Inlägg taggade ‘Frankrike’

Recensioner

Undertaker 1: Guldätaren

fredag 25 mars, kl 11:57 av 1 kommentar

undertakerAlbumförlaget bjuder onekligen på en spännande vår för serieälskare med två nya titlar. Jag skrev om Conquistador tidigare i veckan och nu är det dags för senaste släppet Undertaker. Första delen har titeln Guldätaren och vad titeln åsyftar (klarspråk!) visar sig snart. Ralph Meyer och bekante Xavier Dorison (Det tredje testamentet) står för manus och samme Meyer har tillsammans med Caroline Delabie tecknat och färglagt serien. Undertaker utspelar sig liksom Albumförlagets långkörare Bouncer och klassikern Blueberry i västernmiljö. Serien har klart mest likheter med den förstnämnda. Huvudpersonen Jonas är dödgrävare, därav titeln, och får i uppdrag att begrava en rik och hatad man som avser att ta livet av sig samma kväll. Om inte begravningen sker som tänkt ett visst datum kommer en okänd oskyldig person att dödas. Nu visar det sig snabbt att Jonas inte är vilken dödgrävare som helst utan en väldigt våldsam och sargad man.

Fortsätt läsa Undertaker 1: Guldätaren

Manus: Ralph Meyer & Xavier Dorison
Illustration: Ralph Meyer & Caroline Delabie
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Conquistador, del 1

onsdag 23 mars, kl 00:37 av 0 kommentarer

conquistadorConquistador av Jean Dufaux och Phillipe Xavier är det SEXTIOANDRA! albumet som ges ut av Jonas Andersons Albumförlaget. En imponerande kulturgärning och jag bockar och bugar i beundran.

Jean Dufaux (född 1949) är en riktig manusräv med otaliga titlar utgivna på den franska marknaden men jag är tämligen säker på att det här är första gången en av hans serier ges ut på svenska. Philippe Xavier står för teckningarna och Jean-Jacques Chagnaud står för färgläggningen. Albumet utspelar sig i Mexiko under Hernan Cortes erövringståg. I centrum står den adlige Hernando Royo som är soldat i den spanska armén. Tillsammans med Cortes och några andra blir han visad aztekernas stora skattkammare som vaktas av Txlaka. Den girige Cortes vill förstås åt guldet och bildar en grupp, där Royo ingår, som ska stjäla delar av skatten. Gruppen leds av den vackra och farliga Catalina Guerero och består till stora delar av busar och lurendrejare. Deras girighet kommer att få stora konsekvenser, man sätter sig inte upp mot Txlaka ostraffat.

Fortsätt läsa Conquistador, del 1

Manus: Jean Dufaux
Illustration: Philippe Xavier
Färgläggning: Jean-Jacques Chagnaud
Förlag: Albumförlaget, Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Det tredje testamentet: Julius IV

måndag 18 januari, kl 20:15 av 0 kommentarer

tredjetestamentetjulis4Det tredje testamentet: Julius har varit något av en besvikelse tidigare. Det är inte bara min aversion mot utopier och blind tro utan en rätt styltig dialog har gjort sitt till. Recensionen nedan innehåller spoilers för dig som inte läst serien så inledningsvis nöjer jag mig med ett kort konstaterande: Fjärde delen är den klart bästa hittills och lovar gott inför fortsättningen.

I fjärde delen av den franska äventyrsserien som utspelar sig under andra halvan av första århundradet, med manus av Alex Alice och teckningar av Thimothee Montaigne, fortsätter romaren Julius berättelse och med det tredje testamentet i sin hand ger han sig av de snötäckta bergen mot Judéen. Där fortgår den utvalde, som nu kallas Sar Ha Sarim, uppror mot romarna med en ständigt ökande kraft och det judiska folket verkar äntligen kunna enas bakom en ledare och hoppet är väckt om att Judéen ska befrias från romarna.

Teckningarna är top notch. Det är nästan så att jag tror att Alex Alice själv har tecknat men så är det inte utan Thimothee Montaigne gör ett storartat jobb. Jag gillar också att fjärde delen på riktigt är episk i sitt anslag och insatserna än högre än tidigare. Sar Ha sarim som varit en riktig träbock och får här smaka på makten och blir alltmer övertygad om att han faktiskt är den utvalde. Att högmod går före fall stämmer onekligen in här och sista halvan av serien är den klart bästa i hela serien så här långt. Fantastiska teckningar och berusande makt i en härlig kombo. Jag hoppas verkligen att kommande del är lika bra för äntligen har serien fått upp farten och det rejält.

Manus: Alex Alice, Alex Alice
Illustration: Thimothee Montaigne
Färgläggning: Francois LaPierre
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Framtidens arab: En barndom i Mellanöstern (1978-1984)

tisdag 5 januari, kl 20:40 av 0 kommentarer

framtidensarab-omslagMellanöstern är ständigt aktuell och 2015 var den det mer än tidigare med inbördeskrig och miljoner människor på flykt. Den franske serieskaparen Riad Sattouf skildrar i Framtidens arab, som gavs ut av Cobolt i våras, sin uppväxt i regionen. Sattouf har en fransk mamma och en syrisk pappa. Han föddes i Frankrike men där hans föräldrar träffats. Hans pappa har svårt att få jobb i Frankrike sedan han inte fått det betyg han ansåg sig ha förtjänat och istället styr familjen kosan till Libyen där Khaddafi i slutet av 60-talet genomförde sin revolution och i en militärkupp störtade kungen. Pappan har fått arbete på ett universitet och han har bestämt sig för att han ska vara med och forma framtidens arab. I Libyen är vid den här tiden ett hus allas egendom och vem som helst kan bosätta sig i ett tomt hus/lägenhet. Det är intressant att få en inblick i hur det kan ha tett sig i Libyen tidigt åttiotal även om minnena förstås inte är Sattoufs egna efter han var väldigt liten då. Han tecknar iaf en både skrämmande och absurd bild av en totalitär stat som är en skum blandning av socialism och ökad religiositet allt under överinseende av den alltmer tokige Khaddafi. Till slut ger familjen upp Libyen och mellanlandar i Frankrike innan pappan får ett nytt jobb, denna gång i Syrien. Vid den här tiden styrde Hafez al Assad och regimen hade ett hårt grepp över landet som visade sig i hur man i början av 80-talet oerhört brutalt slog ner en sunnitisk revolt, en revolt som hade sitt centrum nära där Sattoufs pappa kommer ifrån. Det är i pappans uppväxtby de slår sig ner, en väldigt konservativ och fattig sunnimuslimsk by, sjutton år efter att pappan lämnade landet för att slippa den även då väldigt långa syriska militärtjänsten.

Fortsätt läsa Framtidens arab: En barndom i Mellanöstern (1978-1984)

Illustration: Riad Sattouf
Förlag: Cobolt
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

In God We Trust

tisdag 22 december, kl 12:00 av 1 kommentar

ingodwetrust-winhlussFranske serieskaparen Winhluss version av Pinocchio som kom för några år sedan och den gillade jag. Nu har han gett sig i kast med bibeln och gud. In God We Trust är en synnerligen brutal drift med med bibeln och dess karaktärer. Gud är överlag extremt självupptagen och bryr sig inte så mycket om det han skapat. Jesus är inte bättre, självupptagen och rätt trög. Winshluss tolkningar av olika berättelser från gamla och nya testamentet är milt sagt rätt fria. Överlag är de dock inte särskilt bra. Det är bara kul ibland och att driva hårt med kristendomen känns inte särskilt nytt. Gud partajar, Johannes Paulus II är nerdekad rockstjärna, Vatikanen samvetslös och vi får Adam och Eva både som hetero- och homoporr. Conan dyker upp när David inte fixar Goliatvarianten. Gud ogillar Stålis. Osv. Samtidigt som en del kändes väldigt tröttsamt med en rätt stor sexfixering så skrattade jag en del åt saker som Opus Deis antimasturbationskit. Eller jämförelsen mellan jordelivet och helvetet där det förra framställs som värre.

Fortsätt läsa In God We Trust

Illustration: Winshluss
Förlag: Knockabout
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lucky Luke 88: Farbröderna Dalton

torsdag 19 november, kl 21:18 av 0 kommentarer

luckyluke88farbrodernadaltonHöll på att missa redan i rubriken, farbröderna Dalton ska det vara, inte bröderna. Liksom i det förra albumet, En cowboy blir till, så är det ett barn handlingen kretsar kring, här en ung Dalton vars mor har det tvivelaktiga omdömet att låta bröderna Dalton ta hand om hennes son ett tag medan hon själv är på utlandsturné med Buffalo Bill. Barnets far är en betydligt farligare Dalton än Lucky Lukes ständiga antagonister nämligen Emmett Dalton. Daltons är förstås måttligt roade av uppdraget, ja förutom Averell då kanske, men ser sin chans att dra nu när de tillfälligt släpps ut fängelset. Tyvärr för deras del så är Lucky Luke utsedd att vakta dem. När det visar sig att modern till grabben har blivit berömd och tät vill de förstås istället stjäla. Nu är det inte bara Lucky Luke som ställer till problem för dem utan även den lille Junior Dalton, en grabb med attityd och vilja på en sex vårar.

Achdé står liksom i de senare albumen för teckningarna, för manus står Laurent Gerra och Jacques Pessis. Det ska sägas direkt att det här är ingen Lucky Luke-klassiker men å andra sidan har Morris satt ribban väl högt. Men det är ett bra Lucy Luke-album. Lite småputtrigt sådär eftersom det uppstår en hel del roliga situationer när Daltons ska agera barnvakt. Joe är nästan argare än vanligt och det är alltid kul. Dessutom anländer den riviga mor Dalton och så blir det både lite spänning och lite utanförskap när den präktiga staden visar sitt ogillande av en Dalton i skolan. Achdés teckningar håller hög klass som vanligt. Farbröderna Dalton är ett trevligt album både för den Lucky Luke-frälste och för den som vill introducera en yngre generation till serien, här har de dessutom ett barn att identifiera sig med.

Manus: Laurent Gerra & Jacques Plessis
Illustration: Achdé
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Folkets röst del 1

måndag 1 juni, kl 21:37 av 0 kommentarer

folketsrosttardiFolkets röst av Jacques Tardi efter Jean Vautrins roman har jag sett fram emot att läsa länge. Serien är Tardis serieversion av Vautrins roman om Pariskommunen 1871, en revolt i Paris. Placebo Press förra Tardi-utgåva, Skyttegravskriget, är ett mästerverk om första världskrigets vansinne. Folkets röst som jag sett fram emot så länge är däremot ett misslyckande. I samma anda som i Adéles extraordinära äventyr får vi möta ett myllrande persongalleri, så myllrande att personer plötsligt dyker upp i handlingen och presenteras som att man redan bör känna till dem. De franska namnen flödar än hit och en dit, namn på personer som inte ens förekommer i serien slängs hit och dit. Det är förvirrande och berättelsen blir lidande av det omåttliga persongalleriet och det tar gott och väl halva serien innan det sansar sig något. Polisen Grondin, horan La Pucci, mördaren Caracole, kapten Tarpagnan, nån fotograf, en polisinfiltratör, ett par lumpsamlare, en stark man i leopardtrikå osv. Man får som sagt inte lära känna någon närmare och alla karaktärer är väldigt ytligt presenterade vilket kanske varit okej om Tardi fokuserat på den stora berättelsen om Pariskommunen men den döljs snarare av det trots de spridda yrkena ointressanta persongalleriet, ointressanta för att de bara är yta.

Jag ska kanske sticka emellan med att Tardi teckningsmässigt är i fin form med sin karaktäristiska stil men inte ens det förmår lyfta serien. Det allra värsta är inte det omåttliga persongalleriet utan dialogen. Mon dieu! Det pratas. Å det pratas. Å så pratas det lite till. Oavsett om det är en intellektuell eller en lumpsamlare så är språket olidligt svulstigt och anspråksfullt och det blir bara så löjligt. Jag antar att det är Vautrins prosa som är så olidligt värdelös, jag tror nämligen inte att det är översättningen som är boven här. Jag citerar för att exemplifiera ”Jag återvänder till tidningen! Bara orden kan föra de brinnande gatornas talan!” (intellektuell) ”Jag ber dig Edmond, ge mig min frihet, lås upp buren!” (horan) ”Det industriella feodala borgerskapet har spelat ut sin roll! Utsugarnas tid är över! Den gode Gudens tid är över! BADINGUET är kokt… FOTRIQUET foljer i hans spår!” (lumpsamlaren). Så där håller det på över 160 sidor. Det blir en plåga och jag fick dela upp läsningen för att orka läsa ut eländet. Det finns bra serier av Tardi, men det är bara att konstatera att det som getts ut av honom på svenska är av blandad kvalité. Läs något annat av honom, förutom Skyttegravskriget, rekommenderar jag Dödens adress eller Adéles extraordinära äventyr som är betydligt bättre om än inte i närheten av mästerverk. Folkets röst är tyvärr kass.

Manus: Jean Vautrin & Jacques Tardi
Illustration: Jacques Tardi
Förlag: Placebo Press
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Sisters 1: Familjeband

torsdag 5 mars, kl 21:40 av 0 kommentarer

COUV SISTERS T1 11e ed 02-2014-sv_gammal_farg_igen.inddDet är alltid trevligt när ett nytt förlag dyker upp och dessutom ger ut serier för yngre så tummen upp för Gaspard. Första utgåvan är Sisters 1: Familjeband av William och Cazenove, båda står för manus och William för teckningarna. Sisters handlar om Marine och hennes storasyster Wendy som gnabbas om det ena än det andra men ibland faktiskt är sams. Som syskon i allmänhet alltså. Albumet består av ensidesepisoder som handlar om att gå modevisning för att få nya kläder, leka rymdhjältar, ett antal om hur jobbigt ett småsyskon kan vara, ett antal på temat begynnande fjortis osv. Williams stil är vad jag skulle kalla fransk mainstream för serier riktade mot yngre och färgläggningen fyller hela paletten från dovt till färgglatt. Så skickligt men inget speciellt. Översättningen är bra och serien ibland riktigt kul men desto oftare mer jaha. Dessutom lider den av det som förekommer i franska serier då och då i högre grad än svenska dvs lite unkna könsroller och det är rätt tydligt att fransyskorna har en större uppförsbacke än sina svenska medsystrar i kampen. Men även om jag stör mig på det så är det inget jättestort problem, de flesta ensidor passerar iaf mina något igengrodda genusbrillor. Min dotter som är mer av seriens huvudsakliga målgrupp och rätt jämngammal med Marine gav den en trea eller en fyra och skrattade åt ungefär var åttonde sida. Jag antar att igenkänningsfaktorn är större om man har en storasyster. Allt som allt kan jag ändå med viss tveksamhet rekommendera den. Jag hoppas dock att det går bra för Gaspard men det borde finnas bättre franska serier att ge ut.

Manus: Cazenove & William
Illustration: William
Förlag: Gaspard
Betyg: 3-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Weapons of Mass Diplomacy

tisdag 23 december, kl 22:22 av 0 kommentarer

Weapons-of-Mass-DiplomacyEn serie som jag väntat på en översättning av länge än Quai d’Orsay av Christophe Blain och Abel Lanzac. I år var det, som jag skrivit om tidigare, äntligen dags då Self Made Hero gav ut den med den engelska titeln Weapons of Mass Diplomacy. Fyndig titel som inte direkt oblygt anspelar på WMDs, Weapons of Mass Destruction. Abel Lanzac arbetade som talskrivare åt den franske utrikesministern Dominique de Villepin som var en stor motståndare till den amerikanska invasionen av Irak 2003 då den hökaktiga amerikanska administrationen under Geroge W Bush framhöll att Irak hade massförstörelsevapen vilket visade sig inte vara sant. I Weapons of Mass Diplomacy får den unge Arthur Vlaminck jobb som talskrivare åt den karismatiske utrikesministern Alexandre Taillard de Vorms. Det är stora utmaningar som väntar, Khemed (dvs Irak) samarbetar inte fullt ut med vapeninspektörerna (Hans Brix!). Frankrike har även problem med den fd kolonin Ubanga och så är det ett ansjoviskrig mellan Frankrike och Spanien. Å så vill inte alla andra i EU göra som Frankrike vill. Det blir alltså tämligen körigt för den gode Arthur. Dessutom visar sig Alexande Taillard de Vorms vara något utöver det vanliga.

Fortsätt läsa Weapons of Mass Diplomacy

Manus: Abel Lanzac
Illustration: Christophe Blain
Förlag: Self Made Hero
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Alone 1: The Vanishing

tisdag 7 oktober, kl 22:12 av 0 kommentarer

alone1-vanishingAlone av duon Fabien Vehlmann (manus) och Bruno Gazzotti (teckningar) har fått mycket beröm och jag var därför nyfiken på den. I en större fransk stad går ett antal barn och lägger sig i sina sängar, när de vaknar upp är alla vuxna borta och de flesta andra barn också. Det finns inga spår av de som försvunnit, de är bara borta. De hittar till slut varandra och bestämmer sig för att hålla ihop och försöka ta reda på vad som hänt. Det är en disparat grupp, den tuffa och uppfinningsrika Leila, spelnörden Ivan, pluggisen Camille, lille Terry som är något av odåga och den föräldralöse Dodzi som bor på barnhem. I avsaknad av vuxna blir de en familj. En vit tiger dyker mystiskt upp och det verkar som att de är iakttagna. Mysteriet kvarstår samtidigt som de måste klara sig själva i en värld utan vuxna och andra barn med allt vad det innebär av matlagning och transporter bl.a.

Det är en hygglig början på serien, mysteriet finns där och karaktärerna är så pass olika att det skapar dynamik dem emellan och gör det hela intressantare. Jag har inte gjort barntestet av Alone än men jag kan tänka mig att den är rätt perfekt för lågstadiebarn, det är en del action och lite spänning samtidigt som barn säkert kan hitta någon av karaktärerna att gilla. De är allihopa sympatiska och Terry som är minst är både jobbigast och mest underhållande. Givetvis finns det även lite snyft och saknad men det är ett tufft gäng. Gazzotti tecknar i vad som bäst kan beskrivas som fransk mainstream som t.ex. Starke Staffan som gavs ut på 80-talet. Stilen funkar för serien men är rätt tråkig. Vehlmanns manus är som sagt bra och dialogen fungerar, varken för barnslig eller vuxen utan på en bra nivå för seriens målgrupp. Så totalt sett en schysst barnserie med bra karaktärer och en lagom dos spänning även om jag trott den skulle vara snäppet bättre.

Manus: Fabien Vehlmann
Illustration: Bruno Gazzotti
Förlag: Cinebook
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...