Känns svårt att närma sig 2015 utan att minnas det osedvanligt brutala sätt varpå året inleddes. 7/1 attackerade två terrorister med koppling till Al-Qaeda satirtidskriften Charlie Hebdo och sköt ihjäl Frédéric Boisseau, Franck Brinsolaro, Cabu, Elsa Cayat, Charb, Philippe Honoré, Bernard Maris, Ahmed Merabet, Mustapha Ourrad, Michel Renaud, Tignous och Georges Wolinski. Merparten av offren tillhörde tidningens redaktion. De var som vi nu vet långt ifrån de sista som utsattes för religiöst färgad terrorism i Paris för att inte säga världen i stort förra året. Morden i sig var givetvis illa nog men de blev ännu svårare att ta in då reaktionerna i många fall var minst sagt märkliga. Kan ha att göra med mitt perspektiv men det tycktes som att särskilt Sveriges seriescen hade väldigt svårt att hantera denna händelse. Vid sidan av de enorma sympatiyttringar som strömmade in från hela världen kändes det barockt att den svenska diskussionen i stort kom att kretsa kring risken för ökad rasism till följd av dåden och huruvida det vore rätt eller fel att publicera de Muhammedkarikatyrer som placerade Charlie Hebdo på jihadisternas dödslistor för ett par år sedan. Människor mördas för att de är serietecknare och vissa kan likväl inte försitta ett tillfälle att torgföra de gamla vanliga åsikterna som nästan alltid dominerar det offentliga samtalet i Sverige: kampen mot främlingsfientlighet och högerextremism. Lovvärda mål helt klart men ska man tro vissa debattörer så kan allt ont i världen härledas till dessa företeelser oavsett vad diskussionen gällde från början. Något vi såg flera gånger under året då såväl efterspel till terrorattacker som debatten om stök på bibliotek, klimatmötet i Paris eller sexuella övergrepp i Köln kom att vridas i den riktningen.

Joan Sfars fina uppmaning spreds på nätet efter attackerna i Paris 13/11 2015.

Likartade impulser verkar ligga bakom den allmänna flatheten inför det faktum att Lars Vilks sedan ett par år tillbaka lever under konstant livvaktsbevakning på grund av den där famösa teckningen av Muhammed som rondellhund. Som bekant höll även han på att bli ett av terrorismens offer under attacken mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 14 februari. Då Vilks valt att inte förklara vare sig sin konst eller varför han ställer upp på att prata om den även i mer kontroversiella sammanhang, har den allmänna domen varit hård. Oavsett om konst (i vid bemärkelse) går emot den goda smaken eller vilt häcklar vad andra anser vara heligt så borde det vara självklart att man inte blir dödsdömd, fängslad, torterad eller mördad på grund av den. 2016 hoppas jag att den insikten når fler platser på jorden. Fortsätt läsa Anders årskrönika 2015