Recensioner
Fett! Brian Azzarello skriver och Rags Morales illustrerar huvudtiteln i DC:s nya pulpsatsning, First Wave – ett dream team som fÃ¥tt en kul idé att leka med. För er som inte hängt med är First Wave ett Elseworlds-aktigt DC-universum i andra världskrigets skugga där det finns maskerade hjältar men inga superkrafter och i titelserien är det Doc Savage, The Spirit och Batman som äventyrar tillsammans. En nÃ¥got apart samling kan tyckas vid första anblicken men DC och Azzarello kan sin pulp: Doc Savage är gissningsvis vid sidan av The Shadow den mest kända pulphjälten, och The Spirit och Batman är tvÃ¥ av de idag överlevande seriefigurer med starkast pulprötter (kuriosa: Bob Kane jobbade för Eisner & Iger när det företaget gick ihop med ett par andra och bildade DC, där Kane enligt legenden genast fick uppdraget att skapa en ny superhjälte efter succén med StÃ¥lmannen). Tre figurer frÃ¥n varsin continuity förs samman i sitt eget universum, signerat Brian Azzarello? Att köpa First Wave #1 kändes givet.
Man fÃ¥r väl säga att det här är en mjukstart. Det börjar bra – vild jakt genom djungeln, en galen jättemördarrobot, jag menar what’s not to like? – men First Wave #1 saknar det där omedelbara suget man fÃ¥r av en del förstanummer, att man genast vill kolla nästa nummer för att se vad som händer och vad figurerna ska göra. Azzarello väljer att istället öppna lÃ¥ngsammare med ett tydligt karaktärsfokus: Doc Savage kommer hem efter en tid som eremit för att övervara sin fars begravning, The Spirit gnabbas med polisen Dolan (smart grepp att göra Dolan oerhört porträttlik Eisners ursprungsversion men ge honom en helt annan personlighet) och fÃ¥r ett mysko uppdrag – och vi fÃ¥r ocksÃ¥ titta in hos seriens skurkar för att a) se hur skurkaktiga de är och b) se att de faktiskt har en personlighet utöver att bara vara skurkaktiga. Sen händer det inte sÃ¥ mycket mer. SÃ¥ lÃ¥ngt, sÃ¥ nummer ett, kan man kanske säga – men jämför detta med t ex vilket förstanummer som helst av Grant Morrison och det är lätt att se att man kan skriva nÃ¥got med bättre hook än det här, särskilt om man har ett sÃ¥ klockrent koncept att jobba med. Jag har dock förtroende för att Azzarello och Morales (vars illustrationer här och där ser lite tvekande och rentav slarviga ut) kommer jobba sig in i serien allteftersom – inte minst är jag spänd pÃ¥ att se hur de gestaltar sin pulpversion av Batman (som inte är med ö h t i #1). En lite rumphuggen början pÃ¥ nÃ¥got som trots allt har potential att bli en riktigt intressant serie.
Manus: Brian Azzarello
Illustration: Rags Morales
Färgläggning: Nei Ruffino
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Recensioner
Filthy Rich av Brian Azzarello och Victor Santos är en del av Vertigos nya satsning Vertigo Crime: längre serieberättelser i svartvitt, utgivna i hÃ¥rdpärm och vanligt bokformat (antagligen ett försök att locka vanliga deckarfans att läsa serier). Man har en imponerande lista av bÃ¥de författare och illustratörer – i det senare fallet en del namnkunniga Euro-illustratörer som i och med Vertigo Crime publiceras för första gÃ¥ngen i USA. Vad sägs t ex om Ian Rankin, Jason Starr (deckarförfattare), Peter Milligan och Christos N Gage (TV-deckarförfattare) pÃ¥ författarsidan, eller italienarna Werther Dell’Edera och Mick Bertilorenzi samt ovan nämnda Victor Santos (spanjor verksam i Frankrike) som illustratörer? Upplägget lovar gott.
Filthy Rich tillfredsställer sÃ¥väl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist sÃ¥ledes. När han fÃ¥r uppdraget att agera livvakt Ã¥t chefens dotter börjar hans liv falla samman…
Upplägget är bedrägligt enkelt och vanlig-snubbe-pÃ¥-glid-indragen-i-passionsdrama-premissen känns igen frÃ¥n noirrullar som Double Indemnity och Gilda (filmer som jag personligen hÃ¥ller högre än privatdeckar-noir). Som vanligt när det gäller Azzarello är inte heller Jim Thompsons vardagspsykoser och mÃ¥ndagsdesperation lÃ¥ngt borta – den här gÃ¥ngen anar man ocksÃ¥ influenser frÃ¥n Charles Willeford, ”The Pope of Psycho-Pulp” (särskilt debutverket The High Priest of California).
Fortsätt läsa Filthy Rich
Manus: Brian Azzarello
Illustration: Victor Santos
Förlag: DC/Vertigo Crime
Betyg: 4+/5
Recensioner
Mitt rekviem närmar sig sitt slut. Här kommer mina recensioner av de sista fyra samlingarna av 100 Bullets. Precis som tidigare utfärdas mild spoilervarning.
Decayed (samlar #68-75)
Boxningsmatchen mellan Lono och Jack Daw fortsätter i #68-69 (kanske den berättartekniskt mest utdragna fistfighten nÃ¥nsin!), en tvÃ¥delars arc med titeln ”Sleep, Walker”. Azzarello fortsätter här blanda tidsplan och parallellhistorier – fler och fler nivÃ¥er samspelar och vävs ihop, kanske för mÃ¥nga för en kort tvÃ¥nummers-arc. ”Sleep…” är komplex pÃ¥ gränsen till rörig, men om man inte tappar trÃ¥den som läsare belönas man med en massa viktig information om vad som hänt mellan Graves och The Trust innan serien tar sin början – och vi fÃ¥r ännu en fantasieggande tillbakablick pÃ¥ Minute Mens sista natt tillsammans i Atlantic City.
Lejonparten av samlingen utgörs dock av den längre historien ”A Wake” (#70-74). I centrum stÃ¥r brödraparet Ronny och Remi Rome – man anar att en av dem är en hittills saknad sjunde Minute Man, men vem? Det avslöjandet blir dock i slutänden en av de minst intressanta överraskningarna i detta täta men ocksÃ¥ humoristiska familjedrama om tvÃ¥ bröder som – minst sagt – har svÃ¥rt att dra jämnt. När jag först läste ”A Wake” medger jag att jag tyckte familjefokuset var lite trÃ¥kigt efter allt högnivÃ¥-intrigerande och alla konspirationsteorier, men när jag läste om den upptäckte jag att jag missat en riktig godbit. Här tar nämligen Azzarello tillbaka serien till den mer jordnära nivÃ¥ den befann sig pÃ¥ frÃ¥n början, och det moraliska och smÃ¥skaligt mänskliga hamnar Ã¥terigen i brännpunkten. Relationen mellan Ronny och Remi tillÃ¥ts fÃ¥ vara berättelsens hjärta utan alltför mÃ¥nga utflykter till seriens allt mer tillkrÃ¥nglade ramhandling. Ronny, Remi, deras mamma, deras kompisar, alla är skildrade väldigt rakt och chosefritt i en knegarmiljö som för tankarna till andra säsongen av The Wire (vilket är en komplimang). Stoiske Ronny och störige Remi är ett charmigt radarpar i vad som vid noggrannare genomläsning visar sig vara en av 100 Bullets allra bästa arcs och en välkommen Ã¥terknytning till seriens grundelement.
Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor, del 4
Recensioner
Pust flämt! Okej, nu när jag stuckit emellan med en liten Spindelmannen-recension kan jag ta mig an mitt 100 Bullets-retrospektiv igen. Vi är nu framme vid volym 6-9. Som vanligt utfärdas mild spoilervarning.
Six Feet Under The Gun (samlar #37-42)
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frÃ¥nvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gÃ¥ngen framstÃ¥r en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” fÃ¥r Eduardo Risso visa vad han kan i nÃ¥gra välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, Ã¥terigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien Ã¥terigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmÃ¥r engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gÃ¥ng Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.
Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor, del 3
Recensioner
Varning! Milda spoilers i följande recension/er.
Efter mitt samlade omdöme om 100 Bullets här kommer nu en serie kortrecensioner av de 13 samlingar som finns tillgängliga. Ni får förlåta att detta inte riktigt följer shazam.se:s vanliga mall för recensioner, men jag tyckte det var bättre att göra flera recensioner i en post snarare än lägga upp dem en och en.
First Shot, Last Call (samlar #1-5 plus miniserien frÃ¥n Vertigo Winter’s Edge #3)
Här börjar det. Undrar om Azzarello och Risso kunde förutse att deras serie skulle vara 100 nummer? Hade Azzarello (som de flesta serieförfattare numera) en reservplan för att presentera upplösningen tidigare om serien hade lagts ned i förtid? Sånt får vi aldrig veta.
Hursomhelst. Första storylinen (#1-3) presenterar seriens utgÃ¥ngspunkter och man fattar direkt vad det kommer handla om: dialogen trycker pÃ¥ alla modern noir-knappar och känns smart och autentisk (som sig bör eftersom Azzarello smög runt i slummen i sin hemstad Chicago – där första story arcen utspelar sig – och tjuvlyssnade pÃ¥ hur folk pratade). Det är hämnd, blod och tragedi frÃ¥n ruta ett. Ã…terkommande figuren Dizzy Cordova introduceras, liksom Agent Graves. Vanligtvis hade jag varit misstänksam mot en serie som inleds med en duschscen i ett kvinnofängelse, men här kapitulerade jag totalt och bestämde mig för att följa serien. Förutom att konceptet kändes intressant var Dizzy en karaktär man omedelbart fÃ¥ngades av; sÃ¥ här i efterhand tycker jag nästan att Azzarello lägger ned mer energi pÃ¥ att levandegöra Dizzy i de här första tre numren än vad han sedan gjorde i de resterande 97 – en smula överdrivet, men ändÃ¥.
Andra arcen, ”Shot, Water Back” (#4-5) lämnar Dizzy och vi fÃ¥r istället följa vad som händer bartendern Lee Dolan när han fÃ¥r en väska av Agent Graves. Dessutom introduceras Ã¥terkommande bifiguren Megan Dietrich, och vi fÃ¥r ett första prov pÃ¥ hur Azzarello lÃ¥ter parallella händelseförlopp pÃ¥gÃ¥ i bakgrunden av det huvudsakliga – jag hade alldeles glömt att Lono introduceras i bakgrunden av detta nummer t ex. Det var i och med den här arcen man fattade att 100 Bullets inte var nÃ¥n vanlig serie – redan #1-3 var iofs en mycket bra crime comic, men här fick man känslan att det var nÃ¥got utöver det vanliga. LedtrÃ¥d: man kan aldrig vara säker pÃ¥ vem som kommer att överleva i den här serien.
Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor: del 2
Manus: Brian Azzarello
Illustration: Eduardo Risso
Förlag: DC, DC
Krönikor och åsikter / Recensioner
Varning: Milda spoilers i följande krönika/recension! Och lång är den också.
Det är ett tag sen nu, men ändå: i april i år kom sista numret av Brian Azzarellos och Eduardo Rissos kriminalserie 100 Bullets (#100 såklart) och satte därmed punkt för en episk och smått unik serieberättelse som pågått i nästan 10 år: #1 kom ut i augusti 1999. ‘Smått unik’ eftersom det inom amerikanska mainstreamserier är mycket ovanligt att a) en serie som inte innehåller superhjältar varar så länge som 10 år (även hälften hade varit en bedrift), och att b) en serie behåller samma författar/illustratörspar under hela den tiden. 100 Bullets är att betrakta som ett enda långt sammanhållet verk, där
alla kortare story arcs och alla bihandlingar under årens lopp vävts ihop på olika vis allteftersom Azzarello arbetat sig fram emot det förutbestämda slutet (Azzarello har själv sagt att en viktig anledning till att han orkat hålla på så länge med ett och samma projekt varit att han redan från början vetat hur serien skulle sluta, intill hur sista rutan skulle se ut). Nu, såhär ett halvår efter att serien är avslutad (och jag har hunnit läsa om alla 100 numren ett par gånger), tänkte jag det kunde vara dags att ta ett likaledes sammanhållet kritiker-grepp på serien. Den har genom åren hyllats på alla håll, uppmärksammats i mainstreammedia, och givit Azzarello och Risso ett antal prestigefyllda seriepriser (Eisners 2001 för Best Serialized Story samt 2002 och 2004 för Best Continuing Series; Harveys 2002 för Best Writer, Best Artist och Best Continuing Series, samt 2003 för Best Artist). Vad blir omdömet nu när föreställningen är slut och ridån gått ned (som synes på #100:s eleganta omslag här intill)?
Fortsätt läsa Rekviem för 100 kulor: del 1
Recensioner
Ditt liv befinner sig pÃ¥ den absoluta botten när en okänd man ger dig en attachéväska innehÃ¥llande otvetydliga bevis för en persons skuld för den situation du just nu befinner dig i tillsammans med en pistol och 100 kulor ospÃ¥rbar ammunition. Vad skulle du göra? Skulle du kunna motstÃ¥ frestelsen till hämnd och använda det ”Get-out-of-jail”-kort du precis fÃ¥tt eller slänga iväg skiten och glömma allt? Det är det val som Agent Graves, en mystisk och obehaglig man, ger ett antal personer i denna första volym av succéserien 100 Bullets som samlar de första fem numren (plus ett specialnummer) av serien.
Bakom serien stÃ¥r Brian Azzarello och Eduardo Rizzo och vad de har Ã¥stakommit med 100 Bullets är modern noir av yttersta klass. Det är mörkt, skuggrikt, vÃ¥ldsamt och dialogerna är kullsprutesmattrande guldkorn. Noir-genrens motto ”Things are not all what they seem” genomsyrar hela denna första volym och i slutet anar vi en betydligt större, mer skrämmande story.
Det märks kanske att 100 Bullets är en av mina absoluta favoritserier just nu. Dels tack vare Eduardo Rizzos fantastiska illustrationer men det beror kanske mest pÃ¥ Brian Azzarellos fantastiska dialoger. Visst, det var inte helt lätt i början att förstÃ¥ alla slagord och förkortade ord som flera av karaktärerna i 100 Bullets använder i sitt sprÃ¥kbruk, men när man väl knäckt ”koden” sÃ¥ att säga sÃ¥ är det fantastiskt. Folk snackar som man förväntar sig att de ska snacka, vilket kanske inte lÃ¥ter sÃ¥ upphetsande eller fantastiskt men det är det.
Gillar du noir, stora konspirationer eller riktigt bra karaktärsdrivna serier så tycker jag du ska ge 100 Bullets en chans. Förmodligen så kommer du då, liksom jag själv, att följa serien till slutet.
Manus: Brian Azzarello
Illustration: Eduardo Rizzo
Tusch: Eduardo Rizzo
Färgläggning: Digital Chameleon & Grant Goleash
Förlag: Vertigo
Betyg: 5/5
Recensioner
Volym 1 av Superman: For Tomorrow samlar de sex första numren av den 12 nummer lÃ¥nga storyn som ursprungligen publicerades i Superman #204-215 under 2004 och 2005, och är som en del säger, riktigt ”bra skit”.
Jag, som tidigare varit en relativt högljudd kritiker av Superman som karaktär och superhjälte, måste erkänna att Brian Azzarello lyckats skapa något riktigt intressant med mannen av stål i For Tomorrow. Superman är här en betydligt mörkare karaktär än han normalt sett framställts som, och framträder här inte alls som den klassiska helyllekämpen som kämpar för the american way, utan mer som den övermäktiga och främmande utomjording han faktiskt är. Azzarelo struntar här i princip fullständigt i den fumlige Clark Kent för att istället skapa en nästan skrämmande individ som väcker frågan om Superman kanske är alltför mäktig för att kunna leva tillsammans med resten av mänskligheten.
Storyn berättas här i form av flashbacks, och vi som inte har koll på vad som hänt i Metropolis innan For Tomorrow får snart reda på att Superman tyngs av skuldkänslor för att han inte lyckats förhindra att en miljon människor, däribland Lois Lane (hans fru), försvunnit i en katastrof kallad The Vanishing. I jakten på svar kring det mystiska massförsvinnandet så tar han det drastiska beslutet att använda sina krafter för att göra världen till en bättre plats. Han spänner musklerna och lägger näsan i blöt helt enkelt. Dock får det här ödesdigra globala konsekvenser, och i och med det så börjar världen och kollegorna i Justice League oroa sig ordentligt för att Superman kanske är alldeles för mäktig för allas bästa. Väldigt spännade faktiskt, och kanske en av de bästa och intressantaste porträtteringarna av Superman någonsin.
Utöver det extremt tighta berättandet så var ett av de starkaste dragplåstren för min del att Jim Lee och hans trogna parhäst Scott Williams står för illustrerandet, och de gör nog ingen besviken. Det är så här Superman och serier överlag ska tecknas helt enkelt. Parallellt med All Star Superman så är volym 1 av Superman: For Tomorrow det bästa jag läst med Superman, och jag måste nog tysta ned lite av mina tidigare sågningar av Stålis.
Författare: Brian Azzarello
Tecknare: Jim Lee & Scott Williams
Förlag: DC
Betyg: 4/5
