Recensioner
Jag läste nÃ¥got om den här serien pÃ¥ nätet för nÃ¥gra veckor sen och blev lite nyfiken pÃ¥ vad detta kunde vara för nÃ¥got. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… SÃ¥ jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst pÃ¥ bra tag.
Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.
Fortsätt läsa Sparta, U.S.A. #1
Manus: David Lapham
Illustration: Johnny Timmons
Tusch: Johnny Timmons
Färgläggning: Wildstorm FX
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3+/5
Recensioner
It´s Russia. Brett Lewis och John Paul Leons The Winter Men tog sin tid att bli klar. Serien påbörjades 2005 men sista delen blev inte klar förrän 2009 då serien också samlades i en trade. Winter Men utspelar sig efter murens fall i det nya Ryssland och börjar med lite sovjetpropaganda om The Hammer of the Revolution, en sovjetisk superhjälte och fortsätter med ett mord och en kidnappning av en liten tjej. Sedan får man stifta bekantskap med Kris Kalenov, tidigare en del av Winter Men, en specialstyrka i Röda armen, som efter en katastrofal insats i Tjetjenien numera är alkad polis i ett korrupt Moskva där olika strukturer slåss mot varandra om pengar och makt. Kalenov utses av borgmästaren att leda sökandet efter flickan och det som verkade vara en simpel kidnappning visar sig vara något betydligt större och utvecklingen blir allt våldsammare och Kalenov tar hjälp av sina gamla kollegor, andra Winter Men för att ta reda på vem som låg bakom kidnappningen av flickan och det våld som drabbat Moskva.
Fortsätt läsa The Winter Men
Manus: Brett Lewis
Illustration: John Paul Leon
Färgläggning: Dave Stewart & Melissa Edwards
Förlag: Wildstorm
Betyg: 4/5
Nyheter och tips
PREVIEWSTIPS: Någon annan än jag som läst DV8, Image/Wildstorm-serien som skapades 1996 av J. Scott Campbell, Brandon Choi, Humberto Ramos och Warren Ellis? Serien var väldigt populär och låg högt upp på försäljningslistan under andra halvan av 90-talet, men avslutades med #32. I all korthet så handlar DV8 om ett gäng ungdomar med superkrafter som istället för att rädda världen som superhjältar eller förslava världen som superskurkar helt enkelt beter sig som missanpassade ungdomar med superkrafter antagligen skulle göra. De är med andra egocentriska, oansvariga och inte sällan inblandade i moraliskt tveksamma situationer (sex, droger, fräck rockmusik etc). För den som totalt missat serien så finns Warren Ellis-författade #1-6 + lite extra samlat i DV8: Neighborhood Threat. Rent visuellt så känns serien vid det här laget rätt daterad (mycket stora ögon, stora fötter, stora muskler och stora bröst à la Image Comics 90-tal), men jag tycker ändå att den funkar.
Hur som helst, efter många år i vila så är det i april dags för DV8:s återkomst. Manus författas av Brian Wood (Demo, DMZ, Northlanders) och tecknas av nykomlingen Rebekah Isaacs (kolla in några DV8-skisser hos Wildstorm). Miniserien Gods & Monsters som kommer att vara i 8 delar sammanfattas av Wildstorm själva så här:
In their short history, the mismatched band of superpowered losers, freaks and masochists of DV8 have seen a lot and done even more, but it’s nothing compared to this. As Gem Antonelli (a.k.a. Copycat) is debriefed in a holding cell, the story of how eight troubled teenagers were briefly gods to a prehistorical world unfolds against the backdrop of a cataclysmic disaster. ”The Day I Tried To Live” is part one in this amazing and tragic story unlike anything set in the WildStorm Universe before.
Jag ska med! Ska du?
Recensioner
Brasklapp: Du naturligtvis redan hört talas om Brian K Vaughans (Y – The Last Man, Runaways) och Tony Harris (Starman) serie Ex Machina, den började trots allt ges ut 2004. Det är bara jag som ligger efter, OK?
Det finns sÃ¥ mÃ¥nga sätt att vrida, vända, dekonstruera och rekonstruera superhjältegenren idag att man ibland nästan längtar efter lite gammaldags punchups där Justice League delar upp sig i fyra team för att möta hotet frÃ¥n fyra Amazo-robotar eller sÃ¥. Men även om du blivit lite trött pÃ¥ hela ”superhjältar-with-a-twist”-genren (för det är nästan en genre i sig) sÃ¥ rekommenderar jag att du kollar in Brian K Vaughn och Tony Harris Ex Machina, för den är ett av de första och bästa exemplen pÃ¥ sagda genre. Här är konceptet: Mitchell Hundred är civilingenjör som arbetar för staden New York. Under en inspektionstur vid Brooklynbrons fästen exploderar en konstig artefakt i ansiktet pÃ¥ Mitchell och han fÃ¥r kraften att tala med och kontrollera maskiner. Den använder han för att bli New Yorks förste (och faktiskt världens ende) superhjälte, under namnet The Great Machine. Han assisteras av sina kompisar, snuten Bradbury och teknikern Kremlin. Superhjältandet gÃ¥r det lite si och sÃ¥ med (till skillnad frÃ¥n andra seriehjältar misslyckas The Great Machine minst lika ofta som han lyckas) och till slut bestämmer sig Mitchell för att demaskera sig själv, lägga jetpacket pÃ¥ hyllan och istället kandidera i New Yorks borgmästarval. Han vinner med bred marginal och det är där vi är när serien börjar: hundra dagar in pÃ¥ hans första mandatperiod som New Yorks borgmästare.
Fortsätt läsa Ex Machina vol 1: The First Hundred Days
Manus: Brian K Vaughan
Illustration: Tony Harris
Tusch: Tom Feister
Färgläggning: JD Mettler
Förlag: DC/Wildstorm
Betyg: 4+/5
Recensioner
Obs! Mild spoilervarning utfärdas!
Â
Ännu ett rekviem. I och med #27 nÃ¥dde Warren Ellis och John Cassadays pulp-superhjälte-SF-serie Planetary sitt (planerade) slut. Det är en seriebedrift som visserligen inte är lika lÃ¥ng i nummer räknat som 100 Bullets, men lika lÃ¥ng – länge! – i tid: det tog 100 Bullets tio Ã¥r att prestera 100 nummer, medan ständigt försenade Planetary tog nästan elva Ã¥r pÃ¥ sig (1999-2009 – med ett uppehÃ¥ll 2001-03) att komma ut med 27.
I likhet med 100 Bullets är Planetary också en modern seriemilstolpe. Warren Ellis lekfulla genreblandning bygger i stor utsträckning på ett refererande och nytolkande av populärkulturella traditioner som inte står Alan Moores efter. Serien har växlat mellan att de/rekonstruera sina Golden- och Silver Age-förebilder (Planetarys mesta skurkar The Four är som bekant en ond version av Fantastiska Fyran, för att bara ta ett exempel) och att söka sig längre bak i pulptraditioner (Doc Savage, The Spider, Fu Manchu och andra pulpgestalter dök i lindrigt maskerad – eller helt omgjord – version upp regelbundet i Planetary) och viktoriansk populärlitteratur (avsnittet där Elijah Snow möter både Sherlock Holmes och Dracula är ett av de bästa i serien). Till skillnad från Alan Moores senaste alster (jag tänker främst på League of Extraordinary Gentlemen: Black Dossier och League of Extraordinary Gentlemen: 1910), som mest har tett sig som gammalmansaktiga nostalgiexerciser, har Ellis serien igenom lyckats behålla en barnslig berättarglädje och ett ansenligt sinne för humor, vilket gjort att Planetary alltid gått att läsa med stor behållning även utan encyklopedisk kännedom om superhjälte- och pulphistoria. Ellis har också konsekvent arbetat utifrån ett tajt one-shot-format: ett nummer, en historia. Visserligen finns det en övergripande story som fördjupas med tiden, men varje nummer har i god pulpanda en knockoutöppning, ett rafflande mittparti och ett halsbrytande twist-ending – skolad som han är i 2000AD-traditionen vet Ellis värdet i att ge läsarna en bra slutpoäng i varje nummer. Allt detta plus John Cassadays likaledes lekfulla, pulpiga och understundom barock/art nouveau-influerade illustrationer har gjort Planetary till en av de senaste årens bästa äventyrsserier alla kategorier.
Fortsätt läsa Planetary #27
Manus: Warren Ellis
Illustration: John Cassaday
Färgläggning: Laura Martin
Förlag: WildStorm
Betyg: 5/5
Recensioner
Dags för ett rätt så rejält hopp bakåt i tiden. 10 år bakåt närmare bestämt. 1999 gavs första volymen av Warren Ellis version av StormWatch ut (samlandes #37-42), och då jag nu i helgen hittade den i en boklåda för en billig penning så kändes det nästan dumt att inte slå till. Jag gillar ju det mesta jag läst av Ellis och har fortfarande en nostalgisk hatkärlek till 90-talets superhjälteserier från Image Comics och dess avkommor. Köpte faktiskt StormWatch #1 när det gavs ut 1993, tillsammans med en hel massa andra serier som inte lyckades överleva millennieskiftet. Kanske borde plöja igenom 90-talskassen i garderoben och köra lite retrorecensioner på det, vad tror ni om det?
Hur som helst, det är inga större problem att se hur (skrämmande) lÃ¥ng tid 10 Ã¥r egentligen är när jag tänker tillbaka pÃ¥ hur jag själv var pÃ¥ den tiden – jag bodde hemma, körde nattskift och lyssnade i princip bara pÃ¥ NiN. Inget fel med det i och för sig, men det är inte riktigt sÃ¥ jag jobbar idag. Med detta i Ã¥tanke är det intressant att se hur väl den här samlingen faktiskt Ã¥ldrats under samma tid. Visst, tecknarstilen kan ibland kännas rätt tidstypisk för serier utgivna av Image, Top Cow och Wildstorm under slutet av 90-talet, men själva berättandet känns hyggligt i fas med de serier som ges ut idag. Warren Ellis tar StormWatch i en helt egen ny riktning och genomför redan i första numret ett gäng radikala förändringar, bÃ¥de gällande karaktärer och tonalitet. En del fÃ¥r skrivbordstjänst och ett helt gäng fÃ¥r sparken till förmÃ¥n för en trio nykomlingar – Jenny Sparks, Jack Hawksmoor och Rose Tattoo – vilka känns igen för den som läst The Authority (som dÃ¥ alltsÃ¥ är Ellis fristÃ¥ende och makalösa upptrappning av just StormWatch). StormWatch mÃ¥ blekna en hel del i jämförelse med The Authority, men i det stora hela sÃ¥ bjuder Ellis och co pÃ¥ ett intressant upplägg med spännande intrig.
Sammanfattningsvis, StormWatch: Force of Nature står sig väl i jämförelse med dagens utbud både när det kommer till illustration och berättande, men jag tror att serien gör sig allra bäst för oss som har lite koll på Image/WildStorm i allmänhet och på The Authority i synnerhet. Väl värt reapriset var det hur som helst, men jag tror att jag knep sista exemplaret.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Tom Raney, Pete Woods, Michael Ryan
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3/5
Recensioner
För cirka en mÃ¥nad sedan skrev jag att jag skulle skriva nÃ¥gon sorts recension innehÃ¥llandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, sÃ¥ det har väl blivit hög tid att fÃ¥ det ur världen. I och med att Alan Moore (vÃ¥r man med skägg) hamnat lite i strÃ¥lkastarljuset pÃ¥ senare tid, främst pÃ¥ grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 Ã¥r sedan, sÃ¥ föll det sig sÃ¥ att jag nÃ¥gon gÃ¥ng strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s sÃ¥ är det här en tung samling, bÃ¥de vikt- och innehÃ¥llsmässigt, dÃ¥ den innehÃ¥ller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare pÃ¥ det som skett i tidigare nummer.
Fortsätt läsa Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S
Jag läste nÃ¥got om den här serien pÃ¥ nätet för nÃ¥gra veckor sen och blev lite nyfiken pÃ¥ vad detta kunde vara för nÃ¥got. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… SÃ¥ jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst pÃ¥ bra tag.
