Recensioner

Martilo och riddarna

tisdag 19 juni, kl 15:03 av 0 kommentarer

Den tappre unge riddaren Martilos föräldrar, riddar Orvian och hans hustru Crespine, har äntligen befriats från sin långa förbannelse (den hemska trollkvinnan Morbiane hade förvandlat både Martilos föräldrar och deras tjänstefolk till möss) och är nu äntligen på väg hem till de sköna dalarna omkring slottet Valicorne. Men fast förbannelsen är bruten känns Martilos hjärta så tungt, hans själ smutsig och han undrar om han verkligen är en riddare i Kristi avbild. Mardrömmar plågar honom och hans fädernesborg känns som ett fängelse och därför beslutar sig Martilo för att ge sig av igen för att hitta Morbiane…den enda som kan förklara vad det är som saknas och plågar honom.

Fabian Göransons Martilo och helgonet var ett av 2017 års bästa svenska seriealbum i mina ögon med sin härligt träffande och bitande satir om medeltidens riddarideal, kryddad med burlesk och även hejdlöst makaber humor samt full av underbara inslag av klassisk fantasy. I fortsättningen Martilo och riddarna får vi mer av allt detta plus även ett betydligt mörkare anslag där Martilos sökande efter svar berör lättvindigt dödande och visar att även en sann riddare i Kristi avbild kan drabbas av det man kallar posttraumatiskt stressyndrom.

Det står snart klart att pappa Orvians uppfostran haft dåligt inflytande på unge Martilo, speciellt faderns förkärlek att plåga eller döda djur för nöjes skull, men även i mötet med olika människor eller varelser målas en bild upp av en värld där blodshämnd ses som en dygd och där ett liv inte är vatten värt. Martilos katarsis är det bästa med boken men även de rapsodiska, och ibland rätt förvirrande, småberättelserna bjuder på sköna drifter med episka kväden och hjälteepos fullt av många härliga dråpligheter och skratt som, inte så sällan, fastnar i halsen.

Här bjuds det bland annat på jättesniglar som förgiftar ett vattenhål, en magisk säck som inte får öppnas förrän man befinner sig på den plats där man vill tillbringa resten av sitt liv, jätten Nebus och hans fagra dotter Janota, ett störigt gycklarsällskap (som för tankarna till ”Brave sir Robin” i Monty Python and The Holy Grail), lömska jungfrur och läspande spåkvinnor.

Slutet på albumet är som att vakna upp ur en ond dröm och jag hoppas att vi kommer att få läsa den avslutande delen i Göransons utlovade Martilo-trilogi inom en inte alltför avlägsen framtid.

Manus: Fabian Göranson
Illustration: Fabian Göranson
Förlag: Sanatorium Förlag
Betyg: 4/5

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...