Kan bara instämma i vad Shazamkollegan Andreas skrev tidigare i veckan om det år som vi nyligen lämnat bakom oss. Det var ovanligt rikt med ett så förbluffande utbud av fantastiskt serieberättande över hela linjen. Från starka bidrag i superhjälte- och pulpgenrerna till mäktiga debuter, surrealism och självbiografi. Oavsett vad som är din föredragna serielikör så kunde du garanterat hitta något starkt att berusas av under 2017. På ett mer personligt, om än serierelaterat, plan bjöd året på såväl bottenkänningar åt Marianergravenhållet som händelser vilka förde mig till nya höjder. Om vi strävar efter att ur mörkret stiga emot ljuset så har det faktum att jag sedan februari 2017 inte längre arbetar på Serieteket kastat en lång skugga över allt annat. Processen som ledde fram till att jag blev utrangerad i samband med en omorganisation var långdragen. I egentlig mening gav jag nog inte upp hoppet förrän någonstans i december 2016 (beskedet kom långt tidigare). Kunde helt enkelt inte tro att cheferna menade allvar med beslutet att kapa min anställning med hänvisning till en titel det torde vara uppenbart för de flesta bara knapphändigt beskrev vad jag faktiskt kontinuerligt uträttat som en del av institutionen sedan 2001. Men till skillnad från besluten runt ett par andra varslade kollegor gick det som rörde min tjänst inte att ändra på. Trots mina fackliga företrädares idoga arbete. Så sinnesstämningen runt årsskiftet 2016/17 var sådan att det inte gick att samla tankarna till en krönika.
Magnifikt omslag av Duncan Fegredo till B.P.R.D.: The Devil You Know #3. Häri publicerades min festivalrapport från Necronomicon Providence.
I en serieekonomi som till en absurt stor del bygger på en liten grupp konsumenter som känner sig nödgade att köpa allt är sätten att sälja samma sak flera gånger många. Föreliggande volym består exempelvis av serier som tidigare funnits tillgängliga i tidnings- och albumform. Vad gäller The Punisher har tyvärr den ojämna kvalitén fått mig att släppa komplettistanspråket och vänta tills de korpulenta inbundna böckerna ges ut med ett par års mellanrum. De här serierna är för mig brukslitteratur. Det är en mer eller mindre avancerad form av katharsis att se Frank Castle expediera onda män på löpande band. I sällsynta men värdefulla ögonblick lyckas berättelserna höja sig över detta mycket basala grundmaterial och faktiskt säga något mer.
