För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.
Sammanfattat i överljushastighet så har superhjälteteamet WildC.A.T.s (Image Comics version av X-men, typ) lämnat jorden efter en sjujävla fight med ärkefienderna Daemonites, och när storyn börjar så är de på väg mot ett par av medlemmarnas gamla hemplanet Khera. På jorden tror man dock att teamet sprängts i småbitar, så ett par bekanta till ursprungsgänget bestämmer sig för att starta upp ett nytt WildC.A.T.s. Alan Moore bjuder med andra ord på två helt parallella handlingar i sin version av serien – i de ena får vi följa originalens ankomst och annalkande trubbel på Khera, och i den andra så presenteras det helt nya teamet, som visar sig ha en betydligt mer offensiv syn på brottsbekämpning än andra ”superhjältar”.
Det jag stör mig allra mest på i den här feta samlingsvolymen är den relativt inkonsekventa tecknarkvaliteten – förutom rena sakfel mellan olika illustratörer (vissa av dem illustrerar cyborgen Ladytron med en helt mekanisk underkäke, en del andra gör det inte) så bleknar alla andra i jämförelse med Travis Charest, vars detaljrikedom mixat med minimalism är ett rätt stort snäpp mycket bättre än övriga artisters bidrag. Så, kul att han är bra, trist att helhetsintrycket blir rätt spretigt. Handlingsmässigt så är det tydligt att Alan Moore är duktig på karaktärer, relationer och komplexa twistar, men för min del så kan jag känna att han kanske fått jobba lite väl mycket i motvind i och med att grundmaterialet faktiskt inte är särskilt spännande med väldigt stereotypa karaktärer (stor/dum muskelsnubbe, snubbe med knivhänder etc etc) och rätt generisk miljö. Detta till trots, den röda tråd och den resa som Moore skapar innan de två teamen till slut möter varandra är riktigt bra, även om den till viss del tappar fart på grund av rätt osammanhängande sidospår, främst i form av crossovers med andra titlar som jag inte läst. Hur som helst, om jag bortser från alla onödiga kringelikrokar så är storyn rätt underhållande med ett helt ok slut. Det får man väl vara nöjd med.
För den som vill ha ett fett samlingsalbum med helt ok superhjälteaction plus en del överraskningar signerade Alan Moore så är det här ett prisvärt köp, men jag måste säga att det överlag kan kännas rätt blekt i jämförelse med exempelvis en del av X-mens bättre äventyr.
Illustration: Travis Charest, Mat Broome, Ryan Benjamin med flera
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3/5