Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Okej, nu har det hänt. Amazing Spider-Man har officiellt tagit steget frÃ¥n riktigt-bra-för-att-vara-mainstream till OMG-vad-bra-in-i-minsta-detalj. Den senaste veckan har jag överdoserat pÃ¥ ASM med tvÃ¥ nya trades (Election Day – samlar #583-588 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #1 och #3 plus en serie som tidigare bara funnits online – och 24/7, samlar #589-594 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #2 och #3) plus senaste lösnumret, #620, som innehÃ¥ller upplösningen pÃ¥ Mysterio-historien som jag nämnde i min tidigare recension av ASM #619.
Och det är efter att ha läst dessa tvÃ¥ album och senaste numret som jag kapitulerar: jag mÃ¥ste bara förbehÃ¥llslöst älska ASM. Att kvalificera mina tidigare positiva omdömen med prefixet ”mainstream” känns nu bÃ¥de fegt och skitnödigt. Hur gör de? Hur fÃ¥r de ut den här tidningen tre gÃ¥nger i mÃ¥naden med sÃ¥ genomgÃ¥ende hög kvalitet? Historierna, ofta med tre-fyra bihandlingar bredvid huvudhandlingen, Ã¥ngar pÃ¥ i ett rasande tempo med förvecklingar och korsförvecklingar hit och dit. En trÃ¥d du trodde tappats bort för fem-tio nummer sedan kommer plötsligt tillbaka, en annan trÃ¥d avvecklas snyggt och prydligt – men kanske kommer att väckas till liv igen framöver. Överraskningarna är legio och man ser sällan twistsen komma – fast de kommer i princip hela tiden – för att det gÃ¥r sÃ¥ fort hela tiden. Election Day är intrigmässigt centralt i detta avseende: här avslöjas bÃ¥de nya Spindel-fienden Malices hemliga identitet, liksom vad/vem som egentligen döljer sig bakom det tidningarna döpt till ”The Spider-tracer killer”. BÃ¥da avslöjandena sköts snyggt och tajt, värdigt Marvels och DCs just nu bästa tvÃ¥lopera-serie. TvÃ¥lopera-känslan, den som alltid varit karaktäristisk för Spindelmannen sen Lees och Ditkos dagar, är i stort sett närvarande i varje ruta.
