Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Batman, osårbarhet, bakhåll, ondskefull kung samt galenskap. Mycket nöje!
Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans Nyheter! Här presenterar jag previews av nya nummer på seriehimlen, gamla favoriter som återvänder och andra små läckerheter som dykt upp under veckan som har gått.
AVENGERS #1
Manus: Jason Aaron
Illustration: Ed McGuinness
Förlag: Marvel Comics
Senast jag följde Avengers var när Jonathan Hickman höll i rodret med två tandemtitlar (Avengers och New Avengers) och jag hoppade helt över Mark Waids run som doftade dussin-Marvel efter bara några nummer. Nu sätter jag mitt hopp till Jason Aaron som redan har flera lysande Marvel-titlar i bagaget (som Thor, Weirdworld och Doctor Strange) och inledningsvis får han sällskap av Ed McGuinness vars supermuskliga actionstil inte passar alla men som, enligt mig, gav en perfekt popcorndoft åt Jeph Loebs härliga matinéäventyr i Hulk (2008) där bland annat Red Hulk introducerades. Dessutom markerar denna nystart en återgång till gamla dagar med både Captain America (Steve Rogers), Thor (Odinson) och Iron Man (Tony Stark) i laguppställningen.
Välkomna till ett nytt avsnitt av Veckans omslag! Här presenterar jag i vanlig ordning de i mina ögon snyggaste omslagen från veckans skörd från förlagen i staterna.
Den här veckan bjuds det på Looney Tunes, nostalgi, kylskåpsmonster, Howard The Duck och familjelycka. Mycket nöje!
Nova #2 Variant av Campbell & Ruffino
Sam Alexander är en 17-årig pojke utan drömmar. Pappan klarar knappt av jobbet som städare på skolan på grund av sin alkoholism. Sam biter ihop och täcker upp för honom så gott han kan. Vilka drömmar om livet kan man ha i liten håla i Arizona på 3000 invånare (Carefree!) där ingenting händer?
Hans far berättar sagor för Sam och hans syster om sina äventyr i rymden som medlem av Nova Corps. Sagor för barn om väktare av Galaxen, talande tvättbjörnar, grönhudande kvinnliga mördare och annat som fyller dem med drömmar. Sam tycker det är fantasier och att farsan är en loser. När ska hans mamma vakna upp och inse det? Hon svarar att han har ingen aning vilka uppoffringar han gjort. Han ska vara glad om han växer upp och blir hälften så bra som sin far.
Livet suger stort för Sam Alexander. 🙁
En morgon är fadern som bortblåst och när Sam i vredesmod ger sig ut på jakt efter honom råkar han ut för en skateboardolycka. När han vaknar upp i sjukhussängen står en talande tvättbjörn och en grönhudad kvinna vid hans sida. Med sig har de hans fars rymdhjälm.
Nova #3 av McGuinness
Jeph Loeb är bra på action men gör manus lika fulla av hål som en schweizerost samt med en dialog som svämmar över av töntiga one-liners. Mycket av det fanns med när han och kollegan Ed McGuinness kickade igång Red Hulk för fem år sen men eftersom det var deras egen skapelse funkade konceptet bättre. Det blev en fartfylld och sprakande färgfiesta som var oemotståndlig trots sina brister.
Den nye Nova skapades av Loeb/McGuinness redan 2011 (Marvel Point One) men det här är första gången vi får läsa hans ursprung. One-liners är utbytta mot lite mesigt men okej tonårstugg och Loeb berättar en bedårande saga i fem nummer om familj, drömmar, svek, glädje, sorg och kärlek. Att jag skulle rada upp sex sådana substantiv i samma mening som Jeph Loeb trodde jag verkligen inte var möjligt.
Det lugna tempot och den feta färgläggningen gör det här till en fröjd att titta på också. McGuinness briljerar med sin cartoon-stil i varje bildruta och återigen funkar konceptet Marvel NOW! Nya varianter och nya vinklar på gamla titlar i Marvel-stallet. Där Guardians of The Galaxy misslyckades lyckas Loeb/McGuinness få mig att glömma Dan Abnett och Andy Lannings version och se framåt. Det är så bra att jag till och med glömmer bort hur mycket jag saknar Richard Riders Nova.
Nova #5 av McGuinness
Hela första arcen är som gjord för en sommarmatiné och detta förstärks också när utomjordingarna Chitauri anfaller jorden igen som i 2012 års Avengers-film, komplett med gigantiska rymdmaskar och allt. Eftersom Jeph Loeb har ett finger med i Marvels TV-produktioner vågar jag mig på en vild gissning att Nova dyker upp på filmduken 2016 istället för Doctor Strange. Vilken av dem det än blir är egalt för mig 🙂
Den enda smolken i glädjebägaren är att Loeb/McGuinness lämnar serien efter fem nummer. Zeb Wells (Civil War: Young Avengers/Runaways, New Warriors: Reality Check) och Paco Medina (Ultimate Comics X-Men) känns ändå spännande och räkna med gästspel av New Warriors, Novas gamla team, inom en snar framtid. Själv hoppas jag att Loeb/McGuinness återvänder till en av sina bästa serier. Kanske rentav deras bästa 😉
Under New York Comic Con, som pågår för fullt nu i helgen, släppte Marvel nyheten om nya volymer av Guardians of The Galaxy och Nova. I februari 2013 levererar Brian Michael Bendis (Daredevil, Avengers, Ultimate Spider-Man) och Steve McNiven (Civil War, Old Man Logan) Guardians of The Galaxy #1 tätt följd av Nova #1 av radarparet Jeph Loeb/Ed McGuiness (Red Hulk, Avengers X-Sanction)
Nya GOTG innehåller, av omslaget att döma, Starlord (utan sin karaktäristiska hjälm), Gamora (i en mindre utmanande outfit), Drax, Groot, Rocket Raccoon samt någon i en Iron Man-liknande rustning. Eftersom Marvel tidigare i år flaggat för GOTG:s egna film 2014 är det ingen surprise att vi nu också får deras äventyr i serieform.
Nya Nova är inte Richard Rider som vi vant oss vid utan Sam Alexander som spelade en avgörande roll i nyligen avslutade eventet Avengers Vs. X-Men.
Personligen är jag en sucker när det gäller kosmisk Marvel och fram för allt då Abnett och Lannings period med bägge dessa titlar samt Annihilation, War of Kings och Thanos Imperative. Där blandas djupa karaktärer med fartfylld action och intelligent handling i en symfoni där alla Marvels gamla och nya rymdalster fick en plats i rampljuset.
Bendis är bra på karaktärer men virrar ofta bort sig när det gäller att slutföra sina projekt. Loeb å andra sidan är bra på fantastiskt nonsens men inte lika bra på djuplodade personporträtt. Hans senaste Avengers X-Sanction var en stor bisvikelse för mig där fyra nummer hade räckt till ett eftersom det mesta handlade om att få visa coola actionscener med Cable Vs. Avengers. Snyggt förpackad smörja helt enkelt.
Nu återstår att se vad dessa herrar kan bidra med när det gäller våra kosmiska hjältar. Själv tänker jag hoppa på tåget eftersom jag älskar kosmisk Marvel.
Vi rullar på med recensioner av serier som jag köpt för iPad:en på Marvels måndagsrea (varje måndag så säljer ComiXology en eller ett par Marvel-titlar till halva priset), och idag så är det dags för Hulk #1-5. För den som inte hängt med i alla Hulk-svängar så skjutsades Hulk ut i rymden av en samling superhjältar (Planet Hulk), och så kom han tillbaka argare än någonsin, spöade alla och ödelade Manhattan (World War Hulk). Efter det så kollapsade Bruce Banner, titeln Incredible Hulk blev till Incredible Hercules (mer om den framöver) och Jeph Loeb tog över Hulk i en ny titel, helt enkelt kallad Hulk.
Handling: Någon har mördat Hulks gamla nemesis Abomination, och den huvudmisstänkte är inte helt otippat Hulk. Det underliga är att Hulk, eller rättare sagt Bruce Banner, varit inlåst av S.H.I.E.L.D. sedan han kollapsade i slutet av World War Hulk. Det finns även vittnen som pratar om en Hulk som skiftar betydligt mer i rött, och parallellt med allt det här så dyker det upp någon som påminner en hel del om en blå variant av Abomination…
Det bra: Jeph Loeb serverar här en slugfest som aldrig sparar på krutet, och det är fullt ös medvetslös rakt in i kaklet från början till slut. Dum action kan man säga, och det är både på gott och ont. Spontant så funkar den här tappningen av Hulk bäst som bakisunderhållning när man inte orkar tänka ordentligt, och den som gillar en massa knytnävsslagsmål mixat med lite slapstick kan nog tycka det här är riktigt bra.
Det mindre bra: Låt mig ge ett konkret exempel på när Jeph Loebs Hulk är riktigt dålig: I en fight mellan den röde Hulk och Thor så tar Hulk (eller Rulk som han nu kallas) tag i Thors hammare, hoppar ur jordens atmosfär, rycker Mjolnir ur Thors hand, flyger till månen, spöar Thor och hoppar tillbaka till jorden. Serien är bitvis så obalanserad och överdriven att det mest känns irriterande, och för min del så känns det nästan som att Loeb med flit försöker göra Hulk till en oseriös och komiskt låtsasbrutal (alla som slåss med varandra är i stort sett osårbara) dussinserie. Utöver det så tycker jag personligen att det är en dålig idé från första början att introducera en ny tillika röd Hulk.
Slutsats: Hulk #1-5 är lättsmält och smådum underhållning som funkar ok om man är på det humöret, men för min del så känns Loebs Hulk både oseriös och faktiskt rätt överflödig.
