VARNING! FÖLJANDE RECENSION INNEHÅLLER REJÄLA SPOILERS!
Så var den här då, Spindelmannens nya dräkt… designen kan man diskutera, jag tycker den mest ser ut som nåt som man plockat från nya Tron-trailern, men storymässigt måste jag säga att det funkar bra. En liten förklaring av creative team- och kontinuitetsläget först bara:
I och med nya arcen Big Time, där Peter Parker efter deppfesten Grim Hunt för en gångs skull har lite flyt, har Dan Slott tagit över författandet från Joe Kelly och Humberto Ramos tar hand om illustrationerna. Ramos har en lite Bachalo-liknande, cartoonig stil med tydliga mangainfluenser som jag egentligen inte gillar särskilt mycket, men jag måste säga att stilbytet passar storyn: Michael Larks mer realistiska och murriga stil passade extremt väl i Grim Hunt men nu när det är dags för Peter Parkers liv att byta riktning åt betydligt mer positivt håll (drömjobb, ny flickvän, etc – vi fattar såklart att det här kommer gå åt skogen med en sång till slut, men låt stackars Peter njuta medan han kan!) passar faktiskt Ramos stil riktigt bra, det verkligen syns att det här är en mer upbeat arc än den förra. Återigen visar alltså ASM:s redaktörsteam att de verkligen förstår sig på hur man ska varva författare och illustratörer.
Nummer 650 är det tredje i Big Time-arcen och saker och ting har hunnit komma igång ordentligt. En ny Hobgoblin hotar – den här gången rör det sig om Phil Urich (ett no prize till den som fattar vem han är släkt med), som tar över Hobgoblin-identiteten från Roderick Kingsley enligt principen död mans skor. Urich-kopplingen innebär förstås att Peter Parkers vardagsliv och Spindelmannens superhjältande vävs ihop, något som ju alltid varit ett kännemärke för seriens koncept (åtminstone i sina bättre stunder). Och i bakgrunden väntar en potentiellt ännu värre fiende, en ny version av Spider-Slayer där jag måste säga att illustratörerna Neal Edwards och John Hanna (Spider-Slayer-sekvenserna fungerar som en backupserie med separata illustratörer) verkligen fått till en fin och ondskefull skurkdesign. Dan Slott berättar på i högt tempo, de nya bifigurerna på Peter Parkers arbetsplats är alla intressanta (och bär på sina egna hemligheter och agendor, det har såklart redan visat sig att Peters ’drömjobb’ inte är så problemfritt som han först trodde) och det finns gott om trademarkmässig situationskomik, som t ex när Peter måste lura i sina kollegor att han föredrar att arbeta naken (för att klara av ett snabbt identitetsbyte…). Black Cat dyker också upp på ett hörn, skildrad med skön självironi av Slott.
Och dräkten då? Jo, den är alltså ett specifikt ’motvapen’ som Peter Parker utvecklar för att tampas med den nye Hobgoblin, en ’Spidey Stealth Suit’ som adderar osynlighet och immunitet mot soniska attacker till Spindelmannens repertoar. Eftersom den nya dräkten alltså är knuten till kampen mot en speciell fiende (i en speciell story arc) undrar jag om den kommer bli långvarig… Spidde har ju många gånger tidigare utvecklat speciella vapen för att tampas mot diverse skurkar utan att de vapnen fördenskull blivit en permanent del av Spindel-arsenalen. Så som sådan har jag inget emot den, det är ett kul påhitt som passar bra in i storyn – men jag ser fram emot nästa nummer eftersom dräkten bara presenteras här – Spidde får knappt tillfälle att använda den i strid.
Om ni inte fattat det av recensionen hittills fortsätter alltså ASM i samma sköna stil som tidigare, och nu när man kan se några arcs i backspegeln blir det bara ännu tydligare hur genomarbetat varvandet av olika typer av story lines är och hur hårt redaktörerna håller i taktpinnen. ASM fortsätter att vara en av Marvels flaggskeppstitlar – precis vad deras flaggskeppshjälte är värd.
Någon av Shazams läsare som följer ASM? Kommentarer kring dräkten?
Illustration: Humberto Ramos
Tusch: Carlos Cuevos
Färgläggning: Edgar Delgado
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Jag känner ofta ett sug på att få läsa riktigt bra Spider-Man-grejer, men precis som med Fantastic Four är det så svårt att veta var man ska börja. Kan man hoppa på tåget i någon samling från de närmaste åren? Känns som att kvaliteten varit rätt hög på senare tid.
Jag skulle nästan rekommendera att du börjar från början med nystarten, d v s de tre trades som samlar första Brand New Day-arcsen (lämpligt nog med namnen Brand New Day 1-3).
Känner du dig mer sugen på klassiska Spidde-skurkar (för såna lyser med sin frånvaro i BND 1-3, däremot en del andra nya coola påhitt) så kan man nog också börja med The Gauntlet-albumen, där Spidde konfronteras med idel uppdaterade versioner av sina mest kända fiender (jag gillade personligen Electro-numren och Mysterio-numren bäst, det var riktiga Spindelactionrökare av klassiskt snitt, men även tragiska arcen Shed med The Lizard var riktigt bra).
Inte heller jag kan säga att Humberto Ramos är min favorittecknare – faktum är att jag fullständigt avskyr hans stil. Jag antar att jag är alltför präglad av min ungdoms glada dagar, då min uppfattning om hur en Spider-Man serie bör se ut befästes (dvs stilen från tidigt 80-tal, typ). Lite synd, för jag anar att Big Time möjligtvis är bra skriven; tyvärr är det omöjligt för mig att avgöra om så är fallet, bara pga teckningarna.
Ang dräkten: Designmässigt så tycker jag den funkar, men det känns väl rätt onödigt/töntigt och framförallt opraktiskt att den ska vara självlysande? Kan även tycka att det känns konstigt att Spider-Man inte använder sig av den här typen av specialdräkter på heltid om han nu är kapabel att fixa dem. Om han nu kan vara osynlig så borde han väl vilja vara det jämt.
Jonas: Det finns faktiskt en förklaring i serien till varför den är självlysande. Vad gäller din andra poäng håller jag helt med. Som jag sa så har ju Spidde genom åren uppfunnit massor med saker, han skulle kunna vara värsta Iron Man om han ville.
Thomas L: Jag ogillade också verkligen Humberto Ramos, av precis de skäl du nämner (precis som jag en gång i tiden, hör och häpna, verkligen ogillade Todd McFarlane). Men han har växt under Big Time faktiskt, som jag sa passar hans still storyn mycket bra.
Humberto Ramos nej tack, Dan Slott ja tack. Men det blir säkert bra trots Ramos. Jag vill ju helst ha tillbaka tecknare som Gil Kane, Ron Frenz och John Romita Sr, hm… För övrigt känns det lite jönsigt att byta dräkt igen, men ok då om det gör folk glada. Detta blir nog köp när det kommer som tpb.
Henrik: Jag kanske ger Big Time en chans i sådana fall. Jag var verkligen förtjust i McFarlane precis när han dök upp i svenska tidningar, typ Hulk och Spider-Man. Jag upplevde det som att det var något nytt och spännande han förde in. Men ganska raskt utvecklades hans stil till en alltför överdriven och grotesk (fast det var den nog hela tiden, tycker jag så här i efterhand), och det var ungefär i den här vevan som jag slutade att läsa Marvelserier överhuvudtaget, faktiskt till största delen beroende på att teckningarna gick i en riktning som jag såg som fullständigt värdelösa.
[…] Mixat med de tre finner vi Chris Bachalo och Humberto Ramos (som nyligen diskuterats en del här) som har en radikalt avvikande stil. De kör med en betydligt mer cartoony stil och mycket […]
[…] att Peter Parkers tur aldrig håller i sig. Man anar ett framtida abrupt slut på Spiddes ”Big Time”-era… Kärleksfullt berättat av Slott, mästerligt tecknat av Martin. Till sist vill […]