Inlägg taggade ‘1’

Recensioner

Catwoman #1

måndag 26 september, kl 08:09 av 7 kommentarer

catwoman1Av veckans del av New 52 fastnade jag för Catwoman av Judd Winick och Guillem March. Jag kan inte minnas att jag läst någon serie där Catwoman varit med, mitt Bat-läsande inskränker sig till Frank Millers och Paul Popes versioner. Min relation till Catwoman bygger helt på den bästa trikåfilmen jag sett, Tim Burtons snygga Batman Returns där Michelle Pfeiffer, som jag hade ett långvarigt crush på spelade Selena Kyle. Om filmens version av Catwomans origin ligger nära seriens vet jag inte så det är med mycket knappa kunskaper jag tar mig an Catwoman.

Obs! Spoilers ahead. Selena Kyle har här en synnerligen välsvarvad kropp som exponeras på olika sätt på de 21 sidorna. Det hela börjar med en closeup på henne när hon drar på sig catdräkten över sina stora bröst och sin röda behå när ett gäng busar med dödskallemasker bryter sig in i hennes lägenhet, hon lyckas dock fly genom att kasta sig ut, halvt påklädd, genom ett fönster. Hon snackar därefter lite med en polare som varit showgirl, iofs numera åldrad, om att hon behöver någonstans att bo. Därefter hänger hon som bartender på en fest som ryska maffian har med massor av lättklädda tjejer. Hon ser då en man, Renald, varpå hon får en flashback till barndomen då han har ihjäl någon till henne närstående, ev. hennes mamma. Hon följer efter honom in på toaletten, för locka honom, han är 55+, så har hon knäppt upp sin bartenderblus och blottar sin lila behå och sina stora bröst. Dessutom är hennes byxor lite uppknäppta i sidan så man ser en väldigt smal troskant som indikerar att hon har string på sig. Hon spöar därefter skiter ur honom innan hon inser att de antaligen hittat bartendern hon ersatt och därför slår hon sin väg ut ur den ryska festen. För sakens skull ska det noteras att hon här lyckats knäppa sin dräkt. Därefter sitter hon ensam i sitt lånade penthouse omgiven av sina katter och känner sig lite tom. Därpå följer en av de skummaste och definitivt den mest krystade sexscen jag sett i en serie när Catwoman och Batman knullar. The End.

Att DC i nådens år 2011 släpper igenom sån här grumlig skit är ofattbart. Vad tänkte dom? Vad tänkte Winick? Winicks förklaring att Catwoman är en kvinna av idag känns… sådär. Winick gör en stark, om än trasig, kvinnlig karaktär till ett rent objekt genom en krystad handling och massor av omotiverat avklätt . Men visst är fjuniga tonåringar DCs huvudsakliga målgrupp så kanske det kan funka i nåt nummer. Sen borde även de trötta på de andra bristerna i Catwoman som t.ex. den kackiga handlingen och Catwomans trista inre dialog. Hamnar Catwoman på en rysk gangterfest bara för att få med ännu mer halvnaket? Hur hänger det samma med de som jagar henne? Det enda som är bra i Catwoman #1 är Guillem March teckningar som hade förtjänat ett bättre manus. Således faller all skugga på Winick och redaktörerna. Det som hade kunnat bli ett bra förstanummer för att introducera karaktärer Catwoman blir istället dålig mjukporr. För er som har läst skiten och vill gotta er i befogade reaktioner har Robot 6 gjort en sammanställning som även gäller Red Hood and the Outlaws som tydligen ska vara ännu värre. En bedrift i sig.

Manus: Judd Winick
Illustration: Guillem March
Färgläggning: Tomeu Morey
Förlag: DC Comics
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Skullkickers: 1000 Opas and a Dead Body

tisdag 5 april, kl 22:10 av 0 kommentarer

SkullkickersVol1Ibland, bara ibland läser man en serie som är så usel att man känner sig rånad på tiden det tagit att läsa den. Skullkickers av teamet Jim Zub, Edwin Huang och Misty Coats (ok, namnet är iaf tufft) är en sådan serie. Jag har läst om den på diverse amerikanska seriebloggar och den har överlag fått positiva omdömen. Varför kan man verkligen fråga sig. Skullkickers är en fantasyserie som utspelar sig i något som påminner om sen medeltid och handlar om två legoknektar som bevittnar mordet på en högt uppsatt person. De får i uppdrag att hämta ut kroppen från det bårhus där den hålls inlåst men hindras av ett gäng gravplundrare som visar sig hänga med en snubbe som väckt de döda och de får ett h-e att återföra kroppen. De problemen är å andra sidan bara början. Men beväpnade med pistol och yxa köttar de sig mot belöningen.

Jag vet inte varför Skullkickers gillats på andra sidan Atlanten, min gissning är att jänkarna är svältfödda på fantasy av det här slaget medan liknande serier som Skullkickers (fast betydligt bättre) finns i överflöd på den här sidan Atlanten (Frankrike). Teckningarna är särdeles själlösa med undantag av ett fåtal okej bilder. Huvudpersonerna är löjligt breda men det fanns kanske en tanke eftersom bakgrundsmiljöerna är så trista, de döljer ofta dem bra. Story och dialog är om möjligt ännu sämre. Serien lyckas inte vara rolig, fantasyelementen är trötta klichéer och våldet är inte ens snyggt. Att den ändå får ett plus efter siffran beror enbart på de två korta historier som tidigare varit med i Images Popgun-antologier, Chris Stevens står för de teckningarna som är ljusår bättre. På framsidan finns ett citat från Ain´t It Cool News ”Everyone who loves comics should buy Skullkickers”, det borde varit ”Everyone who loves comics should stay the hell away from Shitkickers”.

Manus: Jim Zub
Illustration: Edwin Huang
Färgläggning: Misty Coats
Förlag: Image
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Steel #1

måndag 10 januari, kl 08:00 av 1 kommentar

steel1Låt mig börja med att säga att jag totalt har missat all info om crossovern Reign of Doomsday som nu tydligen kickar igång med denna one-shot. Men om detta är vad vi har att vänta oss så lär Reign of Doomsday inte vara värt besväret att följa, för Steel #1 är en riktigt dålig serie. Av flera skäl!

I Steel #1 har Doomsday mystiskt nog dykt upp i Metropolis och ställer till med stor skadegörelse, och John Henry Irons, mer känd som Steel, tar i Supermans frånvaro på sig att försöka stoppa denna best. Här börjar problemen hopa sig för denna serie. Vi börjar med det mest uppenbara. Här har vi Doomsday, besten som tog död på Superman när det begav sig för några år sen, som slåss mot… Steel, en hjälte som till och med på sin bästa dag skulle vara flera nivåer under Superman i fråga om styrka i en nästan jämn fight. Jag har aldrig klagat på något sånt här i serie tidigare men det här är så urbota dumt att jag faktiskt blir arg. Steve Lyons! Skäms på dig!

Fortsätt läsa Steel #1

Manus: Steve Lyons
Illustration: Ed Benes
Tusch: Ed Benes
Färgläggning: Blond
Förlag: DC Comics
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Turf #1

torsdag 15 juli, kl 09:38 av 4 kommentarer

turfJag vet att jag är lite sen till festen – Turf är väl vid det har laget inne på sitt andra nummer. Jag är ledsen att jag inte hann varna er tidigare.

För dem som bott i Läderlappsgrottan 10.000 år tillbaka i tiden (serie-internskämt) de senaste åren så kan jag berätta att Turf-författaren Jonathan Ross är megapratshow-kändis i England. Föreställ er vilken uppmärksamhet det skulle bli om Skavlan började göra series hemma i Svedala (Norge?) och multiplicera det med 100 så har ni en aning om vilken hype som kringgärdat Jonathan Ross seriedebut. Ross är dock ingen lycksökare utan en serienörd i själ och hjärta – utanför sin pratshowvärd-identitet har han gjort sitt bästa för att popularisera serier för en bredare publik (han har bl a producerat en hel programserie om serier och en dokumentär om Steve Ditko). Det ska han ha all heder av.

Fortsätt läsa Turf #1

Manus: Jonathan Ross
Illustration: Tommy Lee Edwards
Förlag: Image
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

not simple

fredag 9 juli, kl 08:40 av 4 kommentarer

notsimpleHandling: Ian är en ung kille som drabbats av osedvanligt mycket otrevligheter i sitt liv. not simple börjar med att han av en slump dödas på grund av dottern till en kvinna han träffat för några år sedan och nu ska återse. Inte för att Ian som sagt haft det lätt tidigare. Hans föräldrar separerar och hans alkade ”mamma” tar med honom till London där hon misshandlar honom psykiskt och säljer honom för sprit. Hans pappa bryr sig inte om honom  eftersom han vill skaffa en ny familj. Den enda som bryr sig om honom är hans ”syster”. Berättelsen fortsätter sedan från Ians barndom och framåt till han ska träffa kvinnan igen, en av få som varit snäll mot honom.

Vad är bra? Ingenting egentligen. Däremot finns det en film som heter Horungen, regisserad av Angelica Houston, om en flicka som drabbas av osedvanligt mycket otrevligheter. Inga likheter i övrigt men det är en lysande film. Se den istället.

Vad är mindre bra? Allt. Historien är värsta sortens melodrama med ett löjliga sammanträffanden. Onos teckningsstil är så oerhört ful och tråkig. Riktigt menlös manga med stora ögon och i närmast total avsaknad av detaljer. Ians historia är djupt tragisk och borde beröra men Ono lyckas slarva bort historien totalt. Karaktären Ian ges inget djup utan är väldigt undflyende. Detsamma gäller för övriga karaktärer, ibland kan det vara så att man själv får läsa in saker hos karaktärerna och det kan ju iofs vara bra men det inbjuder inte not simple till. Det är bara genuint oengagerande. Den sämsta karaktären är journalisten Jim som skriver en bok om Ians liv, han är lika intressant som att se färg torka. Att blanda in en författare/journalist i en serie eller bok är ett sällsynt värdelöst berättarknep. Trots att hela Ians liv och hur han påverkar människor i sin närhet avverkas på strax över 300 sidor, vilket inte är så mycket för en manga, så är tempot segt. En bedrift i sig.

Slutsats: Undvik. Pretentiös manga när den är som sämst. Iaf hoppas jag det för det borde inte kunna finnas så mycket sämre manga är not simple. En av de sämsta serier jag läst.

Illustration: Natsume Ono
Förlag: Viz
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: New Ultimates #1

torsdag 22 april, kl 12:13 av 7 kommentarer

Ultimate New Ultimates 1Jeph Loeb. I nuläget så känns det namnet inte direkt som en kvalitetsstämpel. Hans Ultimates 3, Ultimatum och skapandet av karaktärer som Red Hulk och Red She-Hulk (She-Rulk) har fått mycket uppmärksamhet och har sålt en väldig massa lösnummer, men har samtidigt sågats vid fotknölarna av väldigt många. Personligen så har jag lyckats undvika merparten av allt som Loeb gjort, men sedan ett par månader tillbaka så har jag både Ultimate X och New Ultimates på prenumerationslistan. Varför, frågar du. För att jag är crazy och gillar att leva farligt, säger jag.

New Ultimates (antar jag) tar vid där Loebs Ultimatum lämnade The Ultimates. Flera av medlemmarna har dött och det verkar ha blivit dags för de återstående medlemmarna att tighta till teamet och kicka igång superhjältandet igen. Jag tror att det är så iallafall, för det är lite snurrigt med allt som händer i princip på en gång. Mitt i ett samtal mellan Iron-Man (alkoholist) och Hawkeye (självmordsbenägen) så attackerar The Defenders som plötsligt fått superkrafter (du kanske minns dem som wannabe-gänget utan superkrafter i Mark Millars Ultimates), de stjäl Thors hammare som numera svingas av Valkyrie, och vi får hänga med Thor (som är död) i dödsriket där han får erbjudandet av en halvnaken Hela att återupplivas om han ligger med henne. Parallellt med detta så vill Zarda ligga med Captain America medan Ka-zar, frugan och Black Panther är ute och promenerar med sina tigrar i Central Park där Loki plötsligt dyker upp med en hel jävla armé av troll. Samtidigt så ligger Iron-Man med Carol Danvers. Slut. Eller? Kan storyn verkligen vara så dålig?

Fortsätt läsa Ultimate Comics: New Ultimates #1

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Frank Cho
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #10

söndag 8 november, kl 19:18 av 0 kommentarer

prv3671_pg5Ferdinand gav förra numret av War Machine Shazams lägsta betyg, och vi kan väl direkt konstatera att det här numret är minst lika dåligt. Rörigheten är här upphöjd till två, och jag har väldigt svårt att se vad Greg Pak vill uppnå med det här. War Machine vs Iron Patriot aka Norman Osborn borde på pappret vara en riktigt spännande och högteknologisk adrenalinkick, men det här känns mest som ett enda långt sömnpiller. Fruktansvärt fult är det också. Wellinton Alves är mannen som sköter ”illustrerandet”, och jag kände direkt från första sidan att han inte på något sätt skulle klara av att lyfta Paks snurriga manus. War Machine #10 är helt enkelt en av de sämsta tidningarna jag har läst på väldigt länge, och även om jag försöker så har jag svårt att hitta något positivt överhuvudtaget med det här numret. Det är bara två nummer kvar av den här serien nu, men tyvärr så har jag förlorat hoppet om att Pak ska kunna vända den här skutan till något bra efter senaste tidens snurrerier.

Manus: Greg Pak
Illustration: Wellinton Alves
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Battle for the Cowl: The Network

onsdag 26 augusti, kl 08:00 av 5 kommentarer

Vid samma tillfälle som jag inhandlade tidigare nämnda Batman and the Outsiders Special så köpte jag även Battle for the Cowl: The Network. The Network är en oneshot där vi får följa någon som heter Orcale som via länk försöker synkronisera en samling hjältar som Batgirl samlat ihop efter Batmans död. Gruppen består utöver Batgirl bland annat av Huntress, Misfit, Ragman och Manhunter, och som Batman-rookie har jag tyvärr ingen som helst koll på vem som är vem och vilka krafter de har eller inte har. Hur som helst, det visar sig att skurken Hugo Strange (noll koll även där) iscensatt någon sorts lose-lose-situation för hjältarna, och tillsammans så måste de försöka komma på en lösning på problemet. Slut. Jag ger Battle for the Cowl: The Network en 1:a i betyg. Inte nödvändigtvis för att det är svindåligt berättat eller för att det som ut som skit (fast det är inte alls särskilt snyggt), utan för att det kändes 100% ointressant och otillgängligt för min del från början till slut. Jag är uppenbarligen inte rätt målgrupp för den här serien, och den är ingen som helst hjälp för den som vill lära sig lite mer om hjältarna i Gotham City. Läs i så fall hellre Batman and the Outsiders Special.

Batman_Battle_for_the_Cowl_The_Network_1024x768

Manus: Fabian Nicieza
Illustration: Don Kramer, J. Calafiore, Mark McKenna
Förlag: DC
Betyg: 1/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Red Circle: The Hangman

måndag 10 augusti, kl 18:31 av 0 kommentarer

the_red_circle_the_hangman_1_coverMan kan sammanfatta en recension av den här serien med ett ord — skit! Trots medverkan av storheter som Bill Sienkiewicz och J. Michael Straczynski. The Red Circle är DCs nya försöka att återuppväcka gamla Golden- och Silver Age-hjältar. Och det funkar ungefär lika bra som Alex Ross’ liknande serie Project Superpowers — inte inte särsilkt bra helt enkelt. Snabbt berättat så handlar The Hangman en fältläkare som under amerikanska inbördeskriget tas till fånga av sydstatarna i tron att han är en spion och döms till döden genom hängning. I dödsögonblicket får han ett erbjudande av ett övernaturligt väsen. Att dö, eller leva för evigt som ett rättsskipandets instrument och straffa syndarna. En rätt lam origin om ni frågar mig.

Man skulle kunna tror att bara för Sienkiewicz är med på ett hörn (han tuschar) att serien skulle vara något sorts visuellt mästervärk. Men nej, den ser faktiskt bara gammal ut. Jag har inte sett något som Tom Derenick tecknat tidigare och vet inte vad han går för, men i kombination med Sienkiewicws tuschning funkar han inte alls för mig. Det påminner mest om något man kan läsa i sådana där tidningar från 70-talet man kan hitta i gamla sommarstugor. Typ Agent X9 eller något liknande. Jag har inte riktigt koll på den typen av serier.

Ok, dålig origin. Och dåligt tecknat. Finns det något bra att säga om Hangman? Nja, egentligen inte. Den är mest fylld av tråkiga superhjälteklyschor som man sett tusen gånger tidigare. Jag jäspar mig genom hela tidningen. Den sälta som man kunnat se i vissa tidigare serier av Straczynskis, så som exempelvis Supreme Power, är helt frånvarande. Det är inte med så där särskilt stor förväntan som jag ser fram emot de tre kommande one-shotsen som är den del av Straczynskis lansering av The Red Circle. Inta alls faktiskt.

Manus: J. Michael Straczynski
Illustration: Tom Derenick
Tusch: Bill Sienkiewicz
Färgläggning: Guy Major
Betyg: 1+/5

Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

War Machine #6

onsdag 3 juni, kl 10:41 av 5 kommentarer

warmachine_jeffersonJag är besviken. Från att ha varit en av mina pågående favoritserier så rasar allt i sjätte numret. Illustratören Leonardo Manco är utbytt, med resultatet att allt nu ser ut som skit. Nykomlingen Allan Jefferson är ju ett fullständigt stolpskott i jämförelse med Leonardo Mancos krigshärjade och väldigt passande stil för den här typen av serie. Detaljrikedomen och den mörka atmosfären är som bortblåst, och det är smärtsamt tydligt att Jefferson är väldigt långt ifrån en expert på vapen, hårdvara och till och med actionscener. Utan detta är War Machine inte särskilt mycket att hänga i granen. Illustratör nr 2, Mahmud Asrar, tycker jag väl är helt ok för flashback-sekvenserna, även om hans stil är rätt opersonlig och även den väldigt långt ifrån det manér som Manco etablerade i de första fem numren.

Handlingen i sig är också rätt ok – War Machine med entourage hälsar på mormor och tjafsar med American Eagle – men den försvinner tyvärr bakom den grisfula ytan. Om det är så här War Machine kommer att se ut från och med nu så säger jag upp min prenumeration efter nästa nummer, för jag vill inte betala för så här fula serier. Omslaget ser dock fantastiskt ut (vilket känns lite som falsk marknadsföring).

Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson & Mahmud Asrar
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...