Fattar ni hur stort det här är? I mars/april kommer David Laphams Stray Bullets tillbaka. Dels släpps #41 som avslutar en gammal storyline, dels släpps ett ”nytt” #1 som börjar en ny historia (som följer på #41), och dels kommer en massiv softcoverutgåva som samlar #1-41 (som man annars får jaga begagnade på Amazon och eBay). Jag får gåshud bara jag tänker på det. Stray Bullets är nämligen en seriesvit som verkligen förtjänar epitetet modern klassiker, och som betytt minst lika mycket för utvecklingen av seriemediet som helhet som någonsin Watchmen och The Dark Knight Returns.

Lite bakgrund: långt innan David Lapham blev firad serieskapare med rad på rad av hits skrivna för såväl de stora drakarna (Deadpool MAX hos Marvel, Young Liars hos DC/Vertigo) som mindre förlag (ett antal Crossed-serier på Avatar t ex) så harvade han på med självpublicering på egna förlaget El Capitan. Lapham försörjde sig som tecknare på gamla Valiant och skrev/tecknade på fritiden sin crime noir-saga Stray Bullets. Ingen ville ge ut den så Lapham gjorde det själv, med början 1995 – betänk att på den här tiden (mitten av 90-talet) så var mainstreamförlagen verkligen mainstream, det som publicerades var superhjältar och kanske, kanske lite skräck och fantasy. Absolut inte rakt-upp-och-ner crime noir, utan superkrafter, utan övernaturligt, bara en massa rå mänsklig desperation i serier som ständigt gick ett steg för långt (tips: gillar ni inte att läsa om barn som far illa, läs inte Stray Bullets). Vid den här tiden var det i stort sett bara Brian Michael Bendis som också envisades med att göra kriminalserier – men Bendis hade redan då en helt annan ton, mycket mer fokuserad på snärtig dialog och stiliserat serieberättande än den betydligt mer naturalistiske Lapham.

Fortsätt läsa Moderna klassiker: Stray Bullets