Grant Morrison är DC:s Batman-showrunner (för att slänga sig med en TV-metafor) och som sÃ¥dan är det sÃ¥klart han som fÃ¥tt uppdraget att hÃ¥lla i trÃ¥darna i det här pÃ¥kostade jubelnumret. En historia, tre tidsplan, tre Batman – och en hel massa tidsresekrÃ¥ngel, ett tema som ärligt talat börjar kännas urlakat även i Morrisons kapabla händer. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger har karln kört med tidsresor som central plot point? Invisibles, DC One Million, Flash, Final Crisis, Animal Man… Vänta nu, har han nÃ¥nsin inte använt tidsresor som central plot point?

Som ni märker är jag inte sÃ¥ trakterad av det här numret, även om Morrison som alltid hÃ¥ller en hög lägstanivÃ¥. DeckargÃ¥tan är inte särskilt engagerande eftersom man a) inte fÃ¥r känna mordoffret tillräckligt väl för att kunna bry sig om honom och b) det tillbringas för lite tid med de olika Batman & Robin-versionerna för att kunna bry sig om dem. Dessutom – och det här är en dödssynd i deckargÃ¥tesammanhang – är mysteriet inte helt begripligt. Typiskt Morrison, kan man kanske invända, men han brukade faktiskt klara av att fÃ¥ ihop väldigt komplicerade intriger som man Ã¥tminstone fattade vid andra genomläsningen. Visst, det kanske är jag som inte klarar av att begripa en författare som gillar att röra sig pÃ¥ olika parallella berättarplan och minsann inte underordnar sig mainstreamkrav och bla bla bla, men jag har en smygande misstanke om att Morrison numera helt enkelt slarvar sig igenom mÃ¥nga manus. Batman #700 är helt enkelt otajt, det är min främsta kritik. Bästa bitarna är de som utspelar sig i den dystopiska framtid som antyddes av Morrison i hans tidigare Batman-nummer, där Damian axlat sin fars mantel och blivit en skjutglad ultravÃ¥lds-Batman i ett slags vagt totalitärt Gotham City som patrulleras av robotpoliser.

Fortsätt läsa Batman #700