I en inte alltför avlägsen framtid lever Alex sitt rutinmässiga och ensamma liv. Lätt vemodig efter ett sprucket förhållande flyr han sina arbetskamraters, vänners och farmors tappra försök att få honom att se ljust på framtiden och träffa andra. Hans sexuellt frigjorda farmor, som skaffat sig en robotälskare av senaste modell, går så långt så att hon skickar honom en alldeles egen robot av samma modell, den extremt människoliknande Tanaka X5, i födelsedagspresent. Alex vägrar till en början att befatta sig med roboten men efterhand börjar något gro inom. Något bortom Adas perfekta svar och ständiga tillmötesgåenden. En önskan om en ny livskamrat med eget medvetande.

Jonathan Luna, som tillsammans med brodern Joshua tidigare skapat serien The Sword från Image Comics, står för bild och övrig layout och delar skrivarbetet med Sarah Vaughn i denna välberättade och stilistiskt snygga sci fi-historia med romantiska undertoner. Redan från början får vi en skön genomgång av hur Alex värld ser ut med holografiska väckarklockor, vardagsrobotar och hur Alex styr all teknologi i sin närhet med sina tankar med hjälp av ett implanterat chip i hjärnan. Telepatiskt beordrar han toastolen att spola, väljer tryck och temperatur på duschen, låser och öppnar dörrar, svarar i telefon, ja till och med släcker ljuset när han ensam somnar i sin stora säng i sin sofistikerat, men personlighetslöst, möblerade villa.

Detta är en värld där robotar är en vardag men där rädslan för självständiga sådana resulterat i stränga lagar om restriktioner efter att just självständiga robotar löpte amok och orsakade en massaker på människor för ett år sedan. All artificiell intelligens med en medvetenhet är bannlyst och människor som äger robotar är socialt stigmatiserade av sin omgivning. Frågan som serien ställer oss är hur olika robotarna är jämfört med oss? Hur ”levande” är egentligen Alex med sitt perfekt inrutade liv (vakna, frukost, arbete, äta kvällsmat, titta på TV samt läggdags) och när slutar vi vara människor och blir robotar själva? Är de så olika oss?

Alla dessa frågor samt förekomsten av självständiga robotar är ingen nyhet för den som kan sin robotgenre. Asimov har behandlat dem i bland annat I, Robot, Philip K. Dick i Do Androids Dream of Electric Sheep? (som sedermera blev kultfilm med titeln Blade Runner) och även nu senast i Sverige med SVT-dramat Äkta människor. Alex + Ada lånar friskt från genren men lyckas, tack vare den spirande och äkta kärlekshistorien, sin härligt minimalistiska design samt djuplodade karaktärer, skapa en alldeles egen känsla och röst som gör att du sugs in i berättelsen.

Just Lunas bildarbete med sin matta bruna färgskala och enkla men perfekta paneler samt ansiktsuttryck tilltalar mig mycket och serien innehåller även en hel del dråplig humor som får mig att klucka förtjust. Speciellt Alex farmor, men även första mötet mellan Ada och Alex vänner för att inte tala om när Alex ringer upp robotfirman Primes kundtjänst och efter telefonistens inövade rabblande undrar om han pratar med en riktig person och får till svar: ”Ja, jag är faktiskt mänsklig”.

Precis som i Äkta människor finns det i Alex + Ada människor som kämpar för robotarnas rättigheter och det är också de som hjälper Alex i hans önskan om att hitta en verklig person bakom Adas alla kretsar och komponenter. När allt kommer omkring är det här inte en kärlekshistoria mellan en man och en robot utan mellan en man och en kvinna.

Trackback-adress