Recensioner
OBS! Följande recension innehåller spoilers!
Den kommersiella logiken är obönhörlig: sÃ¥ obönhörlig att man faktiskt undrar varför Marvel har väntat sÃ¥ länge med att para ihop tvÃ¥ av sina mest populära figurer i en ongoing. Det som gör den här i grunden rätt krassa satsningen intressant är att man har anlitat Jason Aaron pÃ¥ manussidan – Aaron är en av de mest firade serieskaparna just nu, bÃ¥de fan- och kritikerfavorit tack vare Vertigo-projektet Scalped och ett antal uppmärksammade Marvel-serier, bland annat just Wolverine.
Och det funkar! Aaron följer inledningsvis Paul Schraders maxim för författande: ”The audience would rather be confused than bored”. Förvirrande är det, trÃ¥kigt är det inte. Läsaren lyckas pussla ihop att Spider-Man och Wolverine har rÃ¥kat ut för nÃ¥gon slags tidsreseäventyr som försatt dem i en minst sagt besvärlig situation. Serien blandar kärv action och humor, som sig bör i ett äventyr där Marvels rÃ¥aste slagskämpe och Marvels meste skämtare samsas om utrymmet. Skildringen av (den patetiske) superskurken The Orb är exempelvis gravt fnissframkallande. Att action och spänning inte nödvändigtvis behöver betyda vÃ¥ld visar Aaron och Kubert ocksÃ¥ tydligt i numrets slutscener, en nervigt skildrad kamp mot klockan som kulminerar i en schysst splashpage-övergÃ¥ng till kommande nummer.
Fortsätt läsa Astonishing Spider-Man & Wolverine #1
Manus: Jason Aaron
Illustration: Adam Kubert
Tusch: Mark Morales, Dexter Vines
Färgläggning: Justin Ponsor
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Recensioner
När jag recenserade Punisher MAX #1 i slutet av förra Ã¥ret fick den gott betyg men till viss del mer tack vare sin potential än vad som faktiskt hände i serien; den var bra men hade en del svaga punkter. Nu när första arcen är över och den nya, ”Bullseye” (ett No-Prize till den som kan gissa vilken känd Marvelskurk som MAX-ifieras här), börjar i #6 är jag glad att kunna rapportera att den inledande skakigheten har lagt sig. Jason Aaron satsar helhjärtat pÃ¥ att lÃ¥ta sig besättas av Garth Ennis ande och levererar en Punisher-version som är väl sÃ¥ köttig som nÃ¥got av Ennis, och som dessutom innehÃ¥ller en massa av Ennis (och nu Aarons) trademarkade toalett/body shock-humor. Scenen med Bullseye pÃ¥ toaletten pÃ¥ s 6-7 är skatologiskt guld – Aaron verkar fast besluten att inte längre lÃ¥ta Ennis vara den ende som har mage att kombinera kiss-och-bajshumor med ultravÃ¥ld. Steve Dillons illustrationer skapar samma härliga chockeffekter som i Ennis version. Notera hur Ennis namn dyker upp oftare än Aarons i denna recension – som jag redan nämnt är det här en serie som knappast stÃ¥r pÃ¥ sina egna ben, men det blir bra ändÃ¥ (Aaron kanske sparar sin egen berättarröst till hjärteprojektet Scalped?).
Fortsätt läsa Punisher MAX #6
Manus: Jason Aaron
Illustration: Steve Dillon
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Allmänt / Nyheter och tips
- Har du någonsin undrat vilka som är The 6 Creepiest Comic Book Characters of All Time? Cracked har svaret. Jag måste säga att jag håller med dem till 100% om superhästen Comet. Och är någon förvånad över att en Grant Morrison-figur finns med på listan?
- Brian Cronin har en bra artikel på Comic Book Resources om anklagelserna för rasism som Jason Aaron och R M Guéras Scalped har utsatts för.
- Tom Brevoort, redaktör på Marvel, svarar på en massa läsarfrågor via formspring.me. Alla ni som undrat om Marvel kommer uppmärksamma She-Hulks 30-årsjubileum: svaret är tyvärr nej.
- New York Post (en tabloidtidning känd för rubriker som ”Headless Body in Topless Bar” och ”Ike Beats Tina… To The Grave”, den senare som rubrik till en dödsruna över Ike Turner) har en stor artikel om Girl Comics.
Recensioner
Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.
Fortsätt läsa Scalped #35
Manus: Jason Aaron
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Recensioner
Vi har tidigare öst lovord över Jason Aaron och R M Guéras serie Scalped här pÃ¥ shazam.se, dock utan att knappt nämna Aarons genombrott The Other Side (en femdelars miniserie illustrerad av Cameron Stewart) – trots att serien kom ut redan 2006 och samlades i mjukpärmutgÃ¥va 2007. Det ska vi nu rÃ¥da bot pÃ¥!
Serien handlar om Vietnamkriget och är ett mycket personligt projekt för Aaron: hans kusin Gustaf Hasford var en berömd marinsoldat och krigskorrespondent i Vietnam, vars novell The Short-Timers bildade grunden för Stanley Kubricks film Full Metal Jacket (Hasfords alter ego Private Joker spelas av Matthew Modine). I den intervju som finns med i samlingen nämner Aaron kusinen Hasford som sin stora inspirationskälla; den som fick honom att vilja börja skriva.
The Other Side följer två vanliga soldater: private Danny Everette, USMC, och Vo Binh Dai, vietnamesiska gerillaarmén. Hasford-rötterna är tydliga: de inledande scenerna när Danny Everette tränas som marinkårssoldat skulle utan problem ha platsat i Full Metal Jacket, komplett med extremt argsint instruktör. Danny har problem: han ser döda soldater och hans gevär pratar med honom, men han får ingen hjälp av armén eftersom de tror att han simulerar för att slippa åka till Vietnam. Vo Binh har problem av annan art: han rekryteras i Nordvietnam och marscheras söderut mot fronten, men marschen är allt annat än problemfri och under färden börjar den inledningsvis tvärsäkre soldaten tvivla på sitt uppdrag. De två berättelserna varvas mycket effektfullt på väg mot den oundvikliga konfrontationen mellan de två soldaterna.
Fortsätt läsa The Other Side
Manus: Jason Aaron
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Recensioner
Superhete författaren Jason Aaron (The Other Side, Scalped, Wolverine) tar sig an nya Max-versionen av Punisher tillsammans med karaktärsdefinierande illustratören Steve Dillon (hemläxa om du ej känner till Ennis/Dillons kick-återstart av Punisher 2001 med arcen Welcome Back, Frank)? Ja tack! Alternativomslag designade av 100 Bullets-veteranen Dave Johnson? Bonus!
Nummer 1 börjar lite trevande, om man nu nÃ¥gonsin kan kalla en explicit tortyrscen som fÃ¥r Saw-filmerna att verka tama för ”trevande” – Aarons ny-nya version av Punisher är hÃ¥rd och kärv som en blydagg insvept i sandpapper, det etableras tydligt om än inte sÃ¥ innovativt. Sen sitter nÃ¥gra gangsters runt ett bord och sprutar exposition, välskriven exposition visserligen, men fortfarande exposition och jäklar vad de sitter ned – inte sÃ¥ mycket action och dynamiska bildkompositioner här inte. Jason, vad hÃ¥ller du pÃ¥ med? undrar man. Sen börjas det – en splatterscen som klart visar arvet frÃ¥n Ennis/Dillon, kanske t o m lite rÃ¥are (!). Och med osviklig Punisher-känsla fortsätter sedan Aaron att dra ut pÃ¥ det, göra ett groteskt skämt pÃ¥ lemlästningen han just iscensatt, och sen ett till – som när en bra stand up comedian varierar samma skämt in absurdum. För in absurdum är just vad det är. Aaron (som sagt att det är en dream-come-true att arbeta med Dillon eftersom Aaron är ett stort fan av Ennis/Dillons Preacher och Punisher) är nämligen en smula för vördnadsfull mot källmaterialet. Han är en sÃ¥n fanboy att PunisherMAX mest framstÃ¥r som hans lite mer uppskruvade greatest hits-version av Ennis/Dillons redan klassiska Punisher-historier – ett intryck som naturligtvis förstärks av att det ju faktiskt är Dillon som illustrerar den här versionen ocksÃ¥, med samma strama linjer och samma frejdiga övervÃ¥ld. Vi som läst Scalped, The Other Side och t o m Aarons version av Wolverine vet att mannen har en egen röst, att han kan prestera nÃ¥got unikt. Fast i det här numret verkar han mer intresserad av att hylla och parafrasera sina föregÃ¥ngare. Det är absolut inte trÃ¥kigt – även det ogenerade kopierandet förmÃ¥r inte dölja att Aaron är en talangfull dialogförfattare.
Helt derivativt är det dock inte. Aaron glimtar till i skildringen av Wilson Fisk/Kingpin, och precis som i Scalped lyckas han med smÃ¥ medel göra även sina skurkar om inte sympatiska sÃ¥ i alla fall mänskliga. Det känns genast som om Wilson Fisk kommer bli en mer intressant karaktär än Frank Castle själv; jag vet att jag tänker köpa kommande nummer främst för att fÃ¥ reda pÃ¥ hur nye ”Kingpin” kommer utvecklas och inte sÃ¥ mycket för att se Frank utöva ultravÃ¥ld mot buset (eller OK dÃ¥, lite vill man ju ser Frank utöva ultravÃ¥ld, det här är ju Punisher trots allt). SÃ¥ jag sätter trots allt en svag fyra i betyg, ett betyg som nog i ärlighetens namn utgÃ¥r mer frÃ¥n seriens potential än vad som faktiskt syns pÃ¥ sidorna. Vi fÃ¥r väl se i kommande nummer om potentialen kan förvandlas till verklighet – jag vill gärna se hur Aaron kommer gestalta MAX-versionen av Bullseye, till exempel.
Manus: Jason Aaron
Illustration: Steve Dillon
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4-/5
Recensioner
Snabb repetition: Scalped, skriven av Jason Aaron och illustrerad av R M Guéra (samt lite andra gästillustratörer dÃ¥ och dÃ¥, som t ex Davide Furnó och Fransesco Francavilla i den här volymen) är en crime comic som utspelar sig i South Dakota Praire Rose Reservation, ett indianreservat som är hem Ã¥t Oglala Sioux-stammen. Huvudpersonen – till en början – är den misslyckade soldaten och brÃ¥kmakaren Dashiell ”Dash” Bad Horse som Ã¥tervänder till reservatet efter flera Ã¥rs bortovaro. Han fÃ¥r snabbt ett jobb som snut och handgÃ¥ngen man Ã¥t reservatets brottskung, Lincoln Red Crow. Det leder honom omedelbart i konflikt med Lincoln Red Crows svurna fiende, indianaktivisten Gina Bad Horse – Dashiells mamma. Och, surprise surprise, Dash är egentligen inte alls sÃ¥ misslyckad för han är i själva verket en FBI-agent med uppdrag att infiltrera Red Crows organisation – ett uppdrag han fÃ¥tt av den frifräsande FBI-snubben Baylis Nitz, som har ett förflutet med bÃ¥de Lincoln Red Crow och Gina Bad Horse… (detta kan knappast betraktas som spoilers eftersom man fÃ¥r reda pÃ¥ allt det ovanstÃ¥ende redan i #1 av serien). Upplagt för familjekonflikter och nagelbitande undercover-action alltsÃ¥.
Detta är den femte och senaste traden som samlar Scalped. När vi kommit sÃ¥ här lÃ¥ngt har Aaron utvecklat persongalleriet ordentligt och Dash är mer sällan huvudfiguren – vilket absolut inte är nÃ¥got dÃ¥ligt, snarare är det imponerande hur Aaron kontinuerligt presenterar nya bifigurer som han snabbt skänker djup och skapar intresse för dem hos läsaren. Reservatslivet och seriens bakgrundshistoria skildras frÃ¥n flera olika perspektiv – i High Lonesome fÃ¥r vi t ex för första gÃ¥ngen veta mer om Baylis Nitz bakgrund, vi fÃ¥r en insikt i varför Dashiells antagonist/allierade Diesel är som han är, och vi fortsätter följa Falls Down, den enda okorrumperade polisen pÃ¥ reservatet. Samtidigt är det Dash och hans problem – som sedan Scalped vol 4: The Gravel in Your Guts är… lÃ¥t oss säga avsevärda – som fÃ¥r rama in den här volymen med en elegant berättarteknisk cirkelkomposition som avslutas med den kärvt actionpackade ”Rock Bottom, Pop. 1″ (#29 som lösnummer) – ett av de bättre enskilda numren i serien hittills.
Fortsätt läsa Scalped vol 5: High Lonesome
Manus: Jason Aaron
Illustration: R M Guéra, Davide Furnó, Fransesco Francavilla
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC - Vertigo
Betyg: 4/5
Recensioner
Jason Aaron avslutade nyligen sin första arc The Adamantium Men i den nya Wolverine-titeln Wolverine: Weapon X. I den samarbetade han återigen med tecknaren Ron Garney som tidigare tecknat hans arc Get Mystique i tidningen Wolverine från 2008. Båda dessa har varit bra, men rätt traditionella Wolvie-äventyr. Get Mystique var en klassisk Hunt and Kill-historia, och Adamantium Men handlade om Wolverines förflutna i Weapon X-programmet. Liknande historier har gjorts många gånger av andra författare innan Aaron.
Den nya arcen Insane in the Brain är betydligt fräschare. När vi kommer in i berättelse sitter Logan in en smutsig madrasserad cell på ett mentalsjukhus. Anledningen till varför eller hur länge han suttit där är okänd. Något har gjort att han inte längre kommer ihåg sin bakgrund som medlem i X-men eller Avengers utan tror att allt bara är ett fantasifoster. Samtidigt är det något som inte stämmer med föreståndaren, eller själva sjukhuset i sig.
Att placera Logan i en miljö liknande en blandning mellan Gökboet och sinnessjukhuset i andra Hellraiser-filmen blir riktigt intressant. Han har av traditionen alltid varit en karaktär med total kontroll. Bäst på det han gör, hyperkänsliga sinnen, obrytbart skelett, och rakbladsvassa klor – inte en kille man bråkar med. Att se Logan som ett harmlöst och pacificerat mentalfall känns onekligen mer spännande än alla de oändliga historier om hans mörka bakgrund som Marvel pumpat ut nyligen.
Faktum är att Insane in the brain mer känns som en skräckberättelse än som en renodlad superhjälteserie. Inte minst på grund av alla de skräckreferenser som Aaron strör ut. Sjukhuset namn, Dunwich Sanatorium, är givetvis en homage till H.P. Lovecrafts klassiska skräcknovell The Dunwich Horror. Eller att en av de intagnas namn, Charlie Chainsaw, är en blinkning till Leatherface från Motosågsmassakern. Små detaljer som kommer roa alla skäckfans.
Yanick Paquettes tecknar detta i en dyster stil, men håller sig hela tiden inom ramen för det amerikanska realistiska mainstream-manéret. Kan låta tråkigt eller ointressant, men i det här fallet är det en tillgång. Detta i kombination med Aarons briljanta manus gör att Wolverine: Weapon X är en av månadens bästa mutant-titlar från Marvel.
Manus: Jason Aaron
Illustration: Yanick Paquette
Tusch: Michael Lacombe
Färgläggning: Nathan Fairbiarn
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Nyheter och tips
PREVIEWSTIPS: Om ni trodde att Previewstipsen var över för den här mÃ¥naden sÃ¥ trodde ni fel. Här kommer ett till. Denna gÃ¥ng handlar det en MAX-titel frÃ¥n Marvel. Nämligen av nystart av den gamla succén Punisher MAX som Garth ”Splatt” Ennis skrev fram tills för nÃ¥got Ã¥r sedan. Denna gÃ¥ng är det Jason Aaron (Wolverine: Weapon X, Scalped) som stÃ¥r för manus. Tecknandet stÃ¥r en gammal Ennis-bekanting för. Ingen mindre än Steve Dillon, mannen som tillsammans med Ennis skapade klassikern Preacher. Om denna serie tar vid efter där den tidigare MAX-serien slutade är oklart. Klart är dock att Kingpin kommer att ha en central roll i serien. Inte helt svÃ¥rt att missa med tanke pÃ¥ det otroligt snygga omslaget av Dave Johnson, som till vardags gör omslagen till Johans nya favorit 100 Bullets.
Recensioner
Det känns nästan som att det kommer ut en ny Wolverine-serie i månaden så när Marvel släpte nyheten om Wolverine: Weapon X så var min första spontana tanke, nej inte en till! Men nu sittar jag ändå här med det första numret av denna nya Wolverine-serie. Jag hade ganska låga förväntningar på serien innan jag läste den men blev faktiskt positivt överraskad. Det här är ett riktigt bra första nummer och Wolverine är precis så mycket badass som man vill att han ska vara.
Fortsätt läsa Wolverine: Weapon X #1
Betyg: 4/5
