Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Okej, nu har det hänt. Amazing Spider-Man har officiellt tagit steget frÃ¥n riktigt-bra-för-att-vara-mainstream till OMG-vad-bra-in-i-minsta-detalj. Den senaste veckan har jag överdoserat pÃ¥ ASM med tvÃ¥ nya trades (Election Day – samlar #583-588 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #1 och #3 plus en serie som tidigare bara funnits online – och 24/7, samlar #589-594 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #2 och #3) plus senaste lösnumret, #620, som innehÃ¥ller upplösningen pÃ¥ Mysterio-historien som jag nämnde i min tidigare recension av ASM #619.
Och det är efter att ha läst dessa tvÃ¥ album och senaste numret som jag kapitulerar: jag mÃ¥ste bara förbehÃ¥llslöst älska ASM. Att kvalificera mina tidigare positiva omdömen med prefixet ”mainstream” känns nu bÃ¥de fegt och skitnödigt. Hur gör de? Hur fÃ¥r de ut den här tidningen tre gÃ¥nger i mÃ¥naden med sÃ¥ genomgÃ¥ende hög kvalitet? Historierna, ofta med tre-fyra bihandlingar bredvid huvudhandlingen, Ã¥ngar pÃ¥ i ett rasande tempo med förvecklingar och korsförvecklingar hit och dit. En trÃ¥d du trodde tappats bort för fem-tio nummer sedan kommer plötsligt tillbaka, en annan trÃ¥d avvecklas snyggt och prydligt – men kanske kommer att väckas till liv igen framöver. Överraskningarna är legio och man ser sällan twistsen komma – fast de kommer i princip hela tiden – för att det gÃ¥r sÃ¥ fort hela tiden. Election Day är intrigmässigt centralt i detta avseende: här avslöjas bÃ¥de nya Spindel-fienden Malices hemliga identitet, liksom vad/vem som egentligen döljer sig bakom det tidningarna döpt till ”The Spider-tracer killer”. BÃ¥da avslöjandena sköts snyggt och tajt, värdigt Marvels och DCs just nu bästa tvÃ¥lopera-serie. TvÃ¥lopera-känslan, den som alltid varit karaktäristisk för Spindelmannen sen Lees och Ditkos dagar, är i stort sett närvarande i varje ruta.
Mark Waids gästspel som författare öppnar med en scen som kan betraktas som typisk för nystartade Amazing (lite mer om detta i min tidigare recension 
Här är konceptet (och medge att det är coolt): För tio Ã¥r sen invaderade rymdvarelserna. Vi hade ingen chans, planeten ödelades och plundrades, nÃ¥gra fÃ¥ överlevande klarade sig genom att hÃ¥lla sig undan i underjordiska bunkrar eller i vildmarken. Idag: alla rymdisarna lämnar planeten, samtidigt, utan förvarning. Kvar finns en pajad planet och en förvÃ¥nad mänsklighet. TvÃ¥ stora frÃ¥gor: Varför stack de? och Vad gör vi nu? Resurrection följer ett antal överlevande (en ensamstÃ¥ende morsa, USA:s nuvarande ”president”, en forskare specialiserad pÃ¥ aliens med en stor hemlighet, och nÃ¥gra till) pÃ¥ deras väg mot ett stabilt samhälle och en lösning pÃ¥ alien-mysteriet.
Quesadas lösning var radikal: ut med allt gammalt. En fet retcon (Moster May lever, Peter Parker har aldrig varit gift med Mary Jane, och inga jävla kloner) raderade det mesta av de senaste 10-15 årens Spindelmans-historia och man kunde börja om på ny kula. Alla kvarvarande Spindeltitlar utom flaggskeppet Amazing lades ned, men Amazing fick i gengäld högre utgivningstakt: tre gånger i månaden. För att klara det tempot skapade Quesada en produktions-process mer lik en TV-series: ett team av författare och illustratörer arbetar tillsammans med att komma på story arcs och karaktärer men turas om att (mer eller mindre) individuellt skriva numren. Både författare och illustratörer i teamet byts dessutom ut med jämna mellanrum för att få rotation (Dan Slott som var med och skrev i början är det t ex inte längre).
