Recensioner

Shazam läser

söndag 6 september, kl 22:13 av 0 kommentarer

shazam_laser3Andreas har läst Lazarus av Greg Rucka och Michael Lark och Rikard tre kortare serier från Nobrow. Anders har varit på seriefestival i Helsingfors och även hunnit läsa Terra Obscura, Howard The Duck, Star Wars och en del Brubaker.

Andreas: Rikard har tidigare recenserat första traden av Greg Rucka och Michael Larks framtidsdystopi Lazarus och själv avnjöt jag den på paddan i samma veva och bestämde mig för att läsa den i inbundet format (Lazarus: Book One som samlar #1-9 av serien). När den väl kom ut dröjde det inte länge förrän tredje volymen i tradeformat såg dagens ljus så jag beslutade mig istället för att göra en chansning och köpte dessa tre för att ha något att se fram emot i läsväg under sommaren. Det visade sig vara en jackpot och nu är Lazarus min absoluta favoritserie.

LAZARUS_TPB_362_549_s_c1Första traden (Lazarus, Vol. 1: Family, innehåller #1-4 av serien) är en kort men händelserik introduktion till en framtida värld som styrs av olika mäktiga familjer. Den stora massan som inte har privilegiet att tillhöra en sådan familj är antingen ”serf”, det vill säga de som jobbar åt familjen, typ soldater, forskare och andra hantlangare, medan det stora flertalet kallas ”waste” och är laglösa, arbetslösa, bönder, etc. Varje familj har en Lazarus som fungerar som en livvakt och befälhavare över familjens försvar samtidigt som hen är en genetiskt fulländad människa som är extremt svår att döda eftersom hen är utrustad med regenererande teknologi. Seriens huvudperson är familjen Carlyles Lazarus, som heter Forever, och hon tror att hon är Malcolm Carlyles biologiska barn precis som Bethany, Stephen och tvillingarna Johanna och Jonah. I första volymen försöker Jonah starta ett krig mot familjen Morray men förråds istället av sin älskade syster Johanna, som inte är ovetande om hans planer. Han flyr och Forever sluter ett avtal med familjen Morray samt får även möjlighet att träffa deras Lazarus Joacquim och tycke uppstår. Hennes värld vänds upp och ner när hon får ett meddelande från en okänd avsändare som lyder: ”Han är inte din far. Det här är inte din familj”.

Lazarus_Vol2-1_362_557_s_c1I andra volymen (Lazarus, Vol. 2: Lift, innehåller #5-9 av serien) får vi följa tre olika handlingar: Forevers uppväxt och grundutbildning med sin tränare Marisol där hon gör allt för att vinna ”faderns” kärlek, Waste-familjen Barret som förlorat allt i en översvämning och desperat försöker ta sig till Denver tillsammans med tusentals andra för att få en chans att bli serfs i familjen Carlyles kampanj ”Lift”samt Forevers jakt på terrorister som försöker sabotera samma arrangemang med en bomb. Seriens världsbygge förankras ytterligare, speciellt med familjen Barrets utsatthet och hopp om ett bättre öde och vi får även mer vetskap om Forever och hennes smärtsamma resa i livet.

Lazarus_Vol3-1_362_533_s_c1Tredje arcen (Lazarus, Vol. 3: Conclave, samlar #10-15 av serien) börjar med att svarta fåret Jonah Carlyle tas till fånga av familjen Hock, vars överhuvud är den samvetslöse och girige Jakob. Denne Jakob tänker använda Jonah för att pressa familjen Carlyle på pengar men Malcolm beslutar sig för att lösa dispyten genom att kalla samman alla familjer för en konklav. Sagt och gjort och nästan alla familjer, inklusive deras respektive Lazarus, samlas på Triton One mitt ute i Nordsjön under HRH The Duke of Lancasters beskydd för att lösa konflikten men även för att roa sig med mat och dans. Här får vi äntligen en inblick i den stora världen med övriga familjer, och då saknas ändå en del, och volymen avslutas med en svettig och spännande tvekamp mellan Forever och Sonja Bittner, som är Forevers vän men allierad med familjen Hock som inte har någon egen Lazarus.

Förutom att varje volym blir större och större så blir serien hela tiden bara bättre och bättre med ett perfekt dramatiskt flöde, skrämmande realistiskt världsbygge, underbara karaktärer, fängslande dialog och fantastiska bilder av Michael Lark. Jag är helt bergtagen av denna skapelse och kan inte hitta en enda skavank någonstans. Fullständigt fenomenal serie om du gillar dystopisk framtid kryddad med sci-fi och lite Game of Thrones. Lazarus kommer snart att bli TV-serie där Rucka skriver pilotavsnittet och fungerar som executive producer tillsammans med Lark men jag rekommenderar att du läser den i sin originalform. Då kan du alltid skryta med att du redan läst den och serien är bättre.

Anders: Trots att att semestern är slut och september drämde till med blött höstrusk från dag ett har sommarkänslan jag fick under Helsingfors seriefestival förra helgen inte riktigt runnit av mig. Vill bara kort tipsa om detta närbelägna höjdarevenemang där man i år kunde träffa storheter som Seth, Luke Pearson, Choi Juhyun, Richard McGuire, Tomi Musturi, Max och många många fler. Skriv redan nu in första helgen i september 2016 då nästa års festival går av stapeln!

Terra_Obscura_Vol_1_6_001Det var också på nämnda festivals seriemarknad som jag plockade upp den första av serierna i min läshög: Terra Obscura av Alan Moore, Peter Hogan (manus), Yannick Paquette, Karl Story (bild), Jeromy Cox (färg) och Todd Klein (textning). Utgiven för tolv år sedan är detta en av spin offserierna från  Tom Strong, America’s Best Comics mest osminkade hyllning till pulphjältar som Doc Savage. Den titulära planet varpå serien utspelar sig är en kosmisk tvilling till vår jord med åtskilliga likheter, en av deras science heroes heter Tom Strange, men också en del områden där utvecklingen följt ett annat spår än här. Här leker Moore och medförfattaren Hogan med den numer väl använda idén kring hjältar som tappat sina superkrafter och hankar sig fram som privatdetektiver mot bakgrund av ett hot som potentiellt kan vara slutet på Terra Obscura. Det hela är rappt berättat, roligt att läsa och trots att det finns åtskilligt av figurer som är tydligt analoga med andra hjältar från genrens historia, tar detta drag aldrig överhanden. Väl värd att leta upp för Moorekomplettisten.

Den gångna veckan har jag även tagit mig an en del tidningar som sorterats in i ”nyhetslådan” utan att läsas de HOWARD-THE-DUCK-02senaste månaderna. Howard the Duck av Chip Zdarsky (manus), Joe Quinones (bild) och Rico Renzi (färg) är en av de Marveltitlar som hållit sig utanför sommarens Secret Wars debakel. Alltsedan Steve Gerber och Val Mayerik hittade på figuren 1973 har han fått agera kritiker av sin samtid under devisen ”Trapped in a world he never made” (precis som vi andra). Zdarsky uppdaterar denna klassiska fras till ”Trapped in a world he’s grown accustomed to” (vilket kan tyckas logiskt efter drygt 32 år) och lägger det mesta krutet på att, förvisso rätt hämningslöst, driva med superhjältegenren. Spider-Man får många slängar av den sleven och ses gråta över Uncle Ben mer än två gånger i de fem första nummer jag nu läst. Vi trakteras till en kavalkad av ordvitsar, gästspel av andra hjältar och så mycket referenshumor att man nära nog storknar. Inget fel i det och visst skrockar jag till både en och två gånger under läsningen. Men till skillnad från cynismer och svartsyn så tröttnar jag rätt snabbt på humor i dessa dagar. Så jag lär inte hänga med när serien börjar om på nytt med sitt andra nummer ett för i år senare i höst. Och Marvel kan försöka skämta bort detta med hur många ironiska kommentarer som helst, men det förtar inte hur idiotiskt det är med dessa konstanta omstarter. Nog för att folk verkar få allt svårare att hålla uppmärksamheten fokuserad någon längre tid, men detta är ju löjligt.

Star_Wars_8_Final_CoverApropå omstarter så undrar jag ibland vilken masochistisk ådra det var som fick mig att hoppas på Marvels nya giv med Star Wars. Serier med det gamla gänget som berättar vad som hände precis efter att Luke Skywalker sprängt The Death Star fick vi så sent som för två år sedan när Brian Wood med Carlos D’Anda och ett gäng andra tecknare sparkade igång sin tidning hos Dark Horse Comics. John Cassaday må teckna som en gud och Jason Aaron lyckas allt som oftast leverera riktigt bra historier, men så här åtta nummer in står sig deras tidning (Nota Bene: Cassaday tecknade endast de första sex numren) tyvärr slätt i jämförelse med Woods. Känns tråkigt att behöva säga det men Aarons insats representerar för mig så här långt den tråkigare sortens Star Wars-berättande.  Bara en sådan sak som att det inte dröjer längre än till nummer tre innan vi hamnar på Tatooine gör mig trött. Eller det faktum att många av de händelser som förekommer i serien tycks urholka laddningen i klassiska scener från filmerna. Vad man ägnar sig åt är casual fan service och då får det inte bli mer obskyrt än att Jabba The Hutt dyker upp och firar en deal med Darth Vader genom att låta sina män skjuta en hjord med Banthas. Vilket förvisso känns som en mer sadistisk händelse än vad vi är vana vid i sammanhanget, men det kan väl näppeligen benämnas som en positiv utveckling? Eller att Boba Fett anfaller Luke när han besöker Ben Kenobis bostad. På Tatooine förstås. Jag vet att många gillar detta förbehållslöst, om inte annat så talar försäljningssiffrorna sitt tydliga språk. Men som fan sedan slutet av 70-talet förbehåller jag mig rätten att vara såväl kräsen som lite grinig.

Tur att man i det läget kan falla tillbaka på ett par härliga serier signerade Ed Brubaker där svartsynen flödar och varken skaparna ellerthefadeout_7 huvudpersonerna vet betydelsen av uttrycket ”playing it safe”. Tillsammans med Sean Phillips (bild) och Elisabeth Breitweiser (färg) gör Brubaker varje nummer av The Fade Out till en upplevelse utöver det vanliga. Omläsningar är närmast obligatoriska för att följa mysteriet kring en mördad filmstjärna i denna välskrivna Hollywoodnoir. I nummer åtta har undertecknad för övrigt fått ett brev publicerat där jag utnämner The Lost Weekend (Billy Wilder, 1945) till 40-talets mest överskattade film. Bara en sådan sak. Plotten tjocknar givetvis även i Velvet som i och med nummer 11 påbörjar sitt tredje kapitel ”The Man Who Stole the World”. Steve Epting blir kontinuerligt säkrare på handen vilket får detta kalla krigetdrama att kännas alltmer detaljerat, levande och grymt för varje sida han tecknar.

Zonjićs omslag är en ännu större fröjd för ögat utan störande EAN-koder och annat bråte.

Zonjićs omslag är en ännu större fröjd för ögat utan störande EAN-koder och annat bråte.

Innan jag återgår till min läsning (Creepy Presents Alex Toth pockar på min uppmärksamhet) vill jag bara kort nämna en eminent one shot: Lobster Johnson: A Chain Forged in Life (Mike Mignola, John Arcudi (manus), Kevin Nowlan, Troy Nixey (bild) och Dave Stewart (färg) samt omslag av Tonči Zonjić). Med sin historia om hur en alkoholiserad tomte finner någon sorts julefrid tack vare rådigt och brutalt ingripande från den tituläre hämnaren kommer det här vara obligatorisk läsning många år framöver för att komma i stämning när almanackan visar 24 december. I och med den här tidningen kan vi också välkomna Nixey tillbaka till serievärlden vilket känns fantastiskt. För ett par år sedan förlorade vi honom till filmbranschen, men i gengäld regisserade han bland annat en nyinspelning av Afraid of the Dark (producerad av Guillermo del Toro) under åren i den vildmarken.

Rikard: Mitt serieläsande går lite på sparlåga för tillfället men jag har läst tre kortare serier i Nobrows 17×23 serie som gett ut i år. 17×23 ger serietalanger möjligheten att få ut en kortserie som sedan kan leda till större projekt. Det är tre häftade utgåvor och i sann Nobrow-anda är de fint formgivna och med en bra papperskvalitet. Nog så viktigt.

Den första jag läste var Joe Sparrows The Hunter som handlar om en troféjägare som jagar och dödar alla ovanliga djur han kan hitta för att vara den störste jägaren av dem alla. Allt eftersom troférummet fylls på så inser han att troféerna inte fyller det tomrum i hans liv som jakten tagit över totalt. Han inser att han inte uppnått något av värde. sparrowSlutligen ställs han inför en demon som formats av alla djur han dödat och först då erfar honom den känsla han jagat efter. Temat är mer aktuellt än Joe Sparrow kunde ana, Ricky Gervais hänger föredömligt ut troféjägare som de ynkryggar de är och de flesta minns väl ramaskriet när en troféjägare dödade lejonet Cecil tidigare i år. Manusmässigt håller serien bra och är sedelärande. Sparrow är en skicklig tecknare men hans val att teckna i någon form av pixlar gör att det alltför mycket ser ut som dålig datagrafik vilket rimmar extra illa med att handlingen är förlagd till vad som verkar vara 15-1600-tal även om det är något av en fantasivärld sett till djuren. Greppet förtar helhetsintrycket av serien vilket är synd.

I Vacancy av Jen Lee möter hunden Simon som glömts kvar i den muromgärdade radhusträdgården av sina ägare som liksom övriga invånare verkar ha lämnat staden. En dag bryter sig några andra vilda djur (eller vilda och vilda, vi pratar om antropomorfa djur med kläder) in i hans inhägnad och han slår följe med dem utan i en rätt skrämmande värld. Simon är inte på något sätt redo för den och hans nyfunna polare är kanske inte heller det egentligen. Lees teckningar imponerar och såväl djuren som den apokalyptiska omgivningen är snyggt tecknade, dialogen är bra och det finns mycket att bygga på framöver. Men på det stora hela händer inte så mycket intressant i Vacancy trots lite oro och lite ligistjakt. Men jag hoppas definitivt att Jen Lee får möjligheten till en längre serie framöver för då kan det bli riktigt bra.

golemchikMest lyckad av de tre jag läste är Golemchik av William Exley. En liten kille blir ensam kvar när hans kompisar åker iväg på olika sätt under sommarlovet. Han vandrar själv i skogen men det är inte så kul så han lämnar lite saker vid en stenhög innan han beger sig hemåt. På natten väcks stenhögen till liv och blir en Golem (medeltida myt om en judisk beskyddare, då gjord av lera). När pojken återvänder till skogen möts av en lätt överenergisk stenvarelse och tillsammans bygger de en jäkligt schysst koja. Problemet med stenvarelsen är just att det är en stenvarelse och den har minst sagt lite problem med sociala koder. Den trashar den lilla byn i jakten på byggmaterial och en ilsken lynchmobb ger sig ut i skogen för att hitta den som gjort det. Det stenvarelsen gjort är en episkt fet koja. Golemchik har en färgskala som jag är så svag för, orange/rött och blå toner gör det till en rätt fantastisk läsupplevelse färgmässigt och det är en väldigt sympatisk och samtidigt underhållande berättelse William Exley tecknat. Hans teckningsstil är dessutom helt suverän. Här hoppas jag verkligen på fler chanser och ser storverk framför mig.

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...