortsätta utveckla ALZ112 som blir ALZ113, det verkar dock ha allvarliga biverkningar på människor men Wills girige chef väljer ändå att fortsätta. Sedan blir det full fart med apor på uppgång.

Fortsätt läsa Apornas planet: (r)Evolution

Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Film /Recensioner

Captain America: The First Avenger

tisdag 16 augusti, kl 19:00 av 10 kommentarer

captain-america-the-first-avenger-marvel-movie-poster_158452380Det vore lätt att hemfalla åt någon sorts cineastisk evolutionsteori när man efter en genomgång som innehållit sin beskärda del stolpskott når fram till en film som så väl lyckas med vad den föresatt sig. En tro att nu när Marvel producerar sina egna filmer får vi seriefans alltid vårt lystmäte på vita duken. Men årets andra produktioner ger vid handen att egen studio och hårt bevakad kontinuitet eller ej så får man inte alltid till det. Både Thor och X-Men First Class hade sina stunder och roliga detaljer men var enligt mig inte lyckade rakt igenom. I Joe Johnstons Captain America: The First Avenger klaffar dock allt och resultatet är ett matinéäventyr av en kaliber vi väntat på alldeles för länge. Fortsätt läsa Captain America: The First Avenger

Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38