Recensioner

They’re Not Like Us, Vol. 2: Us Against You

fredag 6 maj, kl 00:17 av 0 kommentarer

TheyreNotLikeUs_vol2I första volymen av They’re Not Like Us fick vi möta Tabitha Nicols som försökte ta livet av sig för att få rösterna i hennes huvud skulle tystna. Hon överlevde men träffade istället en välklädd mystisk man som förde henne till ett flådigt hus bebott av ungdomar med ”superkrafter”. Dessa ungdomar, under ledning av den mystiske välklädde mannen som kallar sig för The Voice, lever ett hemligt liv utanför samhället och gör vad de vill och nu vill de att Tabitha ska bli en av dem. Hon får reda på att rösterna i hennes huvud egentligen är telepatiska krafter och hon får också ett nytt namn (Syd) samt hjälp med att hantera sina krafter. Problemet är bara att The Voice vill att Syd ska radera sitt gamla liv, inklusive sina föräldrar, vilket går helt i linje med att de flesta i teamet har haft en traumatisk uppväxt och hatar ”normala” människor.

Theyre-Not-Like-Us-7-PanelNär vi nu träffar Tabitha har hon och fem av ungdomarna lämnat The Voice för att de är trötta på hans manipulerande ledarstil. Alla välkomnar Blurgirl, som just lämnat sjukhuset efter att ha försökt ta livet av sig, vilket, tillsammans med det faktum att Tabitha vägrade döda sina föräldrar, var en av orsakerna till att teamet splittrades. Alla behöver en fräsch nystart och använder nu sina riktiga namn (som The Voice försökt få dem att glömma men inte räknat med att Tabitha är en minst lika bra telepat som honom). Deras nyvunna frihet ställs dock på prov då de kontaktas från två olika håll av andra med speciella krafter: The Voices mentor Heasley och Kenna Gabriel. Vem är vän och vem är fiende och hur ska de lösa problemet med att poliserna är dem på spåren?

9d112b1eff42a2ddfa51a1f2d1f6f10f._SX640_QL80_TTD_”The more I see, the more I know. The more I know, the less I understand.” Denna text kommer från Paul Wellers låt The Changing Man och är ett av de citat som figurerar på lösnumren av They’re Not Like Us av Eric Stephenson och Simon Gane med färgläggning av Jordie Bellaire. Ironiskt nog är det också detta citat som bäst sammanfattar mina känslor för fortsättningen på den här serien som jag hade skyhöga förväntningar på men som mest gjorde mig ännu mer förbryllad och dessutom gav mig träsmak.

Rent estetiskt är They’re Not Like Us en fullträff med Simon Ganes detaljrika och dynamiska tecknarstil samt känsla för mode, Jordie Bellaires underbara färgläggning, karaktärernas användande av sina krafter utan stora gester eller fyrverkeri samt seriens design där handlingen börjar direkt på förstasidan. När det gäller Eric Stephensons berättande består handlingen mest av ”talking heads” och gåtor samt väldigt lite action vilket känns fattigt efter att ha läst tolv nummer av en serie. Jag älskar mystik men They’re Not Like Us är mer förvirrande än mystisk och seg som gammalt tuggummi.

914ec7645f4ace9f8c5acc049ebedb6d._SX640_QL80_TTD_Några scener sticker ut, som t.ex. mötet med Kenna Gabriel och hennes hejdukar. Hon visar sig kunna skapa illusioner som kan få den mest härdade att skita ner sig men är ingen match för Tabitha. Persongalleriet utökas också med den bohemiske luffaren Wildcat Will, som kan tala med katter och gärna röker på och dricker vitt vin. Mitt samlade intryck av andra volymen är dock att väldigt lite händer på sex nummer och frågan är om jag ens gitter eller orkar vänta på fortsättningen på Stephensons Image-version av X-Men, kanske om karaktärerna slutar prata och gör något istället.

Manus: Eric Stephenson
Illustration: Simon Gane
Färgläggning: Jordie Bellaire
Förlag: Image Comics
Betyg: 3-/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...