Jag börjar ju alltid mina inlägg nu för tiden med att jag varit frånvarande länge och bla bla, så den här gången hoppar vi över det och dyker rakt in i en ny recension. The Cape. Fan vad bra den var! Författaren Joe Hill är som jag förstått det rätt het nu för tiden. Hans första volym av Locke and Key ligger i min iPad och väntar på att bli läst, men The Cape var mitt första möte Hill (vad jag vet). Nu är i och för sig The Cape egentligen bara ”created by” Joe Hill och författad av Jason Ciaramella (också okänd för min del), men jag antar att de kränger fler nummer med Hills namn på omslaget.
Hur som helst, skit i vem som får cred för författandet och vidare till själva serien. The Cape har en rätt enkel men ändå – eller kanske tack vare – väldigt intressant story. Vi får här möta den cirka 10 år gamla pojken Eric som ofta leker superhjälte tillsammans med brorsan Nicky. Nicky är The Streak och Eric, som alltid har på sig en sliten blå mantel med en röd blixt och en patch han ärvt från sin pappa som dog i Vietnam, är The Red Bolt. Superlekandet resulterar en dag i att Eric bör falla ur ett högt träd, men istället visar sig bli hängandes i tomma luften. När han tar av sig manteln störtar han mot marken där han spräcker skallen och bryter en hel massa ben. Eric överlever, men för att undvika fler liknande olyckor så gör sig killarnas mamma av med manteln.
Snabbspolning ett gäng år framåt så är Eric något av en slashas som trots det lyckats skaffa sig en flickvän och en egen lägenhet. Erics syn på livet är väl överlag rätt pissig kan man säga, och alla uppmuntrande ord om att kanske skaffa sig ett bättre jobb eller utbilda sig gör mest att han framstår som bitter och tjurskallig. Efter att ha behandlat sin tjej mer och mer som skit så flyttar Eric hem till sin mamma igen, där han efter en period av gräsrökande och TV-spelande i kalsongerna råkar hitta sin gamla mantel igen. Manteln väcker en massa gamla minnen till liv, och det dröjer inte länge förrän Eric konstaterat att manteln faktiskt ger honom förmågan att flyga.
Det är här som The Cape blir riktigt jävla bra. Man hade ju kunnat tänka sig att en person som tidigare varit en bitter douche och sedan plötsligt upptäcker att han har superkrafter hade börjat fundera på att förbättra sitt liv, men här är det snarare så att Eric omfamnar douchigheten. Jag ska inte spoila vad han tar sig för då jag tycker att alla borde få upptäcka det själva, men vi kan väl helt enkelt säga att han verkligen inte förtjäntar titeln superhjälte. Inte superskurk heller. ”Elak jävel” passar nog bäst.
Det fina med The Cape är jag verkligen inte hade någon aning om hur det skulle gå, och att vi får en liten inblick i vad som gör att en uppenbarligen moraliskt ambivalent person till slut verkligen går över tröskeln, och det utan att ångra sig för fem öre. The Cape är i all korthet det allra bästa jag läst på väldigt länge, och troligen bland det bästa jag läst överhuvudtaget. Allt är asfint tecknat också. Köp köp.
Justja, jag köpte samlingen på ComiXology när det var Joe Hill-rea, men den är klart värd fullpris.
Manus: Joe Hill, Jason Ciaramella
Illustration: Nelson Daniel, Zach Howard
Förlag: IDW
Betyg: 4+/5