Inlägg taggade ‘3’

iPad /Recensioner

Supernovas – X-Men #188-193

lördag 23 juni, kl 18:42 av 7 kommentarer

xmen_supernovas_3Det har varit alldeles för lite mutanter på Shazam den senaste tiden, så vi drar upp kvoten med en X-Men-recension. Själv följer jag bara Ultimate X-Men i lösnummersform, så i skrivande stund så har jag ingen egentlig koll på vad vanliga X-Men och övriga x-team pysslar med nu för tiden (utöver att de är mitt uppe i någon konflikt med Avengers). Med det i åtanke så har jag den här gången valt att bubbla lite om en samling som har några år på nacken.

Arc:en Supernovas från 2006 är skriven av Mike Carey och samlar #188-193 av X-Men. Tidsmässigt så utspelar sig Supernovas strax efter House of M (recension här) och innan Messiah Complex (recension här). Vi kör en kort summering för de som inte alls hängde med under den perioden (spoilers för de som ännu inte läst House of M:

Scarlett Witch a.k.a. Wanda Maximoff a.k.a. Magnetos dotter avslutar House of M med att yttra orden “No more mutants”, vilket på ett ögonblick reducerar jordens mutantpopulation från miljontals till 198 st och etavlerar den 2 november som M-Day. Mutantgenen är som bortblåst, och mutanterna som ras är plötsligt utrotningshotad. Merparten av X-Men har förmånen att få behålla sina krafter, men de befinner sig i en extremt jobbig sits med flera olika parter som vill profitera på mutanternas smått prekära situation.

xmen_supernovas_2Hur som helst, nog med bakgrund och tillbaka till Supernovas. Handlingen inleds med att en blåslagen och uppenbart skakad Sabretooth är på flykt från några för oss okända antagonister. I och med att mutanterna vid det här laget är så pass få och splittrade så söker Sabretooth asyl hos X-Men, och efter ett misstänksamt mottagande (snarare ett tillfångatagande) så får X-Men reda på att Sabretooth på själva M-Day blivit vittne till hur en grupp superevolverade människor plötsligt dyker upp och introducerar sig själva som efterträdare till både homo sapiens och homo superior (dvs mutanterna, för er som inte riktigt hänger med i x-lingot). Den nya gruppen, som kallar sig själva för Children of The Vault, likviderar iskallt alla som kan ha bevittnat deras intåg, och den enda som klarat sig undan dem under en längre period är Sabretooth. X-Men hinner inte göra särskilt mycket med den här informationen innan Vault-barnen attackerar dem på hemmaplan, och sen är det fullt fräs på liv och död.

Utöver konflikten med Children of The Vault så introducerar Carey här även en helt ny laguppställning för X-Men. Efter M-Day så känner sig X-Men med Cyclops i spetsen än mer pressade än vanligt, och för att kunna agera snabbt och proaktivt på nya potentiella hot så ger Cyclops Rogue mer eller mindre fria tyglar att sätta ihop sin egen specialstyrka. Teamet som Rouge handplockar består av en rätt brokig samling mutanter, där veteraner som Iceman, Cable och Cannonball mixas med de mer otippade nykomlingarna Mystique, Omega Sentinel, Lady Mastermind och Sabretooth. Gott och blandat kan man säga, och inte helt överraskande upplagt för flertalet interna konflikter. Personligen så tycker jag det är ett lyckat drag att låta den klassiska lineup:en vila lite till förmån för det här nya gänget. Det är skönt med lite friska vindar och att inte riktigt veta var man har alla.

xmen_supernovasCarey plockar även upp en tråd från Mark Millars Wolverine-arc Enemy of The State, där Wolverine och ett knippe andra superhjältar (och skurkar) blir hjärntvättade av The Hand. Bland de hjärntvättade finner vi bland andra forna Alpha Flight-medlemmen Northstar, och de är honom som Carey plockar in i Supernovas. Jag kan tycka att det känns rätt onödigt. Dels så tillför delen med Northstar inte jättemycket till handligen, och för eventuella nytillkomna läsare så måste det vara smått omöjligt att förstå vem Northstar är och varför han är hjärntvättad och mordisk. Dock, för de som gillar att nörda ned sig i Marvel-kontinuitet (vilket jag då och då gör) så är det ändå rätt nice att Carey väver samman Supernovas med Enemy of The State, och att man får veta vad som egentligen hände med Northstar.

Ritandet i Supernovas står Chris Bachalo för. Bachalo har en rätt egen stil som jag gillar. Det är inte helt korrekt att kalla hans stil för cartoony eller mangainspirerad, men han rör sig i något slags gränsland mellan flera olika stilar, och lyckas med det. Bachalo verkar dock inte ha hunnit med alla nummer själv, så Clay Henry hoppar in och tecknar ett nummer i mitten. Henry har en mer klassisk Marvel-stil, men bytet av illustratör stör mig inte lika mycket här som det brukar kunna göra.

För att summera så är Supernovas en actionpackad story med ett nytt och intressant persongalleri, och storyn är så pass befriad från komplex x-kontinuitet att den bör passa de flesta. Arc:en har kanske inte lämnat några större spår efter sig, men gillar du X-Men så lär du gilla Supernovas.

Manus: Mike Carey
Illustration: Chris Bachalo, Clayton Henry
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Dial H #1

tisdag 19 juni, kl 17:05 av 0 kommentarer

DialH1Nördar från alla läger, take note: kungen av New Weird, den flerfaldigt prisbelönte fantastikförfattaren China Miéville (med böcker som Perdido Street Station, The Scar, Kraken och inte minst The City and The City på CV:t) skriver en serie för DC, och det är inte vilken serie som helst: en omisskännligt Miévillesk version av DC:s helcorny gamla Dial H for H.E.R.O. (i Miévilles tappning förkortad till Dial H kort och gott). Jag är lite sen på bollen med den här recensionen eftersom #2 redan finns ute, men här kommer den i alla fall.

I Mievilles tappning är det losern Nelson som får superkrafter när han slår numret H E R O i en mysko telefonkiosk. Det är dock lite missvisande att säga att han ”får superkrafter” – snarare förvandlas Nelson till en helt ny superhjälte varje gång han ringer numret. I första numret visar Mieville prov på sin säregna fantasi när Nelson först förvandlas till viktorianske Jack Skellington-lookaliken Boy Chimney, och sedan till den super-deppige Captain Lachrymose. Precis som man läser en del av Mievilles böcker bara för att se vilka konstiga monster och fantasyraser han kommer hitta på härnäst kan man mycket väl börja följa Dial H bara för att se vilka aparta superfigurer – med tillhörande krafter – den allt annat än traditionelle Mieville ska stjälpa ur sig. Mateus Santolouco gör ett fint jobb med att realisera Mievilles vanvettsfantasier med precis rätt mått av respektlöshet för sådana saker som anatomi och fysikens lagar (fråga inte hur Boy Chimney klarar av att balansera den där hatten på sitt dödskallehuvud…) – däremot är han inte riktigt lika distinkt (men absolut inte dålig) när det gäller att skildra Nelson och hans närmast utstuderat normala lowlife-miljö.

Det är också i det ”vanliga” som Mieville brister något. Hans böcker har så långt utspelat sig antingen i någon fantasivärld eller i England, och det märks tydligt att denna ärke-Londonbo inte alls har samma öra för dialog på amerikansk engelska – för Mieville är kanske en halvslummig storstadsmiljö i valfri amerikansk storstad lika mycket fantasy som parallellstäderna i The City & The City? Nelson och hans polare låter ibland som om Mieville lärt sig USA-tugg enbart genom att sträckkolla på lite väl valda HBO-serier. Sämre förebilder kunde man ju ha men klyschigt på sitt sätt är det ändå. Men detta är på det stora hela ett mindre klagomål; Mieville lyckas trots allt fint med skildringen av huvudpersonen Nelson och jag tänker definitivt sätta upp Dial H på min pull list för åtminstone ett par nummer framåt. Jag vill veta hur det går för denne stackars arbetslöse storrökare (när rökte en huvudperson i en DC-serie sist så här mycket? Förutom John Constantine?), och jag vill såklart se vilka knasiga superhjältar som kommer poppa ut ur den där telefonkiosken (bara det är ju en schysst metaseriereferens som heter duga) i framtiden. Make Mine Mieville!

PS Bonus också för stilrena omslag av mästaren Brian Bolland. DS

Manus: China Miéville
Illustration: Mateus Santolouco
Färgläggning: Tanya Horie, Richard Horie
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supergirl #2-4

lördag 26 maj, kl 23:01 av 3 kommentarer

Minns någon att jag helt otippat recenserade första numret av Supergirl när DCnU drog igång? Antagligen inte, men här kommer i alla fall uppföljaren, en recension av #2-4 a.k.a. den första Supergirl-arc:en.

supergirl_4Jag gav det första numret av Supergirl en tvåa i betyg med motiveringen att det kändes berättarmässigt ljummet och att den lätt glömdes bort till förmån för andra serier. Till viss del så är det fortfarande så, men istället för ljummet så skulle jag säga att berättandet snarare är väldigt lättillgängligt. Michael Green och Mike Johnson presenterar en story utan några komplexa krusiduller där vi helt enkelt får följa Supergirl under hennes första dagar som nykomling på jorden. Det är rätt nice faktiskt, att läsa en serie som verkar vara helt utan några större pretentioner. Att läsa Supergirl är lite som att kolla på en ok TV-serie. Den är kanske inte lika engagerande som en riktigt vass film, men är ändå tillräckligt välgjord och lättillgänglig för att man ska komma tillbaka till den.

Som karaktär sett så tycker jag att rent spontant att Supergirl, eller Kara Zor-El som hon egentligen heter, känns intressantare än kusinen Superman. Genom de här numren hinner vi inte lära känna henne i någon egentlig detalj, men hon känns som en viljestark person som inte är beredd att ta särskilt mycket skit innan hon tänder till. Att hon inte heller har något hjältepatos som driver henne tycker jag också är en styrka.

supergirl_3Storymässigt så är allt som sagt rätt straight forward: Supergirl försöker förstå var hon hamnat, varför hon plötsligt verkar ha fått superkrafter, hur spädbarnet till kusin plötsligt är en fullvuxen beskyddare av en annan planet och varför en ung miljardär med högkvarter i omloppsbana verkar vara väldigt mån om att få tag i henne. Allt detta mixat med att Supergirl ännu inte alls är intresserad av att leka superhjälte och bara vill komma tillbaka till Krypton igen gör storyn både snabbfotad och underhållande. Som sagt, det kanske inte är något som grabbar tag i en och vägrar släppa taget, men det finns inte heller så mycket att klaga på. Mahmud Asrars illustrationer fortsätter här att vara något av en höjdpunkt, och färgläggaren Dave McCaig ger allt ett extra lyft med sköna färger och mjuka skuggbingar. Supergirl är helt enkelt en visuellt välproducerad serie.

Sammanfattningsvis, är Supergirl en av årets höjdpunkter? Nej, så medryckande är det inte, men är man bara sugen på en helt ok och vältecknad superserie att slå ihjäl lite tid med så funkar Supergirl riktigt bra.

Manus: Michael Green, Mike Johnson
Illustration: Mahmud Asrar
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Saucer Country #1

fredag 27 april, kl 11:46 av 0 kommentarer

SaucerCountry1Bland de senaste nysläppen från Vertigo fastnade jag för Paul Cornell och Ryan Kellys Saucer Country (de andra nya titlarna är The New Deadwardians, Dominque Laveau: Voodoo Child och Fairest). Kombinationen av politiskt drama och UFO-mytologi kändes oemotståndlig (Har vi inte alla drömt om en kombination av West Wing och X-Files? Har vi inte? Va? Va?) och lägg därtill att mycket av serien utspelar sig i New Mexico så blir det för mig dessutom ett extra pålägg av ”Min by är på TV” på den mackan (familjen har tillbringat mycket tid i New Mexico eftersom min svärmor bor där). Paul Cornell är dessutom en stabil och erfaren författare med mängder av jobb för Marvel, DC och diverse TV-produktioner på meritlistan.

Konceptet är att Arcadia Alvarado, New Mexicos guvernör, precis ska tillkännage att hon ska försöka bli demokratisk presidentkandidat – men så snubblar hon (är det rätt ord? vill inte avslöja för mycket) på en UFO-hemlighet som gör hennes presidentvalskampanj både svårare och minst sagt angelägen. Cliffhangern på sista sidan av #1 sammanfattar bra vad serien kommer handla om och är dessutom bland de bättre cliffhangers jag sett på sistone, helt utan någon action. Man får lust att läsa mer och det är ju meningen.

Fortsätt läsa Saucer Country #1

Manus: Paul Cornell
Illustration: Ryan Kelly
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Namor Visionaries by John Byrne

måndag 23 april, kl 21:54 av 3 kommentarer

namorvis

Så var det dags för första recensionen som ny skribent och eftersom jag har mycket att välja på börjar jag med en för mig efterlängtad utgåva.

Efter många gyllene år som writer/artist hos Marvel försvann John Byrne till DC för en minnesvärd sejour med vår man av stål. I slutet av 1980-talet började han skriva och rita igen för Marvel med titlar som Sensational She-Hulk, West Coast Avengers och Iron Man. Mycket av det senare har getts ut i trade-format men förra året verkade det som om Marvel fick Byrne-hicka när man gav ut flera nya samlingsvolymer med Thing och Sensational She-Hulk samt första nio numren av en ny tidning av vår kanadensiske serieskapare från 1990 i pocket; Namor The Sub-Mariner.

Namor är en av Marvels och även världens äldsta superhjältar som såg dagens ljus i Timely Comics (föregångaren till Marvel) Marvel Comics #1 redan 1939 i det man kallar Golden Age-eran. Tillsammans med androiden Human Torch, Captain America och Bucky gjorde han sitt bästa för att göra livet surt för storgermanen Hitler och hans galna hunner innan han föll i glömska när alla tröttnande på superhjältar och bara ville läsa om utomjordingar, vilda västern och knasiga skräckhistorier. När Stan Lee och Jack Kirby gav genren en kraftig ansiktlyftning i och med lanseringen av Fantastic Four 1961 var Namor den förste som kom tillbaka till det man numera kallar Silver Age-eran efter att FF:s Johnny Storm hittat honom i New Yorks hamn i minst sagt dåligt skick. Fortsätt läsa Namor Visionaries by John Byrne

Manus: John Byrne
Illustration: John Byrne
Tusch: John Byrne, Bob Wiacek
Färgläggning: Glynis Oliver, Brad Vancata
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Thief of Thieves #1-2

lördag 14 april, kl 21:06 av 2 kommentarer

ToT1Ofta när jag inte varit i seriebutiken på länge kompenserar jag genom att impulsköpa en massa extra serier när jag väl kommer dit. Nu senast hade jag inte varit inne i butiken på sex veckor vilket med mina mått mätt är en evighet; jag hade nästan heroinistmässiga abstinensskakningar när jag klev in genom dörren (när jag kom ut hade jag spenderat £144 och kände mig mycket bättre). Ett av impulsköpen den här gången blev Robert Kirkmans, Nick Spencers och Shawn Martinbroughs nya Thief of Thieves från Image. Jag köpte den på namnen ”Kirkman” och ”Martinbrough” (Robert Kirkman behöver kanske ingen närmare presentation; Martinbroughs kantigt naturalistiska stil har jag gillat sen hans inhopp på The Losers och DMZ) – ”Spencer” måste jag medge att jag hade sämre koll på (vet att många gillar hans Morning Glories men den serien gjorde det inte riktigt för mig, som ni kan läsa här).

Thief of Thieves kändes också som ett givet köp eftersom jag är svag för s k heist movies: konceptet med serien är att mästertjuven Conrad Paulson a k a Redmond (som naturligtvis kan stjäla vad som helst, när som helst) bestämmer sig för att dra sig tillbaka för att ordna upp ett än så länge tämligen ospecificerat problem från sin svunna bakgrund. Cue fräsiga stöldscener, snärtig dialog och coola medhjälpare, berättat med hopp fram och tillbaka i tiden som ger oss glimtar från Redmonds tidigare liv parallellt med planeringen inför den kommande mästerstöten (om nu Redmond verkligen tänker genomföra den, han ska ju bevars dra sig tillbaka – men vi vet väl hur det blir med det, eller hur?).

Fortsätt läsa Thief of Thieves #1-2

Manus: Robert Kirkman, Nick Spencer
Illustration: Shawn Martinbrough
Färgläggning: Felix Serrano
Förlag: Image
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Avslut: Black Panther #529

torsdag 16 februari, kl 17:09 av 2 kommentarer

BlackPanther529Igår skrev jag om slutet på Punisher MAX och idag vill jag säga några ord om slutet på David Liss kritikerrosade avslutning på Black Panther – en smart omstöpning av hjälten från Wakanda i pulpform.

Efter upplösningen av Daredevil-arcen Shadowlands (något av ett lågvattenmärke under de senaste årens Daredevil-utgivning om ni frågar mig) tog Marvel det något oväntade greppet att låta Black Panther ta över Daredevils numrering, och tidningen bytte namn till Black Panther – The Man Without Fear. Dessutom gav man manuspennan till en i seriesammanhang relativt oprövad David Liss (som dock hade ett antal historiska romaner på meritlistan). Ett vågat grepp men kritiken kom på skam: med stor draghjälp av namnkunnige illustratören Francesco Francavilla blev Black Panther en succé och David Liss slog igenom ordentligt (han har nu flera andra serieprojekt på gång).

SPOILERS följer efter hoppet!

Fortsätt läsa Avslut: Black Panther #529

Manus: David Liss
Illustration: Mike Avon Oeming, Shawn Martinbrough, Jefte Palo
Färgläggning: Felix Serrano, Jesus Aburto, Jean-Francois Beaulieu
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Defenders #1

söndag 25 december, kl 07:00 av 1 kommentar

Defenders1The Defenders är ett klassiskt B-lagssuperteam från Marvel (eller hur ”B-lag” nu ett team kan bli när man bland medlemmarna räknar Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer…) som förekommit i en mängd olika inkarnationer – senast Marvel försökte återuppväcka det här slumrande varumärket var 2005, då dream teamet Keith Giffen och Kevin Maguire (med benägen assistans av inte heller helt obekante J M De Matteis på manussidan) i en femdelars miniserie försökte ge The Defenders lite post-ironiskt kredd a la deras egen Justice League-nyversion ett årtionde tidigare. Det gick väl… sådär. Defenders förefaller vara ett av de där superteamen som är dömda att falla i periodvis glömska, ett uppdrag man kan sticka till nån brödförfattare när man behöver hålla liv i konceptet.

En ny Defenders-ongoing är alltså ett något oväntat val för magma-hete Marvelgurun Matt Fraction, som tillsammans med artistparet Dodson (Terry på blyerts, Rachel på bläck) – men Fraction menar allvar med sitt försök och har byggt upp öppningsstorylinen sen nyligen avslutade eventet Fear Itself. B-lag eller inte B-lag: Fraction själv tillhör definitivt A-laget, så när han tar sig an en titel är den alltid värd att kolla in.

The Defenders anno 2011 består av de klassiska medlemmarna Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer, den här gången med benägen assistans av Red She-Hulk och Iron Fist (den senare ju en figur som Fraction tacklat förr med den äran, då tillsammans med Ed Brubaker). The Dodsons har en härligt svängig stil som de lyckas få att passa till detta udda gäng av kosmiska äventyrare och street level-hjältar: alla får sin egen look och känsla, något som är A och O i en team book. Allra bäst lyckas de med lagledaren Doctor Strange, vars Fu Manchu-musche väl aldrig sett sexigare ut än här (man undrar om foton på Freddie Mercury funnits med bland referensbilderna). På bildsidan är allting rätt och med sandade kanter, från Doctor Strange loja siande med tepåsar i början till Kirby-hommagen i slutet. Sonia Oback väljer en gräll färgpalett som verkligen tänjs till sitt yttersta mellan Silver Surfers nya T-1000-inspirerade look och vinterlandskaps-standoffen i slutet – det här är mil från den skuggrika färgsättningen i Ruckas nya Punisher, för att ta ett exempel.

Så långt är allt väl – illustrationerna håller absolut mainstreamtoppklass. Det är på manussidan tvivlen kommer. Visst, det finns en hel del att glädjas åt, främst i Fractions karaktärsversioner: Doctor Strange som kaxig fruntimmerkarl, ett slags Marvel-universats John Constantine, Iron Fist som ordentligt brattig playboy, Namor citronsur lakonism-spruta. Men ändå är första numret av The Defenders rätt mycket storytelling by the numbers: öppningssidan, med korta glimtar från mystiska händelser runt om i världen som förebådar en större ondska, har man sett gjord lågt räknat 199 gånger förr – 190 av dem av Grant Morrison, i samtliga fall bättre än här. ”We’re getting the band back together again”-stämningen ligger fanboytjock över hela numret, och man är bara tacksam att Fraction då och då lyckas ironisera lite över just den tropen, om än bara så att man får chans att hämta andan. Skämten sitter också lite långt inne ibland – men när de lyckas skrattar man ordentligt.

En trevande treplussare kan det här ändå vara värt, med en förhoppning om att Fraction efter några nummer får upp ångan – och kanske framförallt använder lite mer dialog och lite färre textplattor (som i detta förstanummer ligger i digra sjok sida upp och sida ner).

Manus: Matt Fraction
Illustration: Terry Dodson
Tusch: Rachel Dodson
Färgläggning: Sonia Oback
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Hellraisers: A Graphic Biography

tisdag 22 november, kl 17:10 av 1 kommentar

HellraisersRobert Sellers är inget stort namn i serievärlden men välbekant för konsumenter av showbiz-biografier: Sellers har nedtecknat levnadshistorier för bl a Sting, Tom Cruise och Ernie Wise. Mest känd är han dock för sina alkoholistglorifierande skvallersamlingar Hellraisers: The Life and Inebriated Times of Richard Burton, Peter O’Toole, Richard Harris & Oliver Reed, Hollywood Hellraisers: The Wild Lives and Fast Times of Marlon Brando, Dennis Hopper, Warren Beatty & Jack Nicholson, samt oundgängliga referensverket An A to Z of Hellraisers: A Comprehensive Compendium of Outrageous Insobriety. Den förstnämnda boken (den om legendariska brittiska skådis-suputerna Burton, O’Toole, Harris & Reed) har Sellers nu påpassligt omarbetat till serieformat med hjälp av välrenommérade brittiska illustratören JAKe (alias Jake Holloway) på biografispecialiserade förlaget Self Made Hero (som tidigare bl a publicerat Gonzo: A Graphic Biography of Hunter S Thompson). Så – hur roligt är det att läsa kändisfyllehistorier i serieform?

Fortsätt läsa Hellraisers: A Graphic Biography

Manus: Robert Sellers
Illustration: JAKe
Förlag: Self Made Hero
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Stormwatch #2 & 3

torsdag 17 november, kl 06:54 av 2 kommentarer

stormwatch3Hurra, seriebloggeri! Jag har tröttnat på att recensera enstaka lösnummer då jag ofta känner att det blir repetetivt, så jag har samlat på mig lite nummer och kommer att köra en serie recensioner framöver med lite mer samlade utlåtanden. Vi börjar med Stormwatch #2 & 3. Jag gav ju Stormwatch #1 en 4 i betyg, något jag nog skulle vilja dra ner till en 3:a efter att ha läst serien ett par vändor till.

Handling: Ena halvan av Stormwatch fortsätter att mer eller mindre tvångsrekrytera Apollo och Midnighter medan den andra halvan luskar i varför månen plötsligt börjat visa aggressivitet mot jorden. Medan förhandlingarna med de två nykomlingarna går måttligt bra så skickar månen i desperation ett helt gäng asteroider mot jordens största städer. Asteroider fyllda med gigantiska monster.

Det bra och mindre bra: Handlingsmässigt så har det börjat rulla på rätt bra nu med en attack från månen och diverse interna dispyter, men det är bitvis lite rörigt med de parallella handlingarna och ett stort antal karaktärer som alla måste få utrymme. Jag tror att serien faktiskt hade tjänat på att senarelägga introduktionen av Apollo och Midnighter istället för att ha med dem från start. Ett par nummer med introduktion av Stormwatch som initiativ och team hade varit fint istället för att bara köra igång i raketfart. Nu blir det väldigt mycket på en gång och man hinner inte riktigt fokusera på en sak innan man kastas vidare till nästa.

Fortsätt läsa Stormwatch #2 & 3

Manus: Paul Cornell
Illustration: Miguel Sepulveda & Al Barrionuevo
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...