Krönikor och åsikter

Anders årskrönika 2015

söndag 17 januari, kl 15:21 av 0 kommentarer

Je_suis_Charlie.svgKänns svårt att närma sig 2015 utan att minnas det osedvanligt brutala sätt varpå året inleddes. 7/1 attackerade två terrorister med koppling till Al-Qaeda satirtidskriften Charlie Hebdo och sköt ihjäl Frédéric Boisseau, Franck Brinsolaro, Cabu, Elsa Cayat, Charb, Philippe Honoré, Bernard Maris, Ahmed Merabet, Mustapha Ourrad, Michel Renaud, Tignous och Georges Wolinski. Merparten av offren tillhörde tidningens redaktion. De var som vi nu vet långt ifrån de sista som utsattes för religiöst färgad terrorism i Paris för att inte säga världen i stort förra året. Morden i sig var givetvis illa nog men de blev ännu svårare att ta in då reaktionerna i många fall var minst sagt märkliga. Kan ha att göra med mitt perspektiv men det tycktes som att särskilt Sveriges seriescen hade väldigt svårt att hantera denna händelse. Vid sidan av de enorma sympatiyttringar som strömmade in från hela världen kändes det barockt att den svenska diskussionen i stort kom att kretsa kring risken för ökad rasism till följd av dåden och huruvida det vore rätt eller fel att publicera de Muhammedkarikatyrer som placerade Charlie Hebdo på jihadisternas dödslistor för ett par år sedan. Människor mördas för att de är serietecknare och vissa kan likväl inte försitta ett tillfälle att torgföra de gamla vanliga åsikterna som nästan alltid dominerar det offentliga samtalet i Sverige: kampen mot främlingsfientlighet och högerextremism. Lovvärda mål helt klart men ska man tro vissa debattörer så kan allt ont i världen härledas till dessa företeelser oavsett vad diskussionen gällde från början. Något vi såg flera gånger under året då såväl efterspel till terrorattacker som debatten om stök på bibliotek, klimatmötet i Paris eller sexuella övergrepp i Köln kom att vridas i den riktningen.

Joan Sfars fina uppmaning spreds på nätet efter attackerna i Paris 13/11 2015.

Joan Sfars fina uppmaning spreds på nätet efter attackerna i Paris 13/11 2015.

Likartade impulser verkar ligga bakom den allmänna flatheten inför det faktum att Lars Vilks sedan ett par år tillbaka lever under konstant livvaktsbevakning på grund av den där famösa teckningen av Muhammed som rondellhund. Som bekant höll även han på att bli ett av terrorismens offer under attacken mot kulturhuset Krudttønden i Köpenhamn 14 februari. Då Vilks valt att inte förklara vare sig sin konst eller varför han ställer upp på att prata om den även i mer kontroversiella sammanhang, har den allmänna domen varit hård. Oavsett om konst (i vid bemärkelse) går emot den goda smaken eller vilt häcklar vad andra anser vara heligt så borde det vara självklart att man inte blir dödsdömd, fängslad, torterad eller mördad på grund av den. 2016 hoppas jag att den insikten når fler platser på jorden.

IMG_3246

Darkseid hälsade välkommen till utställningen i Angoulême.

Att efter denna inledning gå in på allt trevligt som hände i skuggan av den obehagliga stämning som dominerade året är något av en utmaning. Men det var ett bra serieår såväl för mig privat som branschen i stort, även om den alltjämt dras med en hel del penibla tendenser. Jag fick återigen chansen att besöka festivalen i Angoulême. Höjdpunkterna var fantastiska utställningar med Jack Kirby och Jiro Taniguchi. Jag återvände till Frankrike i mars månad för en veckas semester i Paris. Även den resan ledde till ett och annat besök i seriebutiker med tunga väskor som följd. Stockholms internationella seriefestival blev väldigt lyckad med en rejäl gästlista som innefattade bland andra Stella So och Connie Lam som presenterade intressanta serier från Hong Kong, bröderna Gábriel Ba och Fábio Moon (Brasilien) och Scott Allie (Dark Horse Comics). Ett bisarrt efterspel till festivalupplevelserna var dock att Allie i samband med San Diego Comicon hamnade i fokus för en diskussion kring sexuella trakasserier i seriebranschen. Tydligt aspackad tafsade han på författaren Joe Harris och bet honom i örat innan han gav honom en komplimang och gick från efterfesten där incidenten ägde rum. Då Harris valde att berätta om händelsen rullades en märklig bakgrundshistoria upp som gav vid handen att Allie ägnat sig åt likartat beteende under lång tid utan några direkta ingripanden från vare sig arbetsgivaren eller andra som känt till problemet. Läs mer om detta här. Emedan jag haft brevkontakt med Allie sedan slutet av 90-talet, uppskattar hans gärning som både författare och redaktör och precis agerat värd åt honom innan detta uppdagades kändes det extra jobbigt att läsa om. Han bad offentligt om ursäkt och förhoppningsvis kommer det här oacceptabla beteendet vara ett avslutat kapitel för honom. Huruvida det gäller seriemiljön eller för den delen världen i övrigt vågar jag dock inte sia om.

Fábio Moon, Scott Allie och Gabriel Bá i Mårten Trotzigs gränd 7/5 2015.

Fábio Moon, Scott Allie och Gabriel Bá i Mårten Trotzigs gränd 7/5 2015.

I slutet av augusti besökte jag Helsingfors seriefestival för första gången. Producerad av finska seriefrämjandet med mängder av samarbetspartners var det 30-årsjubilerande evenemanget en mycket trevlig bekantskap som jag verkligen kan rekommendera. Utifrån de centralt belägna marknadstälten vid Tennispalatset kunde man leta sig runt till närmare 30 olika utställningar. De varierade i storlek från Joakim Pirinens minimalistiska enrummare täckt av pärlplattekonst precis vid festivalcentret till den monumentala utställningen med bilder och annat från spanske legendaren Max långt bort i en förort. Gemensamt nämnare: alla var sevärda och välproducerade i likhet med intervjuerna och scensamtalen som gjorde att man fick planera minutiöst för att hinna med allt under helgen. Fick även chansen att träffa det fantastiskt trevliga paret Seth och Tanya ännu en gång (läs mer om dem i mina förra årskrönika) vilket i sig gjorde hela resan.

Före femte gången gick Stockholms H.P. Lovecraftfestival av stapeln andra helgen i oktober. Denna upplaga lyftes av ett starkt seriefokus med release för 1000 Ögon: Cthulhu (Jonas Andersson och Daniel Tholin) och Necronomicon i Upsala (Mohammed Omar och Rickard Fornstedt) samt Tecknade toner med Joakim Hanner (Kelippot) och Klubb Spontan. Det känns också roligt att intresset för Lovecraft spritt sig till andra delar av landet då Göteborg från och med november förra året också ståtar med en egen festival tillägnad författaren. Jag åkte ned och höll ett välbesökt föredrag om Lovecraftianska serier.

Högen blåser ut ljusen på tårtan vi fick av vår fantastiska lyssnare Katja Sarajeva.

Högen blåser ut ljusen på tårtan vi fick av vår fantastiska lyssnare Katja Sarajeva.

En annan av årets höjdpunkter var att Hög av serier, podden jag driver tillsammans med de eminenta herrarna Anton Bjurvald och Freddie Kaplan, firade sitt femårsjubileum under pompa och ståt den 14 november i källarvåningen på puben Queen’s Head. Har inte något emot att slå på min egen trumma och konstatera att vi fortsätter bli bättre på det uppdrag vi ålagt oss själva: att erbjuda den kontinuerliga bevakning av seriekonsten som i stort saknas i det svenska medialandskapet. Shazam.se är givetvis undantaget, hehehe. Från och med nummer 203 gör jag det även som korrespondent i tidskriften Bild och bubbla med fokus på den amerikanska marknaden. Mer skriverier är för övrigt att vänta från mig under våren då Sequart Organization släpper boken The Mignolaverse: Critical Essays on Hellboy and the Comics Art of Mike Mignola där jag bidrar med två essäer. Mer om detta när publiceringsdatumet närmar sig.

Så var det dags för min lista över årets höjdpunkter vad gäller publicerat material.

ÅRETS ÖVERRASKNING: CROSSED + ONE HUNDRED OCH PROVIDENCE
Crossed
Att Alan Moore (understödd av tecknarna Gabriel Andrade och Jacen Burrows) skulle stå för två av de mest gastkramande titlarna som publicerades 2015 hade jag inte vågat hoppas på. De senaste åren har han mest levererat magsura utfall mot seriebranschen och rätt ojämna album med The League of Extraordinary Gentlemen. Crossed + One Hundred stimulerar hur som helst postapokalyps-nerverna och Providence har klappat denne Lovecraftkatt medhårs i de första fem av tolv nummer.
Providence Cats

ÅRETS BÄSTA ARC: FLESH AND STONE
(B.P.R.D. HELL ON EARTH #125-129)

Påbörjades förvisso i november 2014, men jag tar en fuling där och utnämner ändå John Arcudi (med assistans från Mike Mignola), James Harren och Dave Stewarts monstertäta kapitel i den pågående B.P.R.D.-serien. Återigen står den tystlåtne favoriten agent Howard i fokus när berättelsen knyter samman de två epoker han upplevt: Hyperborea under den mänskliga civilisationens forntid och den pågående monsterapokalypsen i seriens nutid. Harren levererar ännu en gång oöverträffade actionsekvenser som är både köttiga och lämnar utrymme för att ta in vidden av det som händer. Laurence Campbells potenta omslagspentatyk är som en Lemon Hart 151 ovanpå en redan stark brygd!Flesh and stone

ÅRETS BÄSTA DIGITALA SERIE: THE GROOM
Groom
2015 gick samtliga Ignatz Awards till kvinnliga serieskapare. Emily Carroll prisades som Outstanding Artist för Through the Woods och det är lätt att förstå efter att ha läst den utsökt kusliga ”The Groom”, som finns bland annat på hennes hemsida här. Två mellanstadietjejer hittar ett diorama (se ovan) i en ravin de passerar på väg hem från skolan. Tjejerna delar ansvaret för fyndet mellan sig, börjar hitta på kringhistorier till det som visas och tillverkar ny rekvisita. Snart tar dock den oskyldiga leken en oväntad och makaber vändning. Riktigt bra grejer så serienovellsamlingen känns som ett givet köp!

ÅRETS BÄSTA AVSLUT: THE PUNISHER (LAST DAYS)
Punisher Last Days
Med tanke på hur året inleddes så blev avrundningen på Nathan Edmondson och Mitch Gerads The Punisher-run en önskan som gick i uppfyllelse. Serien anknyter till Secret Wars, så i korthet är jordens undergång i antågande på ett sådant där invecklat Marvelsätt. Vad gör en man som Frank Castle när det bara finns ett par dagar kvar att leva? Fortsätter kriget förstås. I dessa två avslutande nummer åker han ner till Tikrit och nedkämpar Daeshanalogen Black Dawn med alla till buds stående medel. Vedergällning när den är som bäst!

ÅRETS BÄSTA MINISERIE: FRANKENSTEIN UNDERGROUND
Frankenstein_Underground_1_pg_6
I uppföljaren på House of the Living Dead fortsätter Mignola att berätta om det missförstådda monstret som i likhet med Hellboy har vidare äventyr i Mexiko. Eller rättare sagt under. Ben Stenbecks tecknarkonst når paradoxalt nog nya höjder i denna berättelse som utspelar sig nästan helt och hållet inuti den ihåliga jorden och väver samman det vi sett av Frankensteins monster i Mary Shelleys originalbok med Universals filmer och Mignolas egen mytologi. Betydande bitar faller på plats i den vid det här laget omfattande mosaiken. Albumet släpptes i november och är essentiell läsning.

ÅRETS BÄSTA ENSKILDA NUMMER: SAVAGE SWORD OF CRIMINAL
criminal-special-edition-zangarr-124669
När Ed Brubaker och Sean Phillips eminenta noir Criminal fick ett nytt hem och nya utgåvor hos Image firade man detta med en riktigt stilig one-shot. Teeg Lawless sitter av 30 dagar i statens omvårdnad till följd av lite vidlyftigt firande efter en lyckad stöt. Som enda sällskap har han tidningen Sword of the Savage. Brubaker använder förtjänstfullt det gamla knepet med en serie i serien och flätar snyggt samman och speglar Lawless verklighet med barbaren Zangars. Bäst avnjuter man denna historia i form av den 70-talsstilade magasinsutgåvan komplett med kartor över Zangars värld, högtravande sword and sorceryingresser, annonser för Kung Fu-kurser och annat kul. Apropå kampsport ser jag verkligen fram emot Deadly Hands of Criminal, ytterligare ett magasin som släpps i april för att fira seriens tioårsjubileum. Läs mer om det här!

ÅRETS BÄSTA NYA SERIE: NAMELESS
Nameless
Kosmisk action värdig Kirby och den bästa porträtteringen av skitig, otursförföljd ockultism sedan tidiga Hellblazer är bara några av förtjänsterna med denna rafflande och referenstryfferade tour de force signerad Grant Morrison, Chris Burnham och Nathan Fairbairn. Man kan konstatera att det var i rymden det hände saker 2015 då den serie som gav Nameless mest konkurrens om titeln bästa nya var Space Riders av Fabian Rangel Jr och Alexis Ziritt.
SpaceRiders_Cover_600px

ÅRETS BÄSTA ALBUM: LA COLÈRE DE FANTÔMAS TOME 3
– À TOMBEAU OUVERT
fantomas-bocquet-rocheleau-fantomas
Den avslutande delen av Olivier Boucqet och Julie Rocheleaus skildring av kampen mellan polisen Juve och den kameleontiske superskurken Fantômas håller vad de tidigare delarna lovat och ror projektet i hamn med blodig konsekvens. Fransk pulp när den är som bäst! Rocheleau är en av de skickligaste tecknare jag upptäckt på senare år, så det är med spänd förväntan jag undrar vad hon kommer ta sig an härnäst. Kan man förresten hoppas på en snygg samlingsutgåva av La Colère de Fantômas från något av de förlag som ger ut franska serier i Sverige? Jag skriver gärna ett förord.

ÅRETS BÄSTA ÅTERUTGIVNING: THE ETERNAUT

Eternaut
Nog för att Fantagraphics hade hård konkurrens. IDW inledde sin Corto Maltese-serie (Hugo Pratt) under året och släppte den fantastiskt snygga och efterlängtade Bravo For Adventure av Alex Toth, som även tillägnades en Creepy Presents-volym av Dark Horse Comics. Men ingenting slår denna argentinska klassiker av Héctor Germán Oesterheld och Francisco Solana López. Ursprungligen publicerad mellan 1957 – 1959 rör sig serien fritt mellan de idag så etablerade genrerna skräck, science fiction och krigsskildring när vi får följa huvudpersonen Juan Salvo och hans vänners kamp för överlevnad sedan en lika mystisk som dödlig snö täckt Buenos Aires. Spänningen är konstant och i vanlig ordning är det minst lika fascinerande och knäckande att läsa kringmaterialet om seriens tillkomst och upphovsmännens öden i diktaturens Argentina. Hoppas verkligen att Tony Ong får en hel skräll med priser för sin extremt snygga bokdesign. Det är han väl förtjänt av.

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...