Inlägg taggade ‘Dark Horse’

Recensioner

Baltimore: The Infernal Train och Chapel of Bones

onsdag 30 april, kl 22:45 av 0 kommentarer

dark-horse-baltimore-the-infernal-train-issue-3Baltimore har framförallt Anders skrivit om tidigare. Jag har själv skrivit lite kort om den för ett tag sedan. När jag nu läst The Infernal Train och Chapel of Bones så står en sak klar. Det här är det bästa Mike Mignola har skrivit. Det här är bättre än både Hellboy och B.P.R.D. som båda är riktigt bra serier. Nedan kommer jag att undvika att spoila för mycket för dig som inte läst Baltimore för det bör du göra. Men jag spoilar en del av #1-4, det är svårt att undvika. Men se stycket nedan som en introduktion. Berättelsen djupnar allt eftersom.

Baltimore är Lord Henry Baltimore som i en skyttegrav under första världskriget bevittnar hur en gigantisk fladdermus dricker blod från en skadad soldat. Baltimore attackerar fladdermusen och tillfogar honom en huggskada över ansiktet. Händelsen gör Baltimore till en märkt man, fladdermusen var den mäktige vampyren Haigus som bestämmer sig för att hämnas på Baltimore. På ett utstuderat sätt tar han ifrån Baltimore allt han älskar. Vampyrerna har vaknat på grund av blodbadet i skyttegravarna, en grymhet väckte en annan till liv. Med vampyrerna sprids en pest som förgör människorna som drabbas och slutligen förvandlas de till blodtörstiga monster. Efter att Haigus hämnats på Baltimore inleder Baltimore ett korståg för att döda Haigus och alla andra vampyrer han kan. Ett korståg som kommer att föra honom genom ett förött Europa.

Baltimore-pg2Vad är det då som gör Baltimore till en så fantastiskt bra serie? Handlingen är förlagd till ett Europa som härjats av både kriget och vampyrerna och den pest de för med sig. Det är ett mörkt och skrämmande Europa, där undergången är ett faktum eller bara lurar runt hörnet och hoppet om en framtid är en flämtande låga i en storm. På sina resor genom Europa möter Baltimore en hopplöshet och desperation som han, även om han agerar mot ondskan, egentligen inte har något intresse att avhjälpa, han är uppfylld av sitt eget mål och sitt eget hat. Det är också intressant att följa Baltimores utveckling från en man med mänsklighet och hopp om framtiden till en man som mest är ett skal av den han en gång var. Samtidigt har han givetvis min starka sympati, hans personliga korståg är lika rättmätigt som hans dräpande. I The Infernal Train och Chapel of Bones blir Baltimores roll i skeendena både klarare och mer höljt i mystik. Baltimore är en grym och hård serie som är genuint obehaglig. Manuset av Mignola och Christopher Golden är mästerligt och ackompanjeras av Ben Stenbecks klockrena teckningar. Baltimore är en av de bästa serier jag läst de senaste åren alla kategorier.

Manus: Mike Mignola & Christopher Golden
Illustration: Ben Stenbeck
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Domovoi

tisdag 29 oktober, kl 20:48 av 1 kommentar

domovoiPeter Bergting är en få svenska serieskapare som nått ut internationellt. Han har fått ett flertal serier utgivna i väst, The Portent är den mest kända av dessa. Hans senaste, Domovoi gavs ut av Dark Horse i somras. Bergting har även försökt få den utgiven i Sverige och kontaktat flera förlag men antingen inte fått svar eller kalla handen som han skrivit om på sin blogg och som ledde till en del kommentarer även på vär Facebook-sida så det var uppenbarligen något som serieläsare ville tycka till om. Men att ingen vill ge ut Domovoi i Sverige, är det så mycket att orda om? Är den så bra som Amazon-recensionerna gjort gällande?

Men först, vad handlar den då om? I ett magiskt Stockholm bor den unga Jennie med sin katt och morbror. Jennie är barnbarn till en mäktig häxa som en gång i tiden stal några ben från en mäktig trollkarl och därmed dennes magi. Trollkarlen har skickat två poleviki, ungefär maffiadvärgar, efter henne för att återfå benen sedan hennes mormor Vasilisa dött. Detblir upp till Jennie, katten Bulka och hennes andemorbror Ivan (en domovoi) att lösa den knipa de hamnat i.

Nej. Domovoi är inte så bra som Amazon-recensionerna gjort gällande. Det är en rätt seg serie, den hade mått bra av ett högre tempo. Nu känns den långa stunder väl utdragen, manuset räcker inte riktigt till. Såväl Jennie som morbror Ivan är också väl slätstrukna karaktärer. Man kan tycka att de borde reagera lite starkare på att en mäktig trollkarl skickat två torpeder efter dem men nä, de reagerar knappt på hotet utan ger sig lugnt in i kampen. Eftersom de är så ingetsägande så är det svårt att bry sig så mycket om dem även om de är de goda. Slutet känns som lite av ett antiklimax, jaha var det inte mer än så här? Det är synd att dessa brister är så framträdande för det finns annat som är riktigt bra. Teckningarna t.ex. Bergting excellerar i miljöer, färgläggning och få kan som han skapa en sant magisk stämning i teckningarna. Dessutom är sidlayouterna genomgående riktigt bra. Som svensk är det kul att se olika detaljer som finns i teckningarna och en del kulturella egenheter som morbror Ivans sug att stanna till på en loppis och att den disparata gruppen som gett sig av för att möta trollkarlen tar sig tid till inte bara en utan två rejäla fikastunder på vägen. Jag är splittrad till Domovoi och därför blir det ett mellanmjölksbetyg. Men jag kan förstå om inget serieförlag ger ut den trots att Bergting är en av Sveriges bästa serietecknare.

Illustration: Peter Bergting
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mind MGMT Vol 1: The Manager

onsdag 31 juli, kl 11:24 av 1 kommentar

MindMGMTMind MGMT vol 1 samlar de första sju numren (#1-6 plus ”prequel”-numret #0) av Matt Kindts kritikerhyllade spion/fantastikserie i en schysst hårdpärmutgåva. Serien inleds med att den unga journalisten Meru bestämmer sig för att undersöka en flight där alla ombord fått minnesförlust – och en av passagerarna saknas. Det är upptakten till en jakt världen över på den mystiske Henry Lyme i en story som både influeras av och lånar friskt från X-Files, Lost, Heroes och liknande moderna sagor om det övernaturliga.

Låt mig börja med styrkorna: det tar ett tag att vänja sig vid Kindts ibland streckgubbeliknande illustrationer men tar man sig tid att verkligen titta ordentligt förstår man att Kindt är en mycket driven seriekonstnär. Blandningen av tusch och akvarellmålning gör serien väldigt ljus och skir, till och med drömlik, vilket skapar en fin kontrast mot det mörka och dystra innehållet (seriens inledande sidor sätter våldsribban tämligen högt). Blandningen av berättarperspektiv är också charmig och förvirrande på ett trevligt sätt: huvudperspektivet är Merus men hennes berättelse varvas då och då med rapporter från den epynoma organisationen Mind MGMT, som verkar ha ögonen (och mer än så) på Meru under hennes letande efter Henry Lyme. Världen som Kindt bygger upp har en solid inre logik (helt motsatt den pölsa till världsbygge som karaktäriserade Heroes, för att bara ta ett dåligt exempel) och det är essentiellt i en serie av den här typen.

Fortsätt läsa Mind MGMT Vol 1: The Manager

Manus: Matt Kindt
Illustration: Matt Kindt
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Star Wars #1: In the Shadow of Yavin

tisdag 29 januari, kl 21:50 av 0 kommentarer

starwars1Jag såg Star Wars sent, först i början av 90-talet. Tänk att detta var tiden innan Internet, vod-tjänster och ett generöst utbud av DVD. Jag är osäker på om Star Wars ens fanns att köpa på VHS då. Det var iaf en närmast magisk filmupplevelse, så nära man kan komma en sådan utanför en biograf. Filmen hade allt som en film skulle ha. Trots det har jag aldrig blivit Star Wars-fantast. De enda plastgubbarna jag har är Luke, Leia och Landro. Jag läste aldrig serierna. Förrän nu.

Dark Horse har haft Star Wars-licensen sedan 90-talet och gett ut en ohemul mängd Star Wars-serier men det var inte förrän de tillkännagav att Brian Wood skulle skriva manus till en serie som utspelar sig mellan första och andra filmen som habegäret väcktes. I serien får vi möta Luke och Leia som patrullerar åt rebellerna i en avlägsen del av galaxen en tid efter att Dödsstjärnan förstörts. Plötsligt dyker en kejserlig kryssare upp och en frejdig luftstrid bryter ut och Leia blir nedskjuten men reder ut det hela. Väl tillbaka på rebellernas bas får Leia ett viktigt uppdrag av rebellernas ledare. Samtidigt får Darth Vader ett uppdrag av kejsaren.

#1 är tydligt ett förstanummer med allt vad det innebär av uppbyggnad. För förutom lite strid och lite uppdrag som delas ut så är det inte så mycket action eller drama. Första numret är alltså lite segt. Men dialogen funkar och när väl Leia och gänget är iväg på uppdrag och Darth Vader på sitt dito så ska det nog hetta till. Det blir säkert bra. Däremot gillar jag inte Carlos D’Andas teckningar, de är lite väl plastiga. Rymdfarkosterna är fina men jag gillar inte hur han tecknar ansikten. Jag kommer nog att följa Star Wars genom att köpa lite digitalt då och då trots att jag inte är direkt hooked efter #1. Men jag gillar verkligen karaktärerna och tidsperioden som det hela utspelar sig i kan knappast vara bättre vald. Så hoppet om bättring lever.

Manus: Brian Wood
Illustration: Carlos D'Anda
Färgläggning: Gabe Eltaeb
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Massive #1-3

torsdag 8 november, kl 22:26 av 0 kommentarer
massive2

Hong Kong under vatten

Efter förödelsen monsterstormen Sandy spred över nordöstra USA kan det vara passande att äntligen skriva lite om Brian Woods The Massive som ges ut av Dark Horse. The Massive, med teckningar av Kristian Donaldson, utspelar sig i en nära framtid efter en enorma naturkatastrofer som lett till stränga vintrar, översvämmade städer m.m. Handlingen kretsar kring besättningen på Kapital, som tillhör en miljöorganisation, The Ninth Wave. Gruppen har patrullerat haven för att motverka missbruket av haven. De letar efter systerfartyget The Massive som de tappade kontakten med under ett svårt sjöoväder. De får in vaga signaler men inget mer och vet inte vad som hänt. Huvudpersoner är de fd elitsoldaterna Callum Israel och Mag Nagendra, den förre ledare för och grundare av The Ninth Wave. Nummer 1-3 utgör den första arcen, Landfall.

Det är väldigt hoppigt i de första numren där vi får en sparsam introduktion av huvudpersonerna (för mer om dem kan det vara lämpligt att läsa The Massive Digital One Shot) samt vissa dramatiska händelser som en brittisk kärnvapenubåt som sprängs utanför i Magellans sund, ett strömlöst USA och ett sjunket översvämmat Hong Kong. Det är tydligt att de första numren är till för att ge en introduktion till de dramtiska händelserna som skett över världen, förklara vad The Ninth Wave är och bjuda på lite action. För i ärlighetens namn händer det inte allför mycket, det är mycket sökande efter The Massive och korta återblickar på vad som skett tidigare. Woods sätt att berätta genom att hoppa mycket i tid gör det hela lite rörigt och jag tycker inte att serien tjänar på det. Om handlingen är lite småseg och karaktärerna oengagerande så är det desto intressantare med alla tillbakablickar på de dramatiska naturkatastrofer som drabbat jorden och eroderat (!) grunden för samhällena. Kristian Donaldson gör ett ok jobb med teckningarna, det är stilrent men lite stelt. Färläggningen av Dave Stewart är i vanlig ordning riktigt bra. Jag kommer att fortsätta följa The Massive och förhoppningsvis utvecklas och fördjupas karaktärerna framöver samtidigt som jag hoppas på mer dramatik. Jag tror fortfarande att Wood har något bra på g även om jag önskat mer av de första numren. Den första samlingen släpps först i april så för den nyfikne är det Dark Horse Digital som gäller.

Manus: Brian Wood
Illustration: Kristian Donaldson
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Disney + Star Wars = Dark Horse?

lördag 3 november, kl 08:24 av 0 kommentarer
starwars1

Alex Ross omslag till #1

Nyheten att Disney numera äger Star Wars efter köpet från George Lucas har knappast kunnat undgå någon. Själv känner jag ingen större oro för vad Disney ska hitta på med Star Wars, det kan iaf inte bli värre än vad George Lucas utsatt sin egen skapelse för. En tråkig konsekvens av affären är att Dark Horse som under två decennier producerat Star Wars-serier troligen blir av med licensen eftersom Disney äger Marvel. BOOM! förlorade ju licensen till Disney-serierna sedan Disney köpt Marvel. Tråkigt som sagt och framförallt oroande vad det kan innebära för Dark Horse som iofs har fler ben att stå på. Dark Horse är tillsammans med Image mitt favoritförlag för närvarande. Mike Richardson har sagt att det kommer att fortsätta komma Star Wars-serier från Dark Horse den närmsta framtiden vilket inte låter så betryggande. Jag har inte läst någon av de Star Wars-serier som Dark Horse gett ut men det blir det snart ändring på. I januari kommer Star Wars #1 med manus av Brian Wood och teckningar av Carlos D’ Anda. Serien utspelar sig under åren mellan Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka vilket innebär att Luke, Leia och Han Solo alla är med. En intervju med Brian Wood om projektet finns på CBR. För mig verkar det här underbart, jag gillar de första filmerna lika mycket som jag ogillar de senaste. Första gången jag såg Stjärnornas krig var det en alldeles fantastisk upplevelse. Jag hoppas att Wood kan återskapa lite av den magin och att serien hinner avslutas innan det oundvikliga sker att Dark Horse licens inte förlängs.

Skriv en kommentar
Recensioner

Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast

fredag 26 oktober, kl 20:44 av 1 kommentar
Omslag för kommande samlingen

Omslag för kommande samlingen

Brian Wood är en av de intressantaste manusförfattarna i USA för närvarande, han har hållit på ett bra tag nu men jag har bara läst halva DMZ och början av The Massive förutom Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast. Men eftersom allt hittills varit bra borde jag nog ta tag i även Northlanders, Local m.fl. Med Robert E. Howars Conan är det samma sak. Jag har bara sett Arnold-rullarna och läst de första volymerna av Kurt Busieks version, inga böcker. Arnolds filmer var det länge sedan jag såg men jag har för mig att jag tyckte de var helt ok sword-and-sorcery rullar. Busieks Conan var å sin sida bra men läsandet stannade ändå av. Det var hypen kring Brian Woods och Becky Cloonans samarbete som fick mig att kolla in den här titeln. Queen of the Black Coast handlar om en väldigt ung Conan långt borta från Cimmeria, han tvingas fly undan stadsvakten i den rika staden Messantia och hamnar ombord på ett handelsskepp där han accepteras och erbjuder sedermera sitt beskydd. Han får höra talas om den mytiska piratdrottningen Bêlit som alla fruktar och hon hemsöker honom i hans drömmar. Snart möts de i verkligheten och Conan får stifta bekantskap med den lika grymma som vackra Bêlit. Jag stannar där för att inte spoila något. En samling med de sex första numren släpps i januari och det är de första sex numren som jag recenserar. För den som inte vill vänta finns de lättast tillgängligt digitalt på Dark Horse Digital.

Brian Woods förhåller sig av allt att döma (jag har inte läst boken) trogen till originalet. Det är lika mycket berättartext som dialog men det funkar bra, berättartexten bidrar med en speciell stämning till serien och dialogen är som brukligt när det gäller Brian Woods bra. Det som gör serien extra intressant är att gränsen mellan gott och ont inte är klar och snarast hamnar Conan utifrån min synvinkel mest på det ondas sida. Conan är dessutom här en tämligen enkel karaktär, antagligen en avspegling av hans ungdom. De små grubblerier som finns skjuter han undan. Han trivs där han är. Den mest fascinerande är Bêlit som det ska bli spännande att följa framöver. Jag vet inte hur många nummer Woods tänkt sig men jag gissar på iaf ytterligare två samlingar efter denna. Så Woods insats gillar jag och jag kan inte säga något annat om Cloonan som gör ett riktigt styvt jobb här. Hon använder sig i Conan av en tämligen grov och kantig stil som funkar väldigt bra till seriens ganska drömska tonläge. Hennes Conan ustrålar verkligen ungdom och nyfikenhet på världen och hennes Bêlit är både fantastiskt sexig och mäktig på samma gång. Det senare en balansgång som inte är helt lätt. Tyvärr har Cloonan bara tecknat de tre första nummerna, i nummer fyra tar James Harren över. Harren har definitivt sina styrkor men de ligger främst i miljöerna som skildras och i synnerhet stortstaden Messantia även om han även har bra fart i actionscenerna. Hans stora brister ligger istället i hur han tecknar ansikten. Conan ser mest svårt efterbliven ut och betydligt äldre än det är tänkt. Bêlit lyckas han beröva på all mystik, istället ser hon ofta trånande ut eller lite småarg. Detta förtar mycket av den drömska stämning som lägrade sig över de tre första numren och som passade serien så bra. Andra tecknare har sedan tagit över efter Harren och serien är nu framme vid nummer 9 och ytterligare tre finns för pre-order. Cloonan återvände i nummer sju men sedan är det Vassilis Lolos och Declan Shalvey, förhoppningsvis kompetenta herrar men jag hade önskat mig Cloonan i alla nummer. Då hade den här varit riktigt bra nu blir den bara bra. Men färgläggningen är iaf bra hela tiden, det är ändå Dave Stewart. De snygga omslagen är Massimo Carnevals förtjänst. Queen of the Black Coast är värd ett köp men bered er på en dipp.

Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan & James Harren
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Chimichanga

torsdag 19 juli, kl 23:19 av 1 kommentar

chimichangaEric Powells The Goon har varit en långkörare hos Dark Horse Comics ett antal år nu och det finns även planer på en animerad version, men det har dock gått trögt men nu gör man ett nytt försök via Kickstarter inom kort. Jag har läst väldigt lite The Goon, endast Rough Stuff och de första numren av Dark Horse utgivning även om jag köpt de flesta numren digitalt. Innan de digitala köpen låg The Goon på inköpslistan men eftersom det var rätt många trades jag behövde köpa ikapp blev det aldrig av. Innan jag sedan laddade ner numren så hade jag spanat in Chimichanga som gavs ut som en miniserie 2009-2010 i tre delar men sedan dröjde det till hösten 2011 innan samlingen kom. Våren 2012 kom den digitalt och då slog jag till efter lång, närmast oförklarlig, väntan. Men hallå kom till poängen tänker kanske den jäktade läsaren. Varför fokusera på Chimichanga när The Goon finns? Vadå oförklarlig väntan? Svaret är så enkelt som att titta på bilden här intill. Det håriga barnet vilket innebär cirkus. Freakshow. Monster. Vad mer kan man begära?

Fortsätt läsa Chimichanga

Illustration: Eric Powell
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Reset #1 (av 4)

onsdag 2 maj, kl 07:00 av 0 kommentarer

Reset1En ny miniserie med SF-vibbar av allas vår Peter Bagge? Såld! Bagge är ju en av kolosserna på den amerikanska indiescenen och i mitt tycke har hans arbete bara blivit bättre med åren – de senare numren av Hate, sorgligen insomnade serietecknarsåpan Sweatshop från DC 2003 (sex ynka nummer!), hans Spider-Man– och Hulk-parodier, Apocalypse Nerd… alla stora seriekonstverk. Således är det med högt ställda förväntningar jag närmar mig Reset.

Efter första numret kan jag glädjande nog rapportera att förväntningarna infrias. Huvudpersonen Guy Krause, en komiker/skådespelare på dekis efter en (hittills obeskriven) tabloidskandal som förstört hans karriär, är vintage Bagge: en störig loser med precis tillräckligt mycket självmedvetenhet för att begripa att han är en störig loser, men inte tillräckligt mycket för att ha lust att ändra på sig. Men på sitt road rage-terapimöte träffar han Angie Minor som ger honom ett minst sagt underligt erbjudande: att delta i ett vetenskapligt experiment där han med hjälp av virtual reality-teknik får leva om sitt liv…

Fortsätt läsa Reset #1 (av 4)

Manus: Peter Bagge
Illustration: Peter Bagge
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Milk & Cheese: Dairy Products Gone Bad

onsdag 18 januari, kl 11:42 av 0 kommentarer

MilkCheeseHCNär Evan Dorkin, nu uppburen och framgångsrik indiekreatör, harvade som okänd och betydligt mindre framgångsrik indiekreatör under sent 80/tidigt 90-tal, tog han ut sina frustrationer genom att rita några ensidorsserier om ett paket mjölk och en bit ost som gick komisk bärsärkagång när de konfronterade med (oftast populärkulturella) fenomen de ogillade – och Milk & Cheese ogillade det mesta. Ingen blev mer förvånad än Dorkin själv när detta katharsistecknande började bli poppis och han fick beställningar på fler och fler Milk & Cheese-serier från diverse småförlag och indiepublikationer. 1991 publicerade Slave Labor Graphics den första Milk & Cheese-tidningen. Det blev inalles sju nummer mellan 1991 och 1997. Efter det har Milk & Cheese dykt upp sporadiskt i Dorkins egen tidning Dork!, diverse Dark Horse-antologier och i en del specialpublikationer – d v s det är precis en sådan serie som verkligen förtjänar en samlingsutgåva, eftersom det är hart när omöjligt att vara Milk & Cheese-komplettist (seriegudarna ska veta att jag försökt!). Sen samlingen Fun With Milk & Cheese från 1994 har det nämligen inte kommit ut någon samling överhuvudtaget, så Dark Horses helt kompletta hårdpärmsutgåva (kom i slutet av 2011) hamnar i min bok i kategorin ”Nödvändiga serieinköp”.

Fortsätt läsa Milk & Cheese: Dairy Products Gone Bad

Manus: Evan Dorkin
Illustration: Evan Dorkin
Förlag: Dark Horse
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...