Halloj! Minns ni första numret av Dark X-Men från typ tre veckor sedan? Det var ju lite smått överrraskande en kul och skönt lättsmält läsning, och tack vare det så hamnade den på min prenumerationslista. Efter att nu ha läst nummer två så är det bara att konstatera att det var rätt beslut och att team Kirk och Cornell fortsätter att leverera bra underhållning i tecknad form. Det är lite lurigt att sätta fingret på exakt vad som gör Dark X-Men till en bra titel, men jag skulle tro att mycket är tack vare författaren Paul Cornells förmåga att skriva ett roligt manus utan att det för den delen behöver kännas fånigt. Dark X-Men med sitt persongalleri bestående av forna terrorister, mordiska psykopater och depressiva misfits hade även lätt kunna vara en mörk och tung serie, men Cornell balanserar sina karaktärer väl mot den historia som vi kastats in i och lyckas sätta dem i ett så pass skruvat och spännande scenario att deras udda och starka personligheter aldrig tar över eller känns för överdrivna. Mystique, Dark Beast, Mimic och Omega må kännas som en väldigt udda samling superindivider, men i jämförelse med H.A.M.M.E.R:s Psi-Division (Norman Osborns avdelning med klärvoajanter) så framstår Dark X-Men faktiskt som rätt normala. Du som kan din X-historia lär säkert känna igen Nate Grey aka X-Man på omslaget av det här numret, och det ska bli intressant att se hur Cornell klarar av att hantera en av Marvels allra mäktigast karaktärer i kommande nummer, särskilt med tanke på att både Mimic och Omega har förmågor som triggas av andras mutantkrafter. Kan nog bli en riktigt skön resa det här.

Mer impulsköp för min del! Den här gången blev det första numret av den fem nummer långa miniserien Dark X-Men, skriven av Paul Cornell och illustrerad av Leonard Kirk, båda okända namn för min del. Lite kort bakgrund: Dark X-Men är det mutantgäng som Norman Osborn startade upp i den enligt mig smått mediokra miniserien Utopia (här, här, här och här), och som helt enkelt består av de som hängde kvar efter det smärre fiaskot. Teamet, eller kvartetten som det faktiskt är, är en minst sagt rätt udda samling karaktärer:

Vi har kameleonten tillika forna terorristen Mystique, den depressiva mutantkopiatorn Mimic, superkraftknarkaren Omega (du kanske minns inlägget Vägen till Weapon Omega?) och det obehagliga psykopatgeniet Dark Beast. En rätt udda samling helt enkelt, alla med sin egen personliga anledning till varför de hänger kvar hos Osborn som ett andrahandsalternativ till hans primära ”hjältar” i Dark Avengers.

Handlingsmässigt så är Dark X-Men precis som Dark Avengers: Ares något av en positiv överraskning. Författaren Paul Cornell gör ett riktigt bra jobb med de udda och säkert inte helt kommersiellt gångbara karaktärerna, och ger dem här mer utrymme och personlighet än vad vi tidigare fått se av dem. Mystique är ju en klassisk karaktär som alltid legat någonstans i gränslandet mellan skurk och antihjälte, vilket hon gör även här, men i det här första numret så tycker jag att det är de tre andra medlemmarna som känns intressantast. Mimic är som sagt deprimerad och pågas av mörka framtidsvisioner, Omega blir helt knas av att använda sin mutantkraft och känns rätt labil, och Dark Beast, ja, han är helt enkelt en hyperintelligent sociopat. Man skulle lätt kunna dra paralleller till exempelvis Thunderbolts och Dark Avengers som även de är team bestående av rätt suspekta individer, men jag tycker att Dark X-Men lyckas stå bra på egna ben utan att försöka rida för mycket på vågen med superskurkar som agerar superhjältar. Mycket beror antagligen på att Cornell inte gör någon större grej av att vissa av medlemmarna har ett förflutet som superskurkar, utan fokuserar istället mer på att få in dem som ett team i en story som nog faktiskt kan visa sig bli riktigt intressant i kommande nummer. Rent visuellt så gör Leonard Kirk ett klart godkänt jobb med illustrerandet här, och tack vare det positiva helheltsintrycket så blir det för mig att lägga till även den här titeln till prenumerationslistan.