Kriget har kommit till landet Zhal – inte genom arméer och strider, utan med viskningar. The Mud King, även känd som ”God of Whispers” kan se vad varje människa döljer för mörker och innersta önskningar och han uppfyller dem gärna – i utbyte mot att få se genom deras ögon och höra genom deras öron. Genom detta bedrägeri har The Mud King lyckats erövrat nästan hela Zhal utan en egen armé, men en man vågar stå emot och vägrar ta emot hans erbjudande. Denne man är Zeb Osidis, en av Mosakriddarna. Hans vapenbröder tog avstånd från honom – hans namn är nu synonymt med förrädare – och Zeb valde att gå i exil och uppfostra sin familj så långt ifrån Viskningarnas Guds manipulerande och intrigerande som möjligt. Men nu, flera år senare, har The Mud King tagit Zhals sista fria stad i besittning och skickat sin allra trognaste tjänare, The Piper, till Osidis gård för att tvinga Zeb att böja knä. Återigen vägrar den envise gamle mannen och den här gången kostar det honom livet. Hans äldste son Adam är rädd att Piper ska återvända och döda resten av familjen och därför beslutar han sig för att höra The Mud Kings erbjudande – trots att han lovat både sin far och mor att aldrig lyssna på hans farliga tunga. Eftersom Adam lider av en sjukdom som kommer att ända hans liv om några månader tycker han att han inte har något att förlora – men frågan är om han kan se sig själv i spegeln efter att ha hört The Mud Kings sluga förslag.
2016 var ytterligare ett mycket bra serieår med gott om guldkorn av vilka jag hann vaska fram rätt så många. Tiden räcker av förklarliga själv inte till om man vill läsa allt men jag tänkte rätta till det de kommande veckorna genom att recensera några av förra årets nya serier – bland annat Kill or Be Killed av Ed Brubaker och Sean Phillips, House of Penance av Peter Tomasi och Ian Bertram, The Black Monday Murders av Jonathan Hickman och Tomm Coker samt Rick Remender och Jerome Opeñas Seven to Eternity som är målet för denna recension.
Vid det här laget har jag läst nästan allt som Rick Remender skapat i serieväg och gillar framförallt hans Image-alster Deadly Class, Low och Tokyo Ghost. De serier som dock varit bäst är utan tvekan de som tecknats av Jerome Opeña, framför allt då Fear Agent (tillsammans med Tony Moore) och Uncanny X-Force hos Marvel. Deras samarbete präglas av skruvade koncept som svämmar över av underbara miljöer, action och dramatik som knappast lämnar någon oberörd och därför hade jag extremt höga förväntningar på Seven to Eternity.
Problemet är dock att Remender börjar den här serien genom att verkligen grotta ner sig ordentligt i familjen Osidis olycksaliga öden lite väl hårt. Alla älskar en underdog, men stackars Adam Osidis har redan förlorat sin älskade lillebror, sett sin far begravas levande, lämnat hus och hem för att svika sina döda föräldrars förtroende, kämpar mot en dödlig sjukdom, behandlas som paria vart han än går på grund av sitt namn för att slutligen stå öga mot öga med The Mud King och få erbjudandet om att bli botad. Vem skulle inte sälja sin själ till djävulen för en sådan gåva frågar sig Adam och även jag. Hela denna uppbyggnad präglar inledningen av serien, kryddat med ytterligare melankoli och förnedring där vi får följa Adam och hans fars desperata kamp att bota lillebrodern Pete. Att Remender har en förkärlek för att dra ner sina protagonister i skiten är ingen nyhet utan ett ständigt sadistiskt tema som den här gången nästan blir parodiskt – men plötsligt ändras allt som i ett trollslag.
Vi får nu möta den sista spillran av motståndsrörelsen i form av en grupp bisarra och fantastiska figurer som bestämt sig för att göra processen kort med The Mud King. En gigantisk talande dinosaurie med metallmunkorg som döljer en dimensionsportal, en kvinna som bokstavligen är ett lapptäcke av olika personers kroppsdelar, ett troll som är skepnadsskiftare, med flera. Dessa Mosakriddare fångar tillsammans med Adam in The Mud King men de kan inte döda honom utan att på samma gång ta död på alla som lyder under hans förbannelse. Därför börjar nu det riktiga äventyret där denna skara av mäktiga krigare måste färdas till en urgammal trollkarl vars magi kan lösa förtrollningen.
Inledningen har utan tvekan kraftiga dramaturgiska brister samt högtravande dialog och seriens likheter med Star Wars samt handlingen som en metafor för vår egen tid där mörka krafter sprider skräck genom förtal, lögner och uppvigling för att uppfylla sin egen politiska agenda känns också lite påklistrad. Dock så är Jerome Opeña som vanligt i högform, actionscenerna briljanta, Mosakriddarna underbara och Remenders lilla tvist att Adam fått ett erbjudande han egentligen inte kan tacka nej till gör att jag definitivt tänker se var det här slutar.
Illustration: Jerome Opeña
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Image Comics
Betyg: 3+/5