Man har som bekant lagt ned extremt mycket energi på att marknadsföra filmen om hur piloten Hal Jordan (Ryan Reynolds) blir utsedd till jordens representant i den intergalaktiska fredsbevarande styrkan Green Lantern Corps. Ingen har väl undgått DCs storsatsning Blackest Night/Brightest Day, förra årets stora crossover med Green Lantern i huvudrollen som bitvis var riktigt kul läsning och förstås skulle bana väg för figurens debut på vita duken. Här på Shazam har vi dragit åtskilliga strån till stacken med skriverier, länkar och allmän pepp inför filmen. Efter att ha sett resultatet i tisdags så måste jag tyvärr meddela att hypen visade sig vara mycket väsen för ingenting. OBS! VISS SPOILERVARNING EFTER HOPPET Fortsätt läsa Green Lantern
Jacques Tardis serier om Adèle Blanc-Sec är givetvis vältecknade och rätt underhållande även om intrigen och det omfattande persongalleriet gör serien galet rörig, det är svårt att hänga med. Simon säger skrev en bra sammanfattning om serien för ett tag sedan. På svenska finns de sex första delarna liksom Ishavets demon och Den ödesdigra resan som är kopplade till serierna om Adéle. Fantagraphics har gett ut The Arctic Marauder och påbörjat utgivningen av Adèle-albumen, i Frankrike har tio album getts ut.
Filmen då? Vi på Shazam har känt peppet ända sedan den första trailern släpptes. Filmen gick upp på bio i Frankrike förra våren men hit kom den inte utan gick direkt till DVD i våras och nu har jag äntligen sett den. Luc Besson som gjort fantastiska Leon och Det femte elementet står för regin och bara det lovade gott.
Yours truly hade förmånen att få gå på pressvisningen av X-Men: First Class a.k.a. mutantfilm nummer 5 (efter X-Men 1-3 och X-Men Origins: Wolverine), och då jag postat rätt friskt kring förhandstittarna så kör jag väl helt sonika någon sorts recension av hela filmen också. Vi börjar dock med lite bakgrund kring filmen ur vårt perspektiv.
I september 2009 så postade Ferdinand ett inlägg där Fox gått ut med nyheten att de hade inte mindre än fem nya X-rullar på gång. En av de fem rullarna som nämndes då var X-Men: First Class, men intresset härifrån var verkligen noll. Efter det så hände det inte särskilt mycket på rätt lång tid, tills jag i januari i år hittade en bild som visade upp flera av filmens karaktärer. Bilden i sig var rätt katastrofal, och mitt redan då rätt svala intresse för filmen sjönk ytterligare. Det var inte förrän i februari när den första officiella trailern släpptes som jag på allvar började känna mig peppad. Efter det så blev jag konstant bara mer och mer sugen för varje nytt klipp jag fick se.
Upp till bevis nu alltså. För den som sovit under en sten det senaste kvartalet så kretsar filmen primärt kring Charles Xavier (Professor X) och Erik Lehnsherr (Magneto) och mutantsläktets första publika steg ut ibland människosläktet på 60-talet. 60-talskänslan tycker jag för det mesta sitter som en smäck, och utöver det rent visuella med trovärdig miljö, kläder och frisyrer så har de även lyckats få till ett tidsenligt soundtrack som ändå passar in riktigt bra i en superhjältefilm. Bra setting med andra ord, och jag gillar även hur manusförfattarna knutit an det nya mutantproblemet till kalla kriget och det då rådande politiska klimatet. En rätt naturlig koppling från atombomber till atomens barn kan man kanske säga.
För en snyggare affisch sök på "Thor poster by Olly Moss"!
Vid det här laget antar jag att ganska många av Shazams läsare tagit sig iväg till biograferna och sett Kenneth Branaghs tolkning av Marvels blonde åskgud. Kritiken har inte varit nådig, ettorna har haglat och det är bara Svenska Dagbladets skräpfilmskonnässör Jan Lumholdt som stuckit ut hakan och gett filmen en, i mitt tycke ganska oreflekterad, fyra. Läs vidare och ta reda på om undertecknad ger tummen ner eller i filmen ser en signal att det är dags att ”throw out Christ and bring back Thor!”
SPOILERS AHOY!
Det har jag givetvis tyckt länge, men Kenneth Branaghs förfelat svulstiga rulle gör varken Marvelserierna eller asatron några tjänster. Varningsklockorna klämtar så jag känner mig som Quasimodo under en särskilt hetsig dag i kyrktornet när Anthony Hopkins Oden i filmens inledning återger hur kriget mot frostjättarna utkämpades och vanns i fordoms dagar. Det känns som att kolla på kasserat material från Lord of the Rings, vars datoranimerade sekvenser vid det här laget har närmare tio år på nacken. Känslan håller i sig när kameran sveper in över ett metallglänsande Asgård. Visst såg stället ut som ett knasigt rymdskepp även när kung Kirby tecknade, men det här är inte en värdig tolkning.
Som tidigare aviserats kommer den här dokumentären att visas i Klarabiografen, Sergels torg, Stockholm torsdagen 24 mars med start 18:30 som en del av Serietekets filmvisningars vårsäsong. Filmen följs av ett bordssamtal med delar av Shazamredaktionen och gänget från podcasten Hög av serier. För att entusiasmera så många som möjligt att dyka upp på evenemanget kommer här nedan en recension av filmen som släpptes på dvd nyligen. Så fort den globetrottande regissören Patrick Meaney har tid att svara på mina frågor kommer även en intervju att dyka upp här på Shazam.se.
Kommentar: Jag började skriva på det här inlägget den 29 oktober, det vill säga samma dag som Scott Pilgrim vs. The World hade biopremiär här hemma i Sverige. Dock hann jag bara halvvägs innan jag avbröt mig själv med börja på nytt jobb, och det är inte förrän nu jag känt att jag kunnat fokusera ordentligt på Shazam igen. Hur som helst, här kommer den till slut, min sjukt försenade recension av Scott Pilgrim vs. The World.
Jag hade förmånen att få gå på en förhandsvisning av Scott Pilgrim vs. The World igår (tack UIP), så jag passar på att komma med en recension lagom så här till filmens officiella premiärdag. Först och främst: Jag har inte läst något av Bryan Lee O’Malleys serie som alltså ligger till grund för filmatiseringen som regisserats av Edgar Wright. Det jag vetat om Scott Pilgrim är att de sex serievolymerna är väldigt populära, och att filmen hypats rätt hårt av seriens hängivna fans. Utöver det har jag egentligen bara sett en trailer för några månader sedan, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag satte mig i biosalongen igår kväll (där jag för övrigt hamnade precis bakom SVT:s Fredrik Sahlin och två rader bakom FC Z-Tore.)
Vi kör väl filmens handling i korthet: Scott Pilgrim, riktigt bra porträtterad av Michael Cera, är en 22-årig arbetslös slacker som fördriver tiden med att spela bas i bandet Sex Bob-omb och vara känslomässigt oengagerad i kortvariga relationer. Dock så förändras hans liv när han mitt i dejtandet av den 17-åriga Knives Chau träffar den till Toronto nyinflyttade och mystiska tjejen Ramona Flowers. Hon verkar vara något utöver det vanliga, och utan att egentligen avsluta förhållandet med Knives börjar Scott även att (försöka) dejta den äldre Ramona. Det visar sig dock att Ramona har sju stycken onda exkillar som Scott måste besegra i strid för att kunna dejta Ramona, och sen rullar allt på i full fart.
Jag ska erkänna att jag blev såld direkt när filmen drog igång. När det klassiska Universal-introt drar igång i 16-bits-tappning à la Super Nintendo så kände jag direkt att det här nog var en film som vände sig till mig. Introt är så briljant att jag måste ha med det här. Briljant säger jag!
(Exakt här så började jag på nytt jobb, vilket innebar att den här posten avbröts och blev liggandes tills idag)
Överlag så gillade jag verkligen resten av filmen också, och främst då de lugnare dialogscenerna som är både charmiga, kul, smarta och ger filmen dess rätt unika ton av relationsallvar mixat med skräpkulturella referenser och rent knas. Visst, de skruvade actionsekvenserna är sjukt ösiga och oftast festliga, och är såklart en stor del av filmens handling, men det blir faktiskt lite tjatigt efter kanske tre av de sju slagsmålsscenerna mot Ramonas exkillar. Det är utan tvekan välgjort och mestadels kul, men i längden blir det lite repetitivt. Som sagt, filmen briljerar när Scott umgås med sin roomie (riktigt bra portätterad av Kieran Culkin), bandkamraterna och Knives och Ramona, och jag är imponerad av hur väl Edgar Wright balanserar allt knas med de mer allvarliga och faktiskt rätt fina relationsscenerna.
Så, i korthet så överträffade Scott Pilgrim vs. The World mina (relativt obefintliga) förväntningar, och det är definitivt en film som jag skulle rekommendera de flesta att se. Den funkar nog allra bäst för de som uppskattar alla mer eller mindre tydliga TV-spelsreferenser som löper genom filmen, men den funkar definitivt även för de som inte spelade sig igenom 80- och 90-talet. Gå och se filmen med andra ord.
Vad: Peter Bergting presenterar ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994)
Var: Klarabiografen i Kulturhuset vid Sergels torg, Stockholm.
När: Torsdag 2 september kl 18:30 – 21:00
På torsdag hoppas jag att alla Shazamläsare i Stockholm söker sig till Klarabiografen i Kulturhuset. Serietekets filmvisningar inleder nämligen då höstens program med fint besök och fin film. Peter Bergting har valt ut en av sina favoriter, ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994). Han kommer vara på plats för att presentera filmen och när sluttexterna rullat klart blir det en pratstund med mannen bakom serier som ”The Portent”, ”Gängkrig 145” och mycket annat. Allt är i vanlig ordning gratis. Biljetter får ni i dörren till Klarabiografen. Hoppas vi ses där!
Mycket annat kul är på gång de kommande månaderna. Läs resten av programet här!
Så har då årets kanske mest efterlängtade superhjältefilm, Iron Man 2, haft Sverige-premiär. Frågan vi alla ställer sig om Jon Favreaus andra film Tony Stark verkligen lever upp till förväntningarna… Till ganska stor del så gör den det, men det står ändå ganska klart att Iron Man 2 inte lever upp till sin föregångares standard, kanske mest gäller det själva storyn som inte är lika tight och bra som i ettan, dessutom lider filmen av ett par, i mitt tycke, felcastingar.
Mycket händer Tony Stark i Iron Man 2. Den amerikanska regeringen försöker pressa honom att överlämna Iron Man-teknologin till militären. Då man inte lyckas allierar man sig med Starks rival Justin Hammer (Sam Rockwell) för att försöka duplicera teknologin, vilket skapa slitningar mellan Tony och hans gamla kamrat Jim Rhodes (Don Cheadle). Samtidigt gör den mystiske Ivan Vanko (Mickey Rourke) entré som skurken Whiplash för att utkräva hämnd på familjen Stark, vilket snart leder till en allians mellan Vanko och Hammer med målet att förgöra Iron Man. Jo, nämnde jag att Tony Stark är döende också…
Först vill jag be om ursäkt om du slösat bort två minuter av ditt liv på att se trailern. Å andra sidan sparar du ca 45 minuter eftersom du garanterat inte kommer att vilja se skiten när den sänds. Förhoppningvis sker detta inte i Sverige. Trailern har varit tillgänglig i över en vecka men jag såg inte den förrän jag blev tipsad om dess existens (jag kunde besparats lidandet) och genomled eländet. Det finns många anledningar till att jag blev arg, ja det blev jag faktiskt. Oavsett att han är en träbock så gillar jag Fantomen. Han har inga superkrafter och en historia ingen annan seriehjälte kan matcha. Karaktären förtjänar bättre.
The Phantom med Billy Zane från 1996 framstår som oerhört trogen orginalet jämfört detta elände. Fantomen ska överta traditionen genom att vakta vid faderns dödsbädd, den enda organisation Fantomen har något band till är Djungelpatrullen osv. Dessutom verkar skådisen som ska gestalta Fantomen extremt irriterande. Å att rata den fina lila dräkten! Å välja någon ful Batman/moppeslyngel outfit! Det får mig att undra vem som operarade bort skaparnas hjärnor. De förtjänar att få det onda märket på hakan. Det här var nog det sämsta jag sett sedan filmen Spacehunter. Skäms!
Äntligen har jag fått se den förlängda versionen av Zack Snyders Watchmen. Med sina extra 24 minuter gör det en redan rätt maffig film ännu maffigare. Eftersom det var några månader sedan jag såg filmen på bio och jag inte till hundra procent kommer ihåg alla filmens scener är det lite svårt att redogöra exakt för allt som är nytt i Director’s Cut. Extramaterialet består till stor del av en mängd förlängda scener, vissa mer och vissa mindre, samt ett antal längre helt nya scener. Allt som allt ger det en betydligt djupare bild av både karaktärer och av själva berättelsen. Mycket av extramaterial är dessutom små detaljer som läsare av serien kommer att uppskatta. Personligen tyckte jag att det fanns några scener i bioversionen som verkligen saknades. Några av dem finns glädjande med i Director’s Cut.
Något som är rätt vanligt med Director’s Cuts är att det nya materialet ofta känns lite inklippt i efterhand och att det inte riktigt följer filmens rytm. Så är inte fallet med Watchmen. Många av de förlängda scenerna känns helt naturliga och det märks att Snyder varit tvungen att klippa i dem bara för att få ner filmens längd i bioversionen — inte för att det inte passat in i den slutgiltiga klippningen. Filmen känns därför verkligen som regissörens ursprungliga vision av filmen och inte bara ett sätt att casha in på fans som vill betala för att får se en längre film.
En av de scener jag saknat mest är den är den gamle Nite Owl, Hollis Mason, misshandlas till döds av gänget Knot Tops, och den efterkommande barscenen på Happy Harry’s där Rorschach och den nye Nite Owl letar ledtrådar och där Nite Owl när han får reda på Hollis Masons död, får ett sammanbrott och misshandlar en helt oskyldig Knot Top som hämnd. En annan viktig scen är samtalet mellan The Comedian och Silk Spectre där det antyds att Edward Blake är Laurie Juspeczyk far. En otroligt stark scen i serien som faktiskt funkar ännu bättre i filmen. Sammantaget gör dessa två scener och alla mindre förlängda scener Watchmen Director’s Cut till en betydligt bättre film än bioversionen. Det är ett givet köp om du tyckte om filmen, och definitivt om du läst och tyckt om serien.
Materialet på bonusskivan är däremot inte mycket att bli upphetsad över. Dels en ”dokumentär”, «The Phenomenon: The Comic That Changed Comics», om serien och dess betydelse för genren. Den känns otroligt urvattnad och lider av problemet att Alan Moore, som vägrar att ha något med filmen att göra, inte medverkar. De 11 Video Journals som finns på skivan har tidigare visats på nätet och tillför inte heller de något nytt. Utgåvan i sin helhet känns, utöver det fina 3D-omslaget, rätt budget. Inget kommentarsspår till filmen, ingen DTS-version av ljudspåret och inte särskilt påkostade interaktiva menyer ger ett lite billigt intryck. Men jag antar att vi kommer att få allt det där i den kommande Ultimate Collector’s Edition.
Observera att detta är en recension av den amerikanska utgåvan av Watchmen Director’s Cut. En svensk utgåva av Director’s Cut finns i dagsläget inte att köpa.
Man har som bekant lagt ned extremt mycket energi på att marknadsföra filmen om hur piloten Hal Jordan (Ryan Reynolds) blir utsedd till jordens representant i den intergalaktiska fredsbevarande styrkan Green Lantern Corps. Ingen har väl undgått DCs storsatsning Blackest Night/Brightest Day, förra årets stora crossover med Green Lantern i huvudrollen som bitvis var riktigt kul läsning och förstås skulle bana väg för figurens debut på vita duken. Här på Shazam har vi dragit åtskilliga strån till stacken med skriverier, länkar och allmän pepp inför filmen. Efter att ha sett resultatet i tisdags så måste jag tyvärr meddela att hypen visade sig vara mycket väsen för ingenting.
Som tidigare aviserats kommer den här dokumentären att visas i Klarabiografen, Sergels torg, Stockholm torsdagen 24 mars med start 18:30 som en del av 
