Inlägg taggade ‘Dial H’

Nyheter och tips /Snygga omslag

Veckans omslag

söndag 11 augusti, kl 22:03 av 1 kommentar

Sommarlovet/semestern sjunger på sista versen och livet känns lite vemodigt. Samtidigt är jag jätteglad för min älskade hustru har äntligen blivit utnämnd till lektor efter åratals slit med högre utbildning. En hjälteinsats från hennes sida och ett fett plus är att jag får lov att kalla mig Herr Fru Lektor 🙂

Raskt över till veckans goaste omslag! DC, Images, Dynamite samt Marvel står för favoriterna den här gången.

DIALH-Cv15-ac35c

Dial H #15

Sista numret av en av titlarna från DC New 52 som försvinner den här månaden. Ett fantastiskt detaljerat och mardrömslikt omslag levererat av Brian Bolland. Den här serien har hyllats av bland annat Henrik här på Shazam och det är tråkigt att den nu försvinner. För den här gången, förhoppningsvis.

 tengrand04-cover-00204

Ten Grand #4

Det var nästan att J.M. Straczynskis nya Image-titel Sidekick kom med men jag föll istället pladask för Ben Templesmiths omslag till en annan Straczynski-titel på samma förlag. Joe Fitzgerald kan inte dö. Han tillbringar typ fem minuter med sin döda fru innan han tvingas återvända till livet. I det här numret färdas han till Helvetet på jakt efter sin älskade vilket avbildas på ett både smärtsamt och längtansfullt sätt.

prophet38-cover-e7931

Prophet #38

Härligt att Brandon Grahams serie är tillbaka här i igen och med ett underbart mystiskt och fängslande Sci-Fi-omslag av Jim Rugg.

DarkShadows19-Cov-Francavilla-19bad

Dark Shadows #19

Jag hälsar också Francesco Francavilla välkommen tillbaka efter en tids frånvaro med en ny tur med vampyren Barnabas Collins och hans dysfunktionella familj på godset Collinwood. Det är få artister som med så små medel lyckas fånga min blick mitt i myllret av alla förlagens nyutgåvor.

ANXMEN2012015-DC11-LR-684ac

All-New X-Men #15

Slutligen har vi min favorit. Ett roligt ménage à trois mellan Hank McCoy, Jean Grey och Scott Summers fångat av Stuart Immonen. En doft av kärleks-noveller från förr och Scott som förtvivlat skriker ”NOOOOOO!!!”

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden

måndag 31 december, kl 13:38 av 26 kommentarer

Hell 2012 BPRDDet var Jeremy Atkins, pr-ansvarig på Dark Horse Comics, som kläckte den slagkraftiga slogan ni ser till vänster. Många riktigt bra serier har getts ut under det baneret, mer om dem längre ned. Tyvärr kändes som att hela mitt år kämpade  för att leva upp till denna profetia. Det som startade lavinen var att min vän och förebild Kristiina Kolehmainen, Serietekets grundare och mycket annat, efter en lång kamp till slut dukade under för cancern den 27 mars. Samma vecka genomförde jag Stockholms H.P. Lovecraft Festival tillsammans med mina nya vänner från The H.P. Lovecraft Historical Society, samarbetspartners som SF Bokhandeln och ett gäng trogna volontärer. Det var ett projekt jag drömt om länge och att vi lyckades göra det till en sådan succé under så pressade förhållanden känns närmast overkligt. Att det satte tonen för hur jag hanterade sorgen efter Kristiina var kanske mindre bra. Ett par veckor senare var det dags för Stockholms Internationella Seriefestival som med Ola Hellsten och mig i spetsen för arbetsinsatsen även den blev en framgång. Så rullade det på kommande månader. Jag fortsatte begrava mig i arbete, drack för mycket på fritiden och höll med varierande grader av framgång ett socialt liv, diverse besattheter och projekt rullande. Kraschen kom, som ni säkert redan räknat ut, till sist i mitten av november av omständigheter som jag inte tänker gå in på här.

Fortsätt läsa Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

The New 52 (nästan) ett år senare

måndag 23 juli, kl 14:58 av 6 kommentarer

DialH2En av våra kommentatorer tyckte det var på sin plats att så här nära ett år senare (Justice League, den första titeln i den nya satsningen, kom ju ut i augusti förra året, och sedan sparakde resten av The New 52 igång på allvar i september) göra en liten utvärdering av DC:s The New 52-satsning och jag kan inte annat än hålla med. När jag tittar över min egen DC-konsumtion över de senaste månaderna slås jag själv av hur lite min seriekonsumtion ändrats, åtminstone i ett längre perspektiv. De flesta av titlarna jag provköpte första numret av tog sig aldrig upp på min pull-list. Det var för lite som högg tag på ett djupare plan, trots att flera nummer körde med tämligen chockartade cliffhangers i första numret för att dra med sig läsarna. Men chockartade cliffhangers kan inte ersätta god personskildring, vilket t ex är anledningen till att jag så här nära ett år senare håller Dial H, China Miévilles bidrag till ”andra vågen” av The New 52, betydligt högre än hajpade 52-titlar som Wonder Woman eller Swamp Thing (som jag alltså inte köpte mer än #1 av, medan Dial H direkt gick in på pull-listen och redan tre nummer in känns helt etablerad och bra mycket intressantare).

Fortsätt läsa The New 52 (nästan) ett år senare

Skriv en kommentar
Recensioner

Dial H #1

tisdag 19 juni, kl 17:05 av 0 kommentarer

DialH1Nördar från alla läger, take note: kungen av New Weird, den flerfaldigt prisbelönte fantastikförfattaren China Miéville (med böcker som Perdido Street Station, The Scar, Kraken och inte minst The City and The City på CV:t) skriver en serie för DC, och det är inte vilken serie som helst: en omisskännligt Miévillesk version av DC:s helcorny gamla Dial H for H.E.R.O. (i Miévilles tappning förkortad till Dial H kort och gott). Jag är lite sen på bollen med den här recensionen eftersom #2 redan finns ute, men här kommer den i alla fall.

I Mievilles tappning är det losern Nelson som får superkrafter när han slår numret H E R O i en mysko telefonkiosk. Det är dock lite missvisande att säga att han ”får superkrafter” – snarare förvandlas Nelson till en helt ny superhjälte varje gång han ringer numret. I första numret visar Mieville prov på sin säregna fantasi när Nelson först förvandlas till viktorianske Jack Skellington-lookaliken Boy Chimney, och sedan till den super-deppige Captain Lachrymose. Precis som man läser en del av Mievilles böcker bara för att se vilka konstiga monster och fantasyraser han kommer hitta på härnäst kan man mycket väl börja följa Dial H bara för att se vilka aparta superfigurer – med tillhörande krafter – den allt annat än traditionelle Mieville ska stjälpa ur sig. Mateus Santolouco gör ett fint jobb med att realisera Mievilles vanvettsfantasier med precis rätt mått av respektlöshet för sådana saker som anatomi och fysikens lagar (fråga inte hur Boy Chimney klarar av att balansera den där hatten på sitt dödskallehuvud…) – däremot är han inte riktigt lika distinkt (men absolut inte dålig) när det gäller att skildra Nelson och hans närmast utstuderat normala lowlife-miljö.

Det är också i det ”vanliga” som Mieville brister något. Hans böcker har så långt utspelat sig antingen i någon fantasivärld eller i England, och det märks tydligt att denna ärke-Londonbo inte alls har samma öra för dialog på amerikansk engelska – för Mieville är kanske en halvslummig storstadsmiljö i valfri amerikansk storstad lika mycket fantasy som parallellstäderna i The City & The City? Nelson och hans polare låter ibland som om Mieville lärt sig USA-tugg enbart genom att sträckkolla på lite väl valda HBO-serier. Sämre förebilder kunde man ju ha men klyschigt på sitt sätt är det ändå. Men detta är på det stora hela ett mindre klagomål; Mieville lyckas trots allt fint med skildringen av huvudpersonen Nelson och jag tänker definitivt sätta upp Dial H på min pull list för åtminstone ett par nummer framåt. Jag vill veta hur det går för denne stackars arbetslöse storrökare (när rökte en huvudperson i en DC-serie sist så här mycket? Förutom John Constantine?), och jag vill såklart se vilka knasiga superhjältar som kommer poppa ut ur den där telefonkiosken (bara det är ju en schysst metaseriereferens som heter duga) i framtiden. Make Mine Mieville!

PS Bonus också för stilrena omslag av mästaren Brian Bolland. DS

Manus: China Miéville
Illustration: Mateus Santolouco
Färgläggning: Tanya Horie, Richard Horie
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

O.M.A.C. I hardly knew ye…

fredag 13 januari, kl 18:48 av 4 kommentarer
DC hann före Frankenstein med att nedlägga O.M.A.C.

DC hann före Frankenstein med att nedlägga O.M.A.C.

Så har kvartalsrapporterna kommit in på DC och det blir dags att kunggöra de första titlarna som ryker från The New 52. Inte för att jag har anledning att sakna Blackhawks, Hawk and Dove, Men of War, Mister Terrific eller Static Shock. Men att sköna Kirbyrökaren O.M.A.C. också yxas är inget annat än skandal. Där tyckte jag att man hade något på gång som bara fick upp farten mer och mer för varje nummer. En potential som vi nu bara får se antydas i totalt åtta nummer i bästa fall.

En liten tröst är dock att Batman Incorporated nu får sin rättmätiga placering bland The New 52. Förvånad och glad blev jag också över nyheten att ingen mindre än China Mièville får en egen tidning hos DC, den återuppväckta Dial H (tidigare Dial H for Hero). Med tanke på hur bra hans senaste böcker varit kan detta bli hur spännande som helst. Övriga nya titlar är Earth 2, World’s Finest, G.I. Combat och The Ravagers. Har inte några direkta kommentarer där, men det hoppas jag att ni har kära läsare.

Newsarama har en intervju där Bob Harras från DC pratar om nedläggningarna och de nya titlarna som ni kan läsa här.

Så ikväll höjer jag ett glas för alla historier med en One Machine Attack Construct i huvudrollen som vi aldrig kommer att få läsa.

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...