Esad Ribić är en kroatisk serietecknare med en unik och svulstig hyperrealistisk stil som gett episk tyngd åt serier som Uncanny X-Force, Thor: God of Thunder och Jonathan Hickmans event Secret Wars. Författaren Ivan Brandon (Drifter) är däremot ett oskrivet blad i min bok (förutom Black Cloud, författad tillsammans med Jason Latour, som gjorde ett förvirrat intryck på mig) men när dessa herrar annonserade att de skulle bjuda på gladiatorspel i framtiden och krig som TV-underhållning så var det något som väckte nyfikenheten i mig.

VS (vars första nummer dök upp i februari 2018) börjar fantastiskt snyggt någonstans i rymden där vi långsamt landar mitt i den senaste livesända ”konflikten” med den episka titeln ”War of the Seven Fires” mellan The Industrial Guard och The Centurions. Rätt så snart blir vi varse att detta är ett dödligt spel för gallerierna sponsrat av multinationella företag, reklamavbrott mitt i striden, information om vart döda kombattanters tillgångar testamenteras samt utvisning eller böter om man bryter mot reglerna. Mitt i detta kaos hittar vi seriens protagonist Satta Flynn som leder sin trupp till seger genom att vara den ende överlevande på slagfältet. Dock är han allvarligt sårad och när han väl återvänder efter sin långa konvalescens upptäcker Flynn att han förlorat både kommandot och stinget när det gäller den blodiga kampen på liv och död.

När det gäller förstanummer av nya månatliga serier överhuvudtaget så är det minsta man kan begära att man får något så när hum om själva världsbygget samt att man åtminstone hittar en intressant karaktär i persongalleriet som gör en sugen på mera. Efter en förvirrad och rörig inledning i VS #1 blir det bara värre i VS #2 och inte ens Ribićs härliga illustrationer kan rädda denna mediokra soppa.

Världsbygget är utan tvekan stort och detaljrikt men är trots detta alldeles för luddigt för att man ska få en bra överblick men den skriande punkten är att jag känner mig helt känslokall när det gäller Flynns öde och framtid. Den enda, mikroskopiska, scenen där man känner att man får lite medkänsla, eller någon känsla överhuvudtaget, för honom är när han förlorar sitt sponsoravtal och företagets utsända helt sonika tar hans bioniska ben ifrån honom. Även Ribićs alster lämnar övrigt att önska för flera av actionscenerna har dålig struktur där det inte bara är svårt att skilja kombattanterna åt utan även vad som faktiskt händer under stridens förlopp.

Efter två nummer av VS känner jag mig mer förvirrad än när jag började läsa och jag har tappat intresset totalt för Flynns fortsatta öden och äventyr. Med tanke på hur mycket serier jag läser varje år så är min tid alldeles för dyrbar och den enda känsla jag har efter att ha läst två nummer av VS är att det var bortkastade minuter som jag aldrig får tillbaka.

Trackback-adress