Det är hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell’s Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.

Det är i Cruel and Unusual tydligt att det inte gått så bra för Daredevil a.k.a. Matt Murdock på senare tid. Hans hemliga identitet har blivit outad i medierna (vilket senare har dementerats, men ryktet lever kvar), och precis innan den här storyn så har Matts flickvän hamnat på psyket. Han kompenserar alla jobbigheter med att inte umgås med någon och att i rollen som Daredevil ge sig ut på gatorna och administera övervåld på småbrottslingar. Kort sagt, Daredevil mår rätt pissigt. För att försöka få honom på bättre humör och glömma vardagsmisären så hintar några av hans polare om ett rättsfall där en storväxt svart man har dömts till döden efter att ha erkänt att han sågat huvudet av tre små barn, men där det även verkar vara några ugglor i mossen. Efter några om och men blir det så att Matt börjar nysta i fallet, och sen rullar allt på rätt bra lite av sig självt.

Efter att ha läst Cruel and Unusual så känner jag att jag med stor säkerhet missat en hel massa bra Daredevil-historier under åren som gått. Atmosfären är precis som jag mindes den väldigt tät, mörk och bitvis faktiskt rätt deprimerande, men det är det som jag tycker gör titlar som Daredevil och tidigare bloggade Moon Knight mer intressanta än standardhjältar som exemplevis Spiderman. För att dra en filmreferens så känns Daredevil väldigt mycket mer Christopher Nolans Batman än Sam Raimis Spiderman. Och det är ju bra?

Trackback-adress