Fattar ni hur stort det här är? I mars/april kommer David Laphams Stray Bullets tillbaka. Dels släpps #41 som avslutar en gammal storyline, dels släpps ett ”nytt” #1 som börjar en ny historia (som följer på #41), och dels kommer en massiv softcoverutgåva som samlar #1-41 (som man annars får jaga begagnade på Amazon och eBay). Jag får gåshud bara jag tänker på det. Stray Bullets är nämligen en seriesvit som verkligen förtjänar epitetet modern klassiker, och som betytt minst lika mycket för utvecklingen av seriemediet som helhet som någonsin Watchmen och The Dark Knight Returns.

Lite bakgrund: långt innan David Lapham blev firad serieskapare med rad på rad av hits skrivna för såväl de stora drakarna (Deadpool MAX hos Marvel, Young Liars hos DC/Vertigo) som mindre förlag (ett antal Crossed-serier på Avatar t ex) så harvade han på med självpublicering på egna förlaget El Capitan. Lapham försörjde sig som tecknare på gamla Valiant och skrev/tecknade på fritiden sin crime noir-saga Stray Bullets. Ingen ville ge ut den så Lapham gjorde det själv, med början 1995 – betänk att på den här tiden (mitten av 90-talet) så var mainstreamförlagen verkligen mainstream, det som publicerades var superhjältar och kanske, kanske lite skräck och fantasy. Absolut inte rakt-upp-och-ner crime noir, utan superkrafter, utan övernaturligt, bara en massa rå mänsklig desperation i serier som ständigt gick ett steg för långt (tips: gillar ni inte att läsa om barn som far illa, läs inte Stray Bullets). Vid den här tiden var det i stort sett bara Brian Michael Bendis som också envisades med att göra kriminalserier – men Bendis hade redan då en helt annan ton, mycket mer fokuserad på snärtig dialog och stiliserat serieberättande än den betydligt mer naturalistiske Lapham.

Stray Bullets följer ett antal skuggfigurers ofta kriminella öden och äventyr i tidshopp från 70-tal till 90-tal (förutom allt annat är också Stray Bullets en slags släktkrönika). Storylines och enskilda done-in-one-nummer  vävs ihop till en fängslande och brutal saga där man som läsare aldrig kan vara riktigt säker på vad som ska hända och framförallt inte vem som kommer att leva och vem som kommer att dö.

Eftersom det var ett indieprojekt i ordets rätta bemärkelse drogs Stray Bullets med ständiga förseningar. 40 nummer blev det som sagt mellan 1995 och 2005, då Lapham motvilligt lade serien på is eftersom han äntligen börjat få  fler och mer lukrativa uppdrag som författare och tecknare åt Marvel, DC och andra. Det fanns helt enkelt inte tid för ett så arbetskrävande projekt som Stray Bullets längre. Serien tog dessutom paus precis innan finalen på en storyline, allt till fansens förtvivlan. 2009 dök det upp en 10-sidors Stray Bullets-serienovell i en noirsamling från Dark Horse. Därefter tystnad. Tills nu. Crime comics är tack vare snubbar som Brian Azzarello, Ed Brubaker, Brian Bendis och Greg Rucka helt normalt, till och med lönsamt för förlagen att ge ut. Alla fyra nämner också David Lapham som en oerhört viktig influens. Här har vi, menar jag, Laphams bidrag till seriehistorien: utan honom förmodligen ingen 100 Bullets, ingen Criminal, ingen Stumptown. Stray Bullets var Ground Zero för den moderna kriminalserien, inte tu tal om saken.

Och serien står sig. Går man tillbaka och läser de gamla numren (vilket snart alla kommer ha en chans att göra utan att behöva jaga ihjäl sig i begagnatlådor) så håller det. Det finns som sagt en råhet, en nerv i berättandet som t o m de tidigare nämnda Azzarello, Brubaker och Rucka får anstränga sig för att uppnå. Känslan är hela tiden att de som skildras är kriminella på riktigt: här finns inget ihopsamlande av ett coolt gäng specialister, inga smarta kupper, ingen tillrättalgad gatuslang. Det enda som finns är ett gäng losers vars framfart mest leder till att de själva och människor i deras närhet far illa – ofta på ett långt och utdraget sätt. Brotten är i allmänhet små, ynkliga, patetiska – eller så ofattbart grova och har så enormt sorgliga konsekvenser att man nästan sitter och hulkar för sig själv i seriesoffan. När jag läser Stray Bullet får jag den där hisnande obehagliga känslan i maggropen minst en gång varje nummer. Intensivt är ordet.

Mycket beror det på det som jag nämnde tidigare: att Lapham hela tiden går för långt. Stray Bullets har samma kvaliteter som en del debutfilmer (jag tänker närmast på Martin Scorseses Who’s That Knocking At My Door och John Cassavetes Shadows) där regissör och skådespelare är så oslipade och så färska att de helt enkelt vare sig vet eller bryr sig om var gränserna går. Redan i allra första numret står det klart att det här inte är någon vanlig kriminalserie – upplägget är egentligen mer likt en gammal EC-skräckserie fast betydligt mer barnförbjuden. Det tema som introduceras här – att våld alltid eskalerar – följer sedan Stray Bullets genom alla 40 numren. Våldet finns alltid där under ytan, det är aldrig coolt, och det gör människor livrädda – vilket är den stora anledningen att en del figurer gillar att använda våld, för det ger dem makt över människor. Stray Bullets persongalleri definieras i mångt och mycket utifrån hur de förhåller sig till och reagerar på våld – från Amy Racecars fantasivärldsflykt undan verkligheten till polarkylige mördaren Monster. Ofta dras ”vanliga” människor in i det kriminella moraset (ett klassiskt noir-tema), något som alltid, alltid har konsekvenser, oftast ledsamma sådana. Det finns inte mycket hopp i Stray Bullets värld – ibland verkar det nästan som om nihilisten Lapham menar att det snällaste vi människor kan göra mot varandra är att ljuga så att man slipper låtsas om eländet.

Shazam rekommenderar: dra nytta av denna efterlängtade återkomst. Läs ikapp er på Stray Bullets och sätt genast upp de nya numren på din pull list.

Trackback-adress