Recensioner
Jag vet att jag är lite sen till festen – Turf är väl vid det har laget inne pÃ¥ sitt andra nummer. Jag är ledsen att jag inte hann varna er tidigare.
För dem som bott i Läderlappsgrottan 10.000 Ã¥r tillbaka i tiden (serie-internskämt) de senaste Ã¥ren sÃ¥ kan jag berätta att Turf-författaren Jonathan Ross är megapratshow-kändis i England. Föreställ er vilken uppmärksamhet det skulle bli om Skavlan började göra series hemma i Svedala (Norge?) och multiplicera det med 100 sÃ¥ har ni en aning om vilken hype som kringgärdat Jonathan Ross seriedebut. Ross är dock ingen lycksökare utan en serienörd i själ och hjärta – utanför sin pratshowvärd-identitet har han gjort sitt bästa för att popularisera serier för en bredare publik (han har bl a producerat en hel programserie om serier och en dokumentär om Steve Ditko). Det ska han ha all heder av.
Fortsätt läsa Turf #1
Manus: Jonathan Ross
Illustration: Tommy Lee Edwards
Förlag: Image
Betyg: 1/5
Recensioner
Handling: Ian är en ung kille som drabbats av osedvanligt mycket otrevligheter i sitt liv. not simple börjar med att han av en slump dödas pÃ¥ grund av dottern till en kvinna han träffat för nÃ¥gra Ã¥r sedan och nu ska Ã¥terse. Inte för att Ian som sagt haft det lätt tidigare. Hans föräldrar separerar och hans alkade ”mamma” tar med honom till London där hon misshandlar honom psykiskt och säljer honom för sprit. Hans pappa bryr sig inte om honom eftersom han vill skaffa en ny familj. Den enda som bryr sig om honom är hans ”syster”. Berättelsen fortsätter sedan frÃ¥n Ians barndom och framÃ¥t till han ska träffa kvinnan igen, en av fÃ¥ som varit snäll mot honom.
Vad är bra? Ingenting egentligen. Däremot finns det en film som heter Horungen, regisserad av Angelica Houston, om en flicka som drabbas av osedvanligt mycket otrevligheter. Inga likheter i övrigt men det är en lysande film. Se den istället.
Vad är mindre bra? Allt. Historien är värsta sortens melodrama med ett löjliga sammanträffanden. Onos teckningsstil är så oerhört ful och tråkig. Riktigt menlös manga med stora ögon och i närmast total avsaknad av detaljer. Ians historia är djupt tragisk och borde beröra men Ono lyckas slarva bort historien totalt. Karaktären Ian ges inget djup utan är väldigt undflyende. Detsamma gäller för övriga karaktärer, ibland kan det vara så att man själv får läsa in saker hos karaktärerna och det kan ju iofs vara bra men det inbjuder inte not simple till. Det är bara genuint oengagerande. Den sämsta karaktären är journalisten Jim som skriver en bok om Ians liv, han är lika intressant som att se färg torka. Att blanda in en författare/journalist i en serie eller bok är ett sällsynt värdelöst berättarknep. Trots att hela Ians liv och hur han påverkar människor i sin närhet avverkas på strax över 300 sidor, vilket inte är så mycket för en manga, så är tempot segt. En bedrift i sig.
Slutsats: Undvik. Pretentiös manga när den är som sämst. Iaf hoppas jag det för det borde inte kunna finnas så mycket sämre manga är not simple. En av de sämsta serier jag läst.
Illustration: Natsume Ono
Förlag: Viz
Betyg: 1/5
Recensioner
Jeph Loeb. I nuläget så känns det namnet inte direkt som en kvalitetsstämpel. Hans Ultimates 3, Ultimatum och skapandet av karaktärer som Red Hulk och Red She-Hulk (She-Rulk) har fått mycket uppmärksamhet och har sålt en väldig massa lösnummer, men har samtidigt sågats vid fotknölarna av väldigt många. Personligen så har jag lyckats undvika merparten av allt som Loeb gjort, men sedan ett par månader tillbaka så har jag både Ultimate X och New Ultimates på prenumerationslistan. Varför, frågar du. För att jag är crazy och gillar att leva farligt, säger jag.
New Ultimates (antar jag) tar vid där Loebs Ultimatum lämnade The Ultimates. Flera av medlemmarna har dött och det verkar ha blivit dags för de återstående medlemmarna att tighta till teamet och kicka igång superhjältandet igen. Jag tror att det är så iallafall, för det är lite snurrigt med allt som händer i princip på en gång. Mitt i ett samtal mellan Iron-Man (alkoholist) och Hawkeye (självmordsbenägen) så attackerar The Defenders som plötsligt fått superkrafter (du kanske minns dem som wannabe-gänget utan superkrafter i Mark Millars Ultimates), de stjäl Thors hammare som numera svingas av Valkyrie, och vi får hänga med Thor (som är död) i dödsriket där han får erbjudandet av en halvnaken Hela att återupplivas om han ligger med henne. Parallellt med detta så vill Zarda ligga med Captain America medan Ka-zar, frugan och Black Panther är ute och promenerar med sina tigrar i Central Park där Loki plötsligt dyker upp med en hel jävla armé av troll. Samtidigt så ligger Iron-Man med Carol Danvers. Slut. Eller? Kan storyn verkligen vara så dålig?
Fortsätt läsa Ultimate Comics: New Ultimates #1
Manus: Jeph Loeb
Illustration: Frank Cho
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5
Recensioner
Ferdinand gav förra numret av War Machine Shazams lägsta betyg, och vi kan väl direkt konstatera att det här numret är minst lika dÃ¥ligt. Rörigheten är här upphöjd till tvÃ¥, och jag har väldigt svÃ¥rt att se vad Greg Pak vill uppnÃ¥ med det här. War Machine vs Iron Patriot aka Norman Osborn borde pÃ¥ pappret vara en riktigt spännande och högteknologisk adrenalinkick, men det här känns mest som ett enda lÃ¥ngt sömnpiller. Fruktansvärt fult är det ocksÃ¥. Wellinton Alves är mannen som sköter ”illustrerandet”, och jag kände direkt frÃ¥n första sidan att han inte pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle klara av att lyfta Paks snurriga manus. War Machine #10 är helt enkelt en av de sämsta tidningarna jag har läst pÃ¥ väldigt länge, och även om jag försöker sÃ¥ har jag svÃ¥rt att hitta nÃ¥got positivt överhuvudtaget med det här numret. Det är bara tvÃ¥ nummer kvar av den här serien nu, men tyvärr sÃ¥ har jag förlorat hoppet om att Pak ska kunna vända den här skutan till nÃ¥got bra efter senaste tidens snurrerier.
Manus: Greg Pak
Illustration: Wellinton Alves
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
Recensioner
Vid samma tillfälle som jag inhandlade tidigare nämnda Batman and the Outsiders Special så köpte jag även Battle for the Cowl: The Network. The Network är en oneshot där vi får följa någon som heter Orcale som via länk försöker synkronisera en samling hjältar som Batgirl samlat ihop efter Batmans död. Gruppen består utöver Batgirl bland annat av Huntress, Misfit, Ragman och Manhunter, och som Batman-rookie har jag tyvärr ingen som helst koll på vem som är vem och vilka krafter de har eller inte har. Hur som helst, det visar sig att skurken Hugo Strange (noll koll även där) iscensatt någon sorts lose-lose-situation för hjältarna, och tillsammans så måste de försöka komma på en lösning på problemet. Slut. Jag ger Battle for the Cowl: The Network en 1:a i betyg. Inte nödvändigtvis för att det är svindåligt berättat eller för att det som ut som skit (fast det är inte alls särskilt snyggt), utan för att det kändes 100% ointressant och otillgängligt för min del från början till slut. Jag är uppenbarligen inte rätt målgrupp för den här serien, och den är ingen som helst hjälp för den som vill lära sig lite mer om hjältarna i Gotham City. Läs i så fall hellre Batman and the Outsiders Special.
Manus: Fabian Nicieza
Illustration: Don Kramer, J. Calafiore, Mark McKenna
Förlag: DC
Betyg: 1/5
Recensioner
Man kan sammanfatta en recension av den här serien med ett ord — skit! Trots medverkan av storheter som Bill Sienkiewicz och J. Michael Straczynski. The Red Circle är DCs nya försöka att Ã¥teruppväcka gamla Golden- och Silver Age-hjältar. Och det funkar ungefär lika bra som Alex Ross’ liknande serie Project Superpowers — inte inte särsilkt bra helt enkelt. Snabbt berättat sÃ¥ handlar The Hangman en fältläkare som under amerikanska inbördeskriget tas till fÃ¥nga av sydstatarna i tron att han är en spion och döms till döden genom hängning. I dödsögonblicket fÃ¥r han ett erbjudande av ett övernaturligt väsen. Att dö, eller leva för evigt som ett rättsskipandets instrument och straffa syndarna. En rätt lam origin om ni frÃ¥gar mig.
Man skulle kunna tror att bara för Sienkiewicz är med på ett hörn (han tuschar) att serien skulle vara något sorts visuellt mästervärk. Men nej, den ser faktiskt bara gammal ut. Jag har inte sett något som Tom Derenick tecknat tidigare och vet inte vad han går för, men i kombination med Sienkiewicws tuschning funkar han inte alls för mig. Det påminner mest om något man kan läsa i sådana där tidningar från 70-talet man kan hitta i gamla sommarstugor. Typ Agent X9 eller något liknande. Jag har inte riktigt koll på den typen av serier.
Ok, dålig origin. Och dåligt tecknat. Finns det något bra att säga om Hangman? Nja, egentligen inte. Den är mest fylld av tråkiga superhjälteklyschor som man sett tusen gånger tidigare. Jag jäspar mig genom hela tidningen. Den sälta som man kunnat se i vissa tidigare serier av Straczynskis, så som exempelvis Supreme Power, är helt frånvarande. Det är inte med så där särskilt stor förväntan som jag ser fram emot de tre kommande one-shotsen som är den del av Straczynskis lansering av The Red Circle. Inta alls faktiskt.
Manus: J. Michael Straczynski
Illustration: Tom Derenick
Tusch: Bill Sienkiewicz
Färgläggning: Guy Major
Betyg: 1+/5
Betyg: 1+/5
Recensioner
Jag är besviken. Från att ha varit en av mina pågående favoritserier så rasar allt i sjätte numret. Illustratören Leonardo Manco är utbytt, med resultatet att allt nu ser ut som skit. Nykomlingen Allan Jefferson är ju ett fullständigt stolpskott i jämförelse med Leonardo Mancos krigshärjade och väldigt passande stil för den här typen av serie. Detaljrikedomen och den mörka atmosfären är som bortblåst, och det är smärtsamt tydligt att Jefferson är väldigt långt ifrån en expert på vapen, hårdvara och till och med actionscener. Utan detta är War Machine inte särskilt mycket att hänga i granen. Illustratör nr 2, Mahmud Asrar, tycker jag väl är helt ok för flashback-sekvenserna, även om hans stil är rätt opersonlig och även den väldigt långt ifrån det manér som Manco etablerade i de första fem numren.
Handlingen i sig är ocksÃ¥ rätt ok – War Machine med entourage hälsar pÃ¥ mormor och tjafsar med American Eagle – men den försvinner tyvärr bakom den grisfula ytan. Om det är sÃ¥ här War Machine kommer att se ut frÃ¥n och med nu sÃ¥ säger jag upp min prenumeration efter nästa nummer, för jag vill inte betala för sÃ¥ här fula serier. Omslaget ser dock fantastiskt ut (vilket känns lite som falsk marknadsföring).
Manus: Greg Pak
Illustration: Allan Jefferson & Mahmud Asrar
Förlag: Marvel
Betyg: 1+/5
Recensioner
Samlingsalbumet med Alpha Flight nummer 1-6 heter You Gotta Be Kiddin’ Me, och trots att det bara kostade mig 29,50 sÃ¥ tänker jag lite samma sak. Av nÃ¥gon okänd anledning har hela gamla hederliga gänget förutom Sasquatch försvunnit, och genom ungefär halva albumet fÃ¥r vi följa honom i jakten pÃ¥ ett nytt gäng kanadensiska superhjältar som ska bilda en ny laguppställning. Nu brukar ju jag kunna gÃ¥ igÃ¥ng pÃ¥ presentationsnummer av det här slaget, där jag som läsare introduceras för en samling nya karaktärer, men här sÃ¥ gick jag inte igÃ¥ng alls. Till stor del sÃ¥ tror jag att det beror pÃ¥ att man trots sex nummer inte lyckas visa vare sig superkrafter eller personlighet hos nÃ¥gon av de nya medlemmarna, utan de är mest anonymt närvarande i färgglada tights och kommer med lösryckta kommentarer som försöker vara fyndiga och smÃ¥tt metahumoristiska (utan att egentligen lyckas nÃ¥gon gÃ¥ng). Det finns även nÃ¥gon typ av story löpande genom de här numren, men den hamnar i skymundan bakom de intetsägande personporträtten, vilket i och för sig kanske är lika bra dÃ¥ den vid närmare eftertanke är rätt ointressant. Rätt trist tecknat är det ocksÃ¥. Hur som helst, nu glömmer vi det här, lÃ¥ter albumet fylla ut seriesamlingen och gÃ¥r vidare med vÃ¥ra liv.
Förlag: Marvel
Betyg: 1/5
