Wanda Maximoffs liv har inte varit någon dans på rosor precis med flera misstag på vägen och till och med galenskap som höll på att förgöra världen flera gånger. Hon har missbrukat sina krafter vilket har gjort henne rädd för sig själv, men Wanda är mer än summan av sina misstag. Allt har sitt pris, som några fler rynkor och lite fler grå hår, men det kunde vara mycket värre och Wanda har bestämt sig för att skapa ett nytt liv och använda sina krafter för att hjälpa människor med magiska problem. Utan Avengers och på egna ben…som Scarlet Witch.

James Robinson var länge en exklusiv författare på DC Comics men har på senare år gjort avtryck på Image Comics med det hejdlösa metaäventyret Airboy och några titlar hos Marvel, som Fantastic Four, Squadron Supreme och Scarlet Witch. Den sistnämnda titeln är en del i Marvels pågående giv All-New, All-Different Marvel med ny karaktärsdesign av Kevin Wada, egen flott våning i New York, spöket av Agatha Harkness som rådgivare och så hennes botgöring för allt ont hon orsakat världen. Förutom att omslagen illustrerats av den flitigt prisbelönade minimalistiske mästaren David Aja så tecknas varje nytt nummer av en ny tecknare, något som kan ge ett splittrat intryck i vissa sammanhang eller ta hela serien till nya höjder som i Ales Kots Zero.

I första numret, tecknat av Vanesa R. Del Rey (Hit, The Empty Man) och färglagt av Jordie Bellaire, introduceras vi i Scarlet Witch nya roll som magisk detektiv där hon även upptäcker att någon okänd kraft manipulerar all världens trolldom. Scarlet Witch #2, tecknat av Marco Rudy (Bucky Barnes: The Winter Soldier), tar oss till den grekiska ön Santorini där Wanda rådfrågar den grekiska häxgudinnan Hekate om vad det är som är i görningen och även fightas mot Minotaurus.

Tredje och fjärde numret är en mini-arc där Wanda reser till den gröna ön Irland som är döende och hon misstänker att det är trolldom som ligger bakom. Wanda gör en dramatisk utflykt till häxornas magiska dimension, kallad ”Witches’ Road”, där hon både stiftar bekantskap med den ondskefulle magikern Declan Dane (The Emerald Warlock) som ligger bakom öns sjukdomstillstånd, men också sin mor(?!) Natalya Maximoff som också är en magisk häxa. Scenerna på Irland tecknas av Steve Dillon (Preacher, Punisher) och vandringen på ”Witches’ Road” av Chris Visions (Dead Letters).

Scarlet Witch #5, tecknad av Javier Pulido (She-Hulk) och färglagd av Muntsa Vicente, avslutar volymen och tar oss till ett hemsökt kloster i Spanien där Wanda använder sina magiska krafter för att befria några stackars nunnors själar som spökat där sedan 1600-talet då de anklagades för att vara häxor och brändes på bål av Spanska inkvisitionen.

Wandas olika resor till Jordens alla magiska hörn ger en skön krydda till serien med gott om spännande folklore och bortglömd historia. Interaktionen mellan Wanda och hennes döda mentor Agatha bjuder också på träffsäker dialog, full av ömsesidiga sarkasmer och djup vänskap trots det faktum att det var Wanda själv som dödade Agatha under en av sina psykoser. Robinson lyckas göra Wanda till en helgjuten karaktär med många lager och det är skönt att hon äntligen får plats i Marvels finrum där hon hör hemma istället för att användas som en bifigur eller enbart en källa till mörker och kaos.

När det gäller de olika tecknarna föredrar jag Vanesa Del Rey med sin ruffigt diffusa stil och Javier Pulidos klara och enkla linjer med Vicentes mustiga färgläggning (större delen av numret är textfritt i Marvels klassiska ’Nuff said-anda). Steve Dillon tycker jag har tappat stinget rejält på sistone med sin stela och tråkiga stil där alla ser ut att vara i behov av tandreglering och Chris Visions gör mig bara förvirrad med sitt blaskande. Bäst av dem alla är inte oväntat den mästerlige Marco Rudy som spränger gränserna när det gäller själva formatet och även briljerar med en perfekt avvägd färgläggning. Om jag hade fått välja en tecknare till hela serien hade jag tveklöst lagt min röst på honom för han är en av serievärldens bästa, och sorgligt nog mest outnyttjade, tecknare just nu.

Scarlet Witch #1-2 och #5 är seriens bästa nummer men det är inte bara Dillon och Visions tecknande som drar ner #3-4: Detta är nämligen fjärde gången som Wanda utsätts för en retcon när det gäller sitt ursprung. Från att ha varit mutant och dotter till den snabbfotade Golden Age-hjälten Whizzer avslöjades det att hon och tvillingbrodern Quicksilver var Magnetos barn. 2014 bestämde sig Rick Remender för att röra om i grytan och nu var tvillingarna inte längre mutanter eller Magnetos avkomma utan istället kidnappade barn som utsatts för High Evolutionarys genetiska experiment. Nu tyckte tydligen både Marvel och Robinson att det var dags igen och därför introduceras hennes mamma Natalya som också kallar sig Scarlet Witch, iklädd karaktärens klassiska outfit kryddat med stereotypt romskt tingeltangel. Detta ständiga ommöblerande i karaktärens ursprung är bara onödigt, konstgjort och ovärdigt och gör att betyget för hela volymen hamnar på en trea.

Scarlet Witch är dock så pass spännande att jag kommer att fortsätta följa den och inte blir den mindre intressant när man kollar vilka fem kvinnor som kommer att illustrera #6-10, eller vad sägs om Marguerite Sauvage, Annie Wu, Tula Lotay, Joëlle Jones och Transformers-tecknaren Kei Zama.

Trackback-adress