Recensioner

Seven to Eternity, Vol. 2: Ballad of Betrayal

fredag 13 oktober, kl 22:46 av 0 kommentarer

När de började resan mot ön Torrga för att oskadliggöra den fruktade Garils, mer känd som ”The Mud King” eller ”God of Whispers”, med hjälp av trollkvinnan med samma namn som ön var de sju. Nu är de bara fem, Goblin, White Lady, Spiritbox, älvkvinnan Jevalia och så vår berättelses huvudperson: Adam Osidis. Ständigt på vakt med fiender överallt i landet Zhal som fallit offer för Garils lömska tunga och med hans son, den oerhört kraftfulle Piper, hack i hälarna beslutar sig Mosakriddarna tillsammans med Adam att ta vägen genom ett förhäxat träsk, väl medvetna om att Piper inte kommer att leta efter dem där eftersom till och med hans far fruktar den platsen. I en strid med träskets demoner ställs den dödssjuke Adam inför ytterligare ett val: befria Garils och med hans hjälp ta sig till Zhals mytomspunna och livgivande källa som kan bota alla sjukdomar eller följa sin ursprungliga plan att befria världen från viskningarnas Gud och rentvå sin familjs namn.

Redan i första volymen av Rick Remender och Jerome Opeñas fantasyserie Seven to Eternity ställde sig Adam frågan: Varför rymde inte Garils när han hade chansen? Vad är det för sjukt spel han spelar egentligen? Den första volymen handlade mest om familjen Osidis grymma öde, Adams beslut att acceptera ett möte med The Mud King och hur han sedan hjälpte Mosakriddarna att fånga in tyrannen för att föra honom till trollkvinnan Torrga. I andra volymen växer en ny bild fram där allt inte är svart eller vitt, gott eller ont och där det är svårt att skilja vän från fiende. Visserligen har Garils en egen agenda och hans giftiga viskningar gör att sällskapet helst låter honom behålla sin munkavle på, men även om han ofta sår split mellan dem så talar han oftast sanning, en sanning som ibland är obekväm men dock sann.

Garils såg Adams far Zeb som sin bäste vän och han erbjöd sig att rädda Adams dödssjuke bror Pete men Zeb var för stolt för att ta erbjudandet vilket kostade brodern livet. Men det finns också andra krafter i görningen som orsakat både Pete och Adams tillstånd och som är övertygad om att familjen Osidis är synonymt med Zhals undergång.

Seven to Eternity är en dialogtung serie men språket är så vackert och utmanande att man obönhörligt sugs in i berättelsen och det är också ett av Remenders bästa världsbyggen och då har han redan en gedigen lista bakom sig med serier som Black Science, Low och Tokyo Ghost. Att Seven to Eternity blir något alldeles extra är till största delen den otroligt skicklige tecknaren Opeñas förtjänst som gör serien till en visuell fulländning med sina sköna detaljer, dynamik, actionscener, magi som ser skrämmande verklig ut och magiska fantasymiljöer.

I #7-8 av serien färdas resten av Mosakriddarna till den tidigare prunkande älvstaden Gliff för att hjälpa Jevalia som blivit förgiftad av träskets demoner. Dessa nummer tecknas av James Harren (B.P.R.D., Rumble) som har en lite mer cartoony stil som skiljer sig en hel del från Opeñas mästerliga penna. Sanningen är nog den att det mesta bleknar i jämförelse med Opeñas alster för numren med Harren som tecknare är minsann inte flugskit utan mycket övertygande och riktigt bra. Han är helt enkelt inte Opeña bara. Här får teamet också hjälp av Adams dotter Katie som följt efter sällskapet en längre tid för att se till att hennes far inte råkar illa ut och med tanke på Adams beslut att gå sin egen väg så kommer deras förhållande att vara smått ansträngt om de någon gång möts i seriens framtid.

Jag har tidigare jämfört serien med Star Wars där Mosakriddarna är Zhals motsvarighet till Jediriddarna och världen har även sin egen version av kraften, både den goda och den mörka, i form av ”The Well” som genomsyrar landet. I Gliff-avsnittet kommer jag också osökt att tänka på Tolkiens beskrivning av ett Fylke som våldtagits och industrialiserats i slutet på Sagan om ringen (något som Peter Jackson glömde bort i filmerna trots att han fick med det mesta plus lite onödigt lullull). Vi får också stifta bekantskap med prisjägaren Dragan och hans guldhungriga groda som ger berättelsen lite extra krydda.

Andra volymen av Seven to Eternity är mycket bättre än första, främst för att både Remender och Opeña nu kommit till berättelsens kärna och för att vad som helst nu kan hända eftersom gränsen mellan gott och ont suddats ut. Volymens sista nummer (Seven to Eternity #9) visar detta med smärtsam svärta och jag ser verkligen fram emot fortsättningen.

Manus: Rick Remender
Illustration: Jerome Opeña, James Harren
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Image Comics
Betyg: 4+/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38