Brightest Day har kommit en bit på vägen men mystiken om varför Aquaman, Martian Manhunter, Deadman och de andra återfick livet efter Blackest Night har långt ifrån lättat. En del frågetecken har rättats ut, men andra har uppstått. Som t. ex. vilken koppling den mordiska gröna marsianen har till Martian Manhunter. Eller vilka kopplingar som Hawkman och Hawkgirl har till det mystiska Hawkworld. I det här numret får vi lite mer kött på benen rörande dessa två saker då Geoff Johns och Peter Tomasi väljer att lägga merparten av fokuset på dessa två delar av Brightest Day-storyn (med det lilla undantaget av två sidor i början som berör Deadman).
Klart bäst i det här numret är Hawkman/Hawkgirl-storyn och vad som händer dem i det mystiska Hawkworld. Ni som kan er DC-historia känner säkert igen namnet Hawkworld, men här är det inte planeten Thanagar som åsyftas, utan vad jag närmast skulle beskriva som en sorts parallell dimension med starka band inte bara till Hawkman och Hawkgirl utan också till Jorden och Thanagar. Det Johns och Tomasi försöker göra här (och lyckas riktigt bra med i min mening) är att koppla Hawkman och Hawkgirl till ett större sammanhang. Dessutom får Hawkgirl en ordentligt överraskning i slutet av numret.
Som vanligt håller Brightest Day en hög illustrationsnivå, men Ivan Reis och Patrick Gleeson får ursäkta här men Ardian Syafs Hawkman/Hawkgirl-del är i en klass för sig. Hade Johns och Tomasi valt att använda hela numret till Hawkman-storyn och gett Syaf fritt spelrum i ett helt nummer så tror jag vi hade varit mycket nära en fullpoängare. Tyvärr är det inte så, men det förminskar ändå inte Syafs utomordentliga arbete.
Manus: Peter J. Tomasi & Geoff Johns Illustration: Patrick Gleason, Ivan Reis & Ardian Syaf Tusch: Rebecca Buchman, Vicente Cifuentes & Ivan Reis Färgläggning: John Starr & Peter Steigerwald Förlag: DC Comics Betyg: 4/5
Brightest Day fortsätter att imponera på mig. Serien har så här långt varit riktigt bra, kanske inte någon fullpoängare men väl en riktigt bra och välskriven serie. Efter actionrökaren Blackest Night så känns det riktigt skönt att se en event-serie där karaktärerna står i fokus, och inte en hel massa action (dock inte sagt att Brightest Day saknar tung, schysst action) och när nu serien kommit en bit och vissa frågetecken börjar rätas ut så börjar jag se tydliga favoriter bland de olika inblandade karaktärernas historier.
Den klart mest intressanta är Firestorm-storyn där Ronnie Raymond och Jason Rouch försöker komma till greps med att efter Blackest Night nu blivit ihopkastade med varandra som varsin del av Firestorm, något som också verkar (av än så länge okända anledningar) vara direkt farligt för dem. Inte blir det bättre av att Ronnie och Jason inte direkt är de bästa av polare sedan Ronnie, då han återuppstod som Black Lantern-Firestrom, dödade Jasons flickvän. Som ni märker finns det gott om motsättningar här.
Manus: Geoff Johns & Peter Tomasi Illustration: Scott Clark, Ivan Reis, Pat Gleason, Joe Prado & Ardian Syaf Tusch: Dave Beaty, Vicente Cifuentes & Mark Irwin Färgläggning: Beth Sotelo, John Starr & Peter Steigerwald Förlag: DC Comics Betyg: 4/5
Innan vi knappt har hunnit hämtat oss från Blackest Night så kastar DC Comics oss in i nästa event, Brightest Day. Vi får här följa de tolv hjältar och skurkar som återuppstod efter Blackest Night. Men Brightest Day skiljer sig ganska markant från sin föregångare. Tonen är ljusare, tempot något lungare och det ligger en viss mystik i luften. Varför har dessa tolv hjältar och skurkar, till synes helt utvalda på måfå, återfått livet? Finns det någon mening och vad är den i så fall? Vad är Deadmans roll i det hela? Är det möjligen han som kommer att få en vita ringbatteriet som Hal Jordan, Carol Ferris (nu som Star Sapphire) och Sinestro försöker lyfta i början av numret?
Geoff Johns och Peter Tomasi har gjort ett riktigt bra jobb med det här numret. Tempot är som sagt lugnare, vilket känns välkommet efter Blackest Night rätt hårda tempo. Däremot inte sagt att det saknas action, som t.ex. då Aquaman och Mera ger sig på en båt med ett gäng somaliska pirater. Men det är inte där som Johns och Tomasi lagt fokus utan fokus ligger på de mysterier som kretsar kring det återuppstådda.
Manus: Geoff Johns & Peter Tomasi Illustration: Ardian Syaf, Ivan Reis, Joe Prado, Pat Gleason & Scott Clark Tusch: Oclair Albert, Dave Beaty, Vicente Cifuentes & Mark Irwin Färgläggning: Peter Steigerwald Förlag: DC Comics Betyg: 4/5
Så var det dags för ytterligare ett nytt första nummer (det har blivit en hel del första nummer för min del på sista tiden) och den här gången för en tidning som jag sett fram emot ett tag nu, nämligen The Flash #1. Den riktiga omstarten för DC:s snabbspringade hjälte var som bekant i Flash: Rebirth, en miniserie som trots ett par riktigt bra individuella aldrig riktigt lyfte och blev den omstart (i samma stil som Green Lantern: Rebirth) som man hade hoppats på. Men trots det känns The Flash #1 som en bra och ganska lovande start på en ny tidning.  Tonen är mera lättsam än den var i Rebirth, vilket jag tycker passar Flash bättre, och tempot är rätt högt och storyn här känns bra och bjuder också på en intressant cliffhanger emot slutet.
Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.
För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.
Om någon missat det så bekräftade Neil Gaiman nyligen att han ska skriva ett avsnitt till den kommande andra säsongen av Doctor Who med Matt Smith i huvudrollen. Kommer under 2011.
TV-serien Human Target har nyligen haft premiär pÃ¥ Fox i USA (kolla trailern här). Även om man inte talar sÃ¥ högt om det pÃ¥ programmets hemsida sÃ¥ är TV-serien sÃ¥klart baserad pÃ¥ serien med samma namn. Christopher Chance, The Human Target, skapades av Len Wein och Carmine Infantino under tidigt 70-tal och revampades i en mycket uppmärksammad miniserie och senare ongoing signerad Peter Milligan och Edvin Biukovic (den senare gick tragiskt bort av en hjärntumör, inte ens 30 Ã¥r gammal). Det är Milligans version som ligger till grund för den nya TV-serien, även om man helt tagit bort det centrala elementet i serien, nämligen att Christopher Chance är en mästare pÃ¥ förklädnad som tillbringar mesta tiden förklädd till den person han är anställd att skydda. I skÃ¥despelaren Mark Valleys skepnad är Christopher Chance mer av en traditionell legosoldat/livvakt – men serien är ändÃ¥ hyggligt underhÃ¥llande med avancerade actionscener av ett slag man inte ser sÃ¥ ofta pÃ¥ TV, Ã¥tminstone de tre avsnitt jag sett hittills.
Ni som hängt med och läst de tidgare numren av Adventure Comics vet att Superboy har fört journal över hur pass lik, eller olik, han är sina respektive genetiska föräldrar (Superman och Lex Luthor) och förra numret avslutades med att Superboy ställdes öga mot öga med Luthor, ett möte som fortsätter i det här numret. Men om ni som förväntar er en actiontung showdown mellan Superboy och Lex Luthor kommer att bli besvikna. Men inte sÃ¥ värst besvikna ändÃ¥ tror jag… För det Geoff Johns bjuder oss pÃ¥ är istället den bästa karaktäriseringen av Luthor jag sett pÃ¥ mycket länge. Här kan vi verkligen snacka om Lex Luthor, the evil genius. Lysande bra och helt perfekt för att illustrera skillnaderna mellan Luthor och Superboy.
Francis Manapul bjuder oss i sedvanlig ordning på mycket ögongodis med sina fantastiska illustrationer. Det är så otroligt läckert! Det kommer verligen inte bli lätt för den illustratör som nu kommer att ta över illustrationsarbetet efter Manapul då han verkligen satt ribban högt.
Som sagt, det är lite synd att Johns och Manapul nu lämnar Adventure Comics för att arbeta med The Flash. Jag hade hoppats på att de båda skulle få en lång run på tidningen med tanke på alla småsaker som droppats i tidigare nummer men som nu lämnas orörda. Jag kan ju hoppas att Paul Levitz kan plocka upp och spinna vidare på några av dessa nu när han tar över Adventure Comics.
Manus: Geoff Johns Illustration: Francis Manapul Tusch: Francis Manapul Färgläggning: Brian Buccellato Förlag: DC Comics Betyg: 3/5
Världens bästa recension av Dark Reign: The List hittar du här. Av Abhay Khosla på Savage Critic. Vagina dentata! Psykoanalys av Norman Osborn!
Veckans serienyhet: DC goes Ultimate (ryktet har gått i snart två år, och nu är det alltså dags). Läs intervju med Geoff Johns (som såklart är inblandad) här, bloggkommentar från Comics212 här, samt såklart DC:s egna tillkännagivande här.
Geoff Johns Green Lantern har börjat känns lite som ett säkert kort när det kommer till snyggt berättade historier som trots sin längd (vi är ju uppe i över 40 nummer vid det här laget) på något sätt ändå konstant lyckas öka tempot på vägen mot en (förhoppningsvis) mastig och episk final. Det är lätt att bli bortskämd med återkommande bra historier från en författare, och jag antar att det är Green Lanterns ständigt höga kvalitet som gör att mina högt ställda förväntningar på Johns Flash: Rebirth resulterat i att jag nu tycker att den serien är rent dålig. Hur som helst, det här är ju inte Flash, det är Green Lantern, och Green Lantern i Geoff Johns och tecknaren Philip Tans händer är fortfarande något av det bästa man kan komma över i superhjälteväg idag.
Manus: Geoff Johns Illustration: Philip Tan, Jonathan Glapion, Ivan Reis, Oclair Albert Förlag: DC Betyg: 4/5