Aria är en kvinna med ett uppdrag, ensam i spillrorna av en värld efter katastrofen. Hon vandrar runt i den överväxta staden med sitt enda sällskap, en katt vid namn Jelly Beans, på jakt efter en urgammal relik som innehåller omätbar kraft. Gigantiska robotar och primitiva vildar försöker sätta käppar i hjulen för henne men Aria är redo att offra allt för att fullfölja sitt sökande och äntligen få återvända hem.

ApocalyptiGirl är Andrew MacLeans första seriealbum och dessutom hans första samarbete med ett större förlag (Dark Horse Comics) efter att han tidigare publicerat sin Sword & Sorcery-serie Head Lopper alldeles själv. Nu, ett år senare, ges Head Lopper ut av Image Comics och hela denna serie om den enorma svärdviftande barbaren Norgal som bekämpar olika monster med hjälp av sin partner (det ständigt tjatande huvudet av häxan Agatha Blue Witch som han tidigare besegrat) kommer ut i oktober 2016. Jag har varit sugen på både Head Lopper och ApocalyptiGirl rätt så länge och vill därför passa på att tacka min bloggkollega Rikard som tipsade mig om att den fanns på rea på comixology tillsammans med en hel drös av Dark Horse Comics övriga kvinnliga hjälteserier.

Det första som slog mig när jag läst ApocalyptiGirl är hur ensam huvudpersonen är. Det som skulle ha varit ett rutinuppdrag har nu tagit sex år och Aria har djupa konversationer med sig själv, dels för att lindra klumpen i magen av ensamhet men också för att inte tappa förståndet. Även om hon är mycket målmedveten och tekniskt skicklig både med verktyg och vapen så balanserar hon på en skör tråd till galenskapens land med sin inre dialog samt att hon gett namn åt immateriella saker (den gamla gräsbevuxna roboten som hon försöker laga kallar hon Gus) och även de två olika raserna av primitiva vildar som befolkar stadens omgivningar (Blue Stripes och Grey Beards).

En fin detalj i berättelsen är att Aria sjunger operaarior för Jelly Beans, såsom den berömda juvelarian ur Charles Gounods opera Faust som även trakteras flitigt av Näktergalen från Milano, Bianca Castafiore, i Hergés Tintin. Det som framställs som komik och parodi i Tintin får en helt annan innebörd när Arias smäktande toner ekar genom den gamla staden där naturen åter tagit herraväldet och ackompanjerar tillvaron hos seriens udda par. Huvudpersonens namn och seriens undertitel ”An Aria for the End Times” signalerar en solosång i en postapokalyptisk tid och det är så vackert.

MacLeans egna inspirationskällor är från olika manga som Akira av Katsuhiro Otomo och Tekkonkinkreet av Taiyo Matsumoto men det går även att skönja lite Adventure Time och en skön poetisk ådra à la europeisk science fiction. MacLeans stil är dock först och främst hans egen och den är mycket snygg och cartoony på samma gång. Det var länge sedan jag läste en så vacker serie med en så ogästvänlig inramning som ett postapokalyptisk landskap befolkat av vildar och robotar.

ApocalyptiGirl är sålunda ett mycket stilistiskt tilltalande seriealbum med poetiska förtoner men MacLean duckar inte heller för gammalt hederligt ultravåld. Det som berör mest är dock förhållandet mellan vår huvudperson och hennes katt. Det står ganska snart klart att Jelly Beans inte behöver Aria lika mycket som Aria behöver Jelly Beans.

Trackback-adress