Yours truly hade förmånen att få gå på pressvisningen av X-Men: First Class a.k.a. mutantfilm nummer 5 (efter X-Men 1-3 och X-Men Origins: Wolverine), och då jag postat rätt friskt kring förhandstittarna så kör jag väl helt sonika någon sorts recension av hela filmen också. Vi börjar dock med lite bakgrund kring filmen ur vårt perspektiv.

I september 2009 så postade Ferdinand ett inlägg där Fox gått ut med nyheten att de hade inte mindre än fem nya X-rullar på gång. En av de fem rullarna som nämndes då var X-Men: First Class, men intresset härifrån var verkligen noll. Efter det så hände det inte särskilt mycket på rätt lång tid, tills jag i januari i år hittade en bild som visade upp flera av filmens karaktärer. Bilden i sig var rätt katastrofal, och mitt redan då rätt svala intresse för filmen sjönk ytterligare. Det var inte förrän i februari när den första officiella trailern släpptes som jag på allvar började känna mig peppad. Efter det så blev jag konstant bara mer och mer sugen för varje nytt klipp jag fick se.

Upp till bevis nu alltså. För den som sovit under en sten det senaste kvartalet så kretsar filmen primärt kring Charles Xavier (Professor X) och Erik Lehnsherr (Magneto) och mutantsläktets första publika steg ut ibland människosläktet på 60-talet. 60-talskänslan tycker jag för det mesta sitter som en smäck, och utöver det rent visuella med trovärdig miljö, kläder och frisyrer så har de även lyckats få till ett tidsenligt soundtrack som ändå passar in riktigt bra i en superhjältefilm. Bra setting med andra ord, och jag gillar även hur manusförfattarna knutit an det nya mutantproblemet till kalla kriget och det då rådande politiska klimatet. En rätt naturlig koppling från atombomber till atomens barn kan man kanske säga.

Fortsätt läsa X-Men: First Class