- Gerard Way, Eisnerbelönad författare till The Umbrella Academy (som kommer att bli en TV-serie hos Netflix 2018) och tidigare frontman i rockbandet My Chemical Romance, är spindeln i nätet på DC Comics nya etikett Young Animal vars första fyra serier såg dagens ljus i slutet av 2016. Två av titlarna är nya versioner av tidigare succéer från Vertigo och etikettens flaggskepp, Doom Patrol, författas av Way själv med illustrationer av Nick Derington. Ända sedan etiketten startade har jag varit sugen på att få utforska dess innehåll och jag vill också inledningsvis upplysa er om att jag inte läst något av Grant Morrisons Doom Patrol eller Peter Milligans Shade, The Changing Man men tanken med Young Animal verkar vara att nå nya läsare utan förkunskaper (som mig) samtidigt som det ska tilltala fans till de tidigare upplagorna. Med detta sagt: här kommer min recension av Doom Patrol, Vol. 1: Brick by Brick.
Casey Brinke är en ung ambulansförare som vill göra världen till en bättre plats och som är jäkligt grym på sitt jobb. Ambulansen känns som hennes hem där hon kan klara av allt och hon hatar frasen ”vi gjorde allt vi kunde” och lever efter moderns ord: ”Be a bright light in a black hole”. Men en vacker dag inträffar en rad märkliga händelser som gör Casey förbryllad. Förutom att hennes tandvärk bara blir värre och värre så exploderar kollegan Sams gyros när han lagt resterna i soptunnan. En mystisk robotman blir påkörd mitt framför deras ögon och Casey beslutar sig för att pussla ihop honom i sin lägenhet. Där får hon besök av underhållaren Terry None som framför ett sång- och dansnummer i Caseys hall för att fira hennes födelsedag (vilket resulterar i att Terry råkar spränga Caseys rumskompis i bitar) men det är inte Caseys födelsedag och efter att Terry bett om ursäkt så flyttar hon in och hjälper Casey att montera ihop den mystiska robotmannen.
Om du tycker att denna inledning är märklig och bisarr så är det bara början på denna postmoderna, psykedeliska bergochdalbana som är Doom Patrol eller vad sägs om följande ingredienser: en levande gata som kan transportera sig vart som helst och levt sin existens som en tegelsten, ett eget land (Dannyland) och slutligen en talande ambulans; en människa som började sitt liv som en karaktär i en serietidning innan hen blev en fysisk person; planetära krig inuti en gyros samt en hemlig kult baserad på en superhjältes 63 multipla personligheter. Dessutom innehåller serien diverse korta fristående avsnitt där Doom Patrols grundare Niles Caulder gör…vad då?! Om man behöver Google eller Wikipedia för att förstå handlingen är man körd i min bok så jag beslutade mig för att spänna fast säkerhetsbältet och hänga med på färden och se vad som väntade vid slutstationen.
Det som gör att jag i slutändan gillar serien är just det faktum att den fyrar av på alla cylindrar i ett hänsynslöst och oemotståndligt tempo. Det bästa sättet att beskriva denna resa ger Gerard Way själv i seriens efterord: ”We want you to feel like it’s 3:00 a.m. and you have no idea what’s going on – but somehow you do?” Första volymen av Way och Deringtons Doom Patrol är egentligen en klassisk ”put the team together”-berättelse (Robotman, Negative Man, Flex Mentallo, Crazy Jane samt nytillskott) men som skiter i alla lagar och regler på ett befriande och kärleksfullt sätt och tillsammans med Deringtons underbara bilder och färgläggaren Tamra Bonvillains psykedeliska färgfyrverkeri så lyckas den – även om jag fattar hälften av vad som försiggår.
Doom Patrol, Vol. 1 är mer en upplevelse än en serie i traditionell mening och det ska bli spännande att se vad Way och co kokat ihop i fortsättningen.
Illustration: Nick Derington
Färgläggning: Tamra Bonvillain
Förlag: DC (Young Animal)
Betyg: 4/5